Skagerrakslagets offer föll i land

På kvällen den 31 maj för nittio år sedan hörde invånarna på Jæren i Sydnorge kanonader från Nordsjön, så våldsamma att kakelugnarna skakade. I Ringkøbing på danska västkusten skallrade rutorna. Där kunde man se eldstrimmor och rökpelare vid horisonten.

12 juli 2006 av Peter Törnqvist

Detta var dagen som de tyska och brittiska flottorna väntat på i decennier. Innan den var slut skulle många aningslösa ha blivit grundligt botade från sin äventyrslusta. Cirka tio landmil väster om Hanstholm brakade infernot loss, med totalt 100 000 man ombord på 250 skepp. Det fortsatte in på natten, i ett otal förvirrade turer. ”Jag önskar att någon kunde tala om för mig vem det är som skjuter och vad han skjuter på”, lär den brittiske amiralen John Rushwort Jellicoe ha yttrat.

Tyskarna förlorade 2 551 man och elva fartyg. För Storbritannien blev sluträkningen en chock: 6 094 döda, fjorton fartyg i sank. Slagkryssaren Queen Mary hade flugit i luften och sjunkit på några ögonblick, med 1 300 man.

Den brittiska tidningen The Times konstaterade att tvåtusen kvinnor hade förlorat sina makar, bara i Portsmouth. Förlustlistorna täcker hela sidor, fartyg för fartyg, namn efter namn. Tusentals saknade och döda; bläddrar man snabbt tar man uppräkningen för börsnoteringar.

Efter slaget var Nordsjön täckt av vrakspillror, död fisk och matroser. Tullens konfiskationskontor i Göteborg rapporterade redan den 2 juni det första fyndet i öppen sjö. Det var en slup märkt ”Nomad”, från en brittisk jagare.

Efter en knapp vecka flöt det första offret i land, vid Nørre Lyngvig fyr på Nordjylland, nationalitet okänd. Mellan tjugo och trettio tyskar och britter kom efterhand att jordfästas i Skagen.

Därefter blev det Sveriges tur. Den kusliga armadan fördes av Jutska strömmen och en hård västan över Skagerrak. Onsdagen den 14 juni, vid femtiden på morgonen, fem landmil syd om Hållö, hade vadlaget Laxen från Gravarne dragit garnen och skulle gå hem. Man såg då ”något högt i vattnet” och ”tog upp med hakarna”: en död engelsman. Han lyftes ombord och fördes i land.

Nu kom de, en och en och i klungor; män och pojkar, stående i sina korkbälten och snurrande som levande i dyningen. Lagom till midsommar nådde de bohuskusten. Makrillfiskarna fick dem i garnen. De strandade på skär och täcktes med tång tills de kunde hämtas. Skadorna vittnade om det ohyggliga som utspelats därute.

Det blev länsmännens uppgift att besiktiga de funna, för eventuell identifiering längre fram. En hade en cigarr i fickan. En annan några pennies och en nyckelknippa.

Utanför Grebbestad påträffades löjtnant Appel från den tyska kryssaren Wiesbaden, intill flöt brev på engelska adresserade till en mr Morgan. Runt midsommarhelgen hölls begravningar längs hela bohuskusten. Orts-befolkning och badgäster slöt upp mangrant, kistorna smyckades med hemsydda band eller flaggor. ”Psalmen ’Ljuft är att hamna efter färd på hafven …’ har kommit till osökt användning”, skrev Bohus-Posten den 30 juni.

På flera håll togs gamla kolerakyrkogårdar i bruk igen, som de på Vedholmen vid Käringön och Stora Risholmen utanför Gullholmen. Mot slutet av juni hade över 150 omkomna hittats, från Särö i söder till Strömstad i norr. Norge fick ta emot ett nittiotal. Vrakgods bärgades långt in på hösten – mössor, livbälten, bojar, hängkojer, fendrar, oljefat, tobakspackar med mera – och såldes på auktion av tullkamrarna.

På västkusten skulle det talas i många år om de hemska dagarna då världskriget kom på besök. På 1960-talet flyttades de flesta av offren till Kvibergs kyrkogård i Göteborg. På grund av lokala protester fick dock några ligga kvar. Som den okände engelsmannen på Bokenäs gamla kyrkogård, stenen står strax innanför grinden. Han hade drivit halvvägs in i Gullmarsfjorden.

Publicerad i Populär Historia nr 6/2006

Kanske är du intresserad av...

Läs också