En symbol för styrka
Slaget vid Lund, den 4 december 1676. Karl XI:s häst Brillant, en gåva från Frankrikes kung Ludvig XIV, stupar under sin kunglige ryttare, skjuten till döds. Skyndsamt måste en ny häst skaffas fram och en ryttare erbjuder sin häst till kungen. Visserligen är denna ”av bonderas”, som Carl Snoilsky skriver i sin nationalromantiska dikt Brandklipparen, men den robusta springaren visar sig vara både tapper och trofast – svenskarna lyckas till sist besegra danskarna i det blodiga slaget.
Namnet Brandklipparen fick hästen först senare, efter att framgångsrikt ha burit kungen under en eldsvåda i Stockholm. Efter Karl XI:s död övertogs Brandklipparen av Karl XII, som red hästen under många år. Brandklipparen höll bland annat kungen sällskap under hans tid i Bender, där sultanens sändebud lär ha förvånats över hur hundlikt hästen följde sin herre. Brandklipparen sägs ha blivit över 40 år gammal. Det är emellertid troligt att namnet gick i arv och att det alltså rörde sig om åtminstone två olika hästar.
Relationen mellan ryttare och häst har ofta beskrivits ha nästan övernaturliga dimensioner. Hästen är en symbol för styrka, makt och frihet, men också i sin osvikliga lojalitet ett tecken på människans tämjande av den vilda naturen. Inte undra på att det skapas myter och legender kring hästen.
Så också kring Alexander den store och dennes häst Bukefalos. Enligt myten ska Alexander som ung pojke ha bett om lov att rida den svarta hingsten, som tillhörde hans far kung Filip II och ansågs vara sällsynt vild och omöjlig att rida. Men Alexander hade kommit på att Bukefalos blev rädd för ryttarens skugga, och lyckades genom att vända hästens huvud mot solen tämja djuret. Man kan undra om ingen tidigare hade försökt rida Bukefalos när vädret var mulet.
Bukefalos, som betyder ”med oxhuvud” på grekiska, var sedan Alexander den stores stridshäst under hans fälttåg. Efter slaget vid Hydaspes år 326 f Kr dog den runt 30 år gamla hästen av ålderdomssvaghet. Alexander ska enligt grekisk tradition ha grundat en stad på platsen och kallat staden Bukefala, efter sin trogna häst. Platsen har dock inte kunnat identifieras, varken arkeologiskt eller i fornindiska källor.
En mer behaglig tillvaro förde förmodligen den romerske kejsaren Caligulas kapplöpningshäst Incitatus. Denna hingst hette från början Porcellus, vilket betyder ”liten gris”, men Caligula gav honom det mer passande namnet Incitatus – ”den snabbfotade”. Incitatus hade ett luxuöst inrett marmorklätt sovrum i palatset och bjöds ibland på middag hos kejsaren.
Caligula lär ha gjort sin favorithäst till romersk medborgare och senator. Han satte även upp hästen som kandidat till konsulvalen. När Caligula skaffade sig präster till sin gudomlighet utnämnde han bland andra fjorton tidigare konsuler, men också Incitatus.
Och kanske var tanken att göra hästen till präst inte så dum. Godtycke, grymhet, slöseri och utsvävningar ska ha präglat Caligulas styre och det är möjligt att Incitatus var den enda som på allvar dyrkade sin gudomlige herre.
