Carl Gustaf och Anna Margareta – kärlek i krigets skugga

Carl Gustaf Wrangel föddes år 1613 på godset Skokloster i Uppland. Pappa var den tyskbaltiske greven Herman Wrangel, mamma Margareta Grip tillhörde den gamla svenska högadeln. Herman Wrangel hade gjort karriär i den svenska militärmakten och utnämnts till fältmarskalk. Han fick efter Gustav II Adolfs död dela befälet över armén i Tyskland med fältmarskalken Johan Banér. Men de båda blev rivaler och samarbetet gnisslade, vilket gick ut över krigföringen. Banér drog det längsta strået och Herman Wrangel hemkallades till Sverige. Johan Banér som var änkeman gifte år 1636 om sig med grevinnan Elisabet Juliana von Erbach, änka efter en överste i svensk tjänst. Paret residerade på slottet i Egeln, helt nära klostret där den nu fjortonåriga Anna Margareta von Haugwitz vistades. Elisabet fick kännedom om att det i klostret fanns en flicka från en protestantisk familj. För att "rädda" henne undan nunnornas katolska inflytande, tog grevinnan in Anna Margareta som fosterdotter.
I maj 1640 befann sig den svenska huvudarmén, tillsammans med sina franska och tyska allierade, i ett gigantiskt härläger vid den lilla staden Saalfeld, fyra mil från Erfurt i östra Tyskland. Där fanns också befälhavaren Johan Banér med sin familj, inklusive den nu artonåriga Anna Margareta. Till Saalfeld kom även Carl Gustaf Wrangel, vars militära karriär hade gått spikrakt uppåt. Vid tjugoåtta års ålder har han redan blivit generalmajor, och kommenderades nu att ingå i Banérs stab.

Så kom det sig att Carl Gustaf och Anna Margareta möttes. De ska ha blivit blixtförälskade. Tvärtemot alla regler och konventioner i högre kretsar vid den här tiden beslutade de sig omedelbart för att gifta sig. Normalt ingicks inte högadliga eller furstliga äktenskap av kärlek, utan av ekonomiska och dynastiska skäl. Och det föregicks av förhandlingar mellan parets respektive föräldrar. Men Carl Gustaf Wrangels far Herman fick inte veta något om sonens planer förrän giftermålet redan var ett faktum. Han blev rasande.
Förhållandet mellan far och son var dåligt redan tidigare, och bakom det låg ett märkligt familjedrama. Carl Gustaf hade ett par år tidigare haft en fästmö – den jämnåriga Amalia Magdalena av Nassau-Siegen. Men så hade Herman lagt beslag på sonens tilltänkta och själv gift sig med henne – hans tredje äktenskap. Hur Carl Gustaf hade upplevt detta kan vi kanske föreställa oss.

Saken väckte även uppmärksamhet i den svenska aristokratin, och föranledde syrliga kommentarer. Rikskanslern Axel Oxenstierna, som sällan sparade på sarkasmerna, skrev: "Han [Herman Wrangel] haver på ålderdomen gift sig högt och ungt" och tillade att "bruden hade bättre tjänat sonen hans".
Men Herman Wrangel rasade över sonens giftermål med Anna Margareta von Haugwitz. Och det av en rad skäl. Det hela hade alltså skett utan hans vetskap. Bruden "tillhörde" hans rival Johan Banérs hushåll. Hon var vidare ingen "Fröken" – en titel som vid denna tid var förbehållen flickor av högadlig eller furstlig ätt. Och slutligen saknade hon ekonomiska tillgångar. Carl Gustafs vän översten Lorens von der Linde befann sig i Sverige och informerade honom brevledes om faderns reaktion: "Din herr far skall vara över all måtta vred på dig", men tillägger tröstande: "Min käre bror, du är en kavaljer som sådant inte bör akta." Lorens gav också Carl Gustaf ett råd: "[Om det blir nödvändigt] kan du honom [fadern] påminna vad han dig gjort haver när han tog din fästmö."

För Anna Margareta von Haugwitz innebar äktenskapet med Carl Gustaf Wrangel ett liv på ständig resa runtom i Tyskland och länderna öster därom, allteftersom kriget utvecklades och växlade scen. Härlägren och närheten till slagfälten blev hennes livsmiljö. Det var inte ovanligt att högre befäl periodvis hade med sig sina hustrur i fält. Men Carl Gustaf och Anna Margareta var ovanligt "tajta". Genom att notera var deras barn föddes och koppla det till arméns rörelser, kan vi se att de var tillsammans genom hela trettioåriga kriget, och under det efterföljande kriget mot Danmark.

Det var inte i någon romantisk eller vacker miljö som det unga kärleksparet startade sitt gemensamma liv. Ledningen för armén, med Banér i spetsen, saknade förmåga att på något sånär laglig väg försörja soldaterna med mat och andra förnödenheter. Dessutom saknades ofta pengar till den sold som de var utlovade. Istället tilläts manskapet att ta vad de kunde från lokalbefolkningen. Gårdar, byar och städer plundrades, människor misshandlades och dödades. De kejserliga styrkorna var inte bättre. Båda arméerna lämnade fattigdom, död och förödelse efter sig varhelst de drog fram. Vi känner inte till om Carl Gustaf Wrangel var ansvarig för övergrepp mot civilbefolkningen. Men att hans chef Banér var det är känt. Förhållandena blev bättre efter Banérs död i maj 1641. Den nye överbefälhavaren, fältmarskalken Lennart Torstenson, skärpte disciplinen och stoppade övergreppen. Så gott han kunde. Carl Gustaf Wrangel blev Torstensons generalstabschef och närmaste man. Eftersom Torstenson hade fått sin hälsa förstörd som krigsfånge hos de kejserliga, fick Wrangel ofta ta ansvar för krigsledningen. Officerare på hans nivå och deras familjer levde även i fält under mycket bättre förhållanden än lägre befäl och manskap. De åtföljdes av eget tjänstefolk och hade som regel tillgång till rikligt med mat och dryck samt bra inkvartering. Det var ändå inte något alltigenom bekvämt liv som Anna Margareta fick uppleva. Hon var så gott som ständigt gravid. Härens förflyttningar skedde på dåliga vägar, ofta sönderkörda av kanoner, tungt lastade foror och mängder av ryttare. Det fanns särskilda instruktioner om hur gravida kvinnor skulle bete sig när deras vagn välte.

I september 1641 var armén grupperad vid den lilla staden Sarstedt sydöst om Hannover. Där föddes Carl Gustafs och Anna Margaretas första barn, en son. Han döptes efter två berömda krigare till Hannibal Gustavus. Det senare var naturligtvis efter Gustav II Adolf. Att makarna var tillsammans vid tilldragelsen framgår av Carl Gustafs anteckning: "Min son föddes frisk och sund den 17 september en fredags natt mellan klockan ett och två i Kräftans tecken en timme före månens sista kvarter." Noteringen om stjärntecken och månens läge gjordes säkerligen för att en astrolog skulle kunna ställa ett horoskop över gossens framtid.

Det andra barnet, dottern Margareta Juliana, föddes drygt ett år senare under belägringen av staden Leipzig. Efter ett blodigt slag den 23 oktober 1642 intog svenskarna staden, och flickan Margareta Juliana döptes på slottet Pleissenburg, med faderns officerskamrater som faddrar. Efter årsskiftet drabbades familjen av sitt första hårda slag, när sonen Hannibal Gustavus avled, knappt ett och ett halvt år gammal. Det skulle bli många sådana slag under de kommande åren. Från östra Tyskland drog krigståget vidare ytterligare österut, in i Böhmen (västra delen av dagens Tjeckien) och Mähren (östra Tjeckien) och Schlesien (södra Polen). Den 6 november 1643 föddes sonen Achiles i staden Beuthen i Schlesien. Hösten 1643 skedde ett snabbt scenbyte i kriget. Från slagfälten i Mellaneuropa till Skandinavien. Den danske kungen Kristian IV såg med oro på de svenska framgångarna och planerade ett anfall i ryggen. Axel Oxenstierna beslutade att förekomma Kristian och gav Torstenson order att anfalla Danmark söderifrån. Dennes armé marscherade från Schlesien mot nordöst, drog igenom det då danska Holstein i december 1643, och ockuperade Jylland i januari 1644. Det mesta tyder på att Anna Margareta lämnade armén med de två små barnen under marschen genom norra Tyskland, och slog sig ned i Wismar i svenska Pommern. Det är där vi ska återfinna henne följande år.

Medan armén segrade på Jylland såg det sämre ut för flottan, ledd av riksamiralen Clas Fleming. Den låg instängd av danska flottstyrkor i Kielfjorden söder om Jylland. Dit sände Torstenson Carl Gustaf Wrangel som sin personlige representant. I juli sårades Fleming av en dansk kula, och överlämnade befälet över flottan till Wrangel. Fleming avled kort därpå. Flottan lyckas under Wrangels ledning bryta igenom den danska blockaden och segla in i Östersjön. Där förenades den med en holländsk eskader, som hade värvats för svensk räkning av industrimagnaten Louis de Geer.

Den 13 oktober 1644 besegrade de svensk-holländska flottorna under Wrangels ledning danskarna vid ön Fehmern i södra Östersjön. Det räknas som en av de största framgångarna i den svenska flottans historia. Danskarna förlorade 16 av sina 17 skepp, medan svenskarna bara miste ett av 37 fartyg. Under den följande vintern låg delar av flottan i Wismar, och Wrangel kunde återförenas med sin familj. På försommaren löpte flottan ut igen för att sätta tryck på Danmark i de förhandlingar som skulle leda fram till freden i Brömsebro. Bornholm ockuperades, Köpenhamn och Malmö hotades från sjösidan. Efter att de för Danmark hårda fredsvillkoren hade undertecknats vid Brömsebro den 13 augusti 1645 återvände flottan till Wismar. Den 3 september fick Carl Gustaf skåda resultatet av vinterns vistelse hos familjen, när Anna Margareta födde sonen Augustus Gideon.
Tre månader senare avled Carl Gustafs far Herman Wrangel i Riga. Det betydde att Carl Gustaf, som äldste son, fick äganderätten till morsarvet, godset Skokloster i Uppland. Det kom att bli familjens stamsäte. Wrangels framgångsrika mellanspel som sjökrigare var nu över och nya fälttåg i Tyskland och Böhmen följde. År 1646 utnämndes Wrangel till fältmarskalk och övertog även formellt befälet över armén från den sjuklige Torstenson. Denne avled i Stockholm fem år senare.

Under 1647 och 1648 opererade armén, tillsammans med franska allierade styrkor, i det redan förödda sydtyska Bayern. Anna Margareta var som vanligt med. Den 16 juli 1648 föddes sonen Carl Philip under dramatiska former i en bayersk by, med kejserliga trupper helt nära. Han döptes en vecka senare i det svenska härlägret i Dingolfing, tio mil nordost om München. Carl Philip var den ende av sönerna som skulle överleva spädbarnsåldern. Nu gick trettioåriga kriget äntligen mot sitt slut. Fredsförhandlingar pågick i Osnabrück i nordvästra Tyskland, och den 24 oktober 1648 undertecknades fredsfördraget – westfaliska freden – i den närliggande staden Münster. Nya titlar, utmärkelser och förläningar haglade över Wrangel för hans insatser i kriget. Den tidigare greven blev nu också friherre och fick en rad gods och gårdar i Sverige, Finland och Tyskland.
Det viktigaste för karriären var att drottning Kristina utnämnde honom till generalguvernör över Svenska Pommern. I samband därmed fick han slottet och godset Spyker på ön Rügen, som blev ett av familjens hem under de kommande åren.

Wrangel styrde över sitt guvernement tämligen självständigt från centralmakten i Stockholm. Tillsammans etablerade sig makarna Wrangel som ett tyskt furstepar, omgivna av ett eget hov. De ambulerade mellan de tidigare styrande hertigarnas slott i huvudstaden Stettin och i Stralsund, samt slottet Spyker och slottet i Wolgast lite längre österut. Där föddes döttrarna Eleonora Sophia 1651 och Charlotta Amalia 1652. Paret hade redan under kriget samlat på sig en mängd dyrbara och värdefulla föremål: serviser i silver och kinesiskt porslin, praktfulla möbler, konst, böcker (som var dyrgripar vid den här tiden) och vetenskapliga instrument. De förvärvades genom köp, erhölls som diplomatiska gåvor och togs som krigsbyte – stöldgods skulle vi säga idag.

Arne Losman, tidigare museichef på Skokloster, ser i sin doktorsavhandling Carl Gustaf Wrangel och Europa (1980) en förklaring till Wrangels behov av att skapa en av tidens mest statusfyllda miljö kring sig och familjen: "Reaktionerna på giftermålet med en kvinna, som ur aristokratins synpunkt hade för låg social ställning, kan ha förstärkt Wrangels behov att i fortsättningen manifestera sin och hustruns ställning i samhället."
Men det finns också belägg för att Wrangel var genuint intresserad av konst, litteratur och vetenskap. Han läste många av de böcker han skaffade. Förutom svenska och latin behärskade han franska, tyska och holländska.

År 1653 fick Anna Margareta för första gången se sitt nya hemland. Paret bodde omväxlande i Stockholm och på Skokloster. I Stockholm huserade de i Wrangelska palatset på Riddarholmen (byggnaden rymmer sedan 1756 Svea hovrätt). På Skokloster pågick det väldiga slottsbygget. Bevarade egenhändigt förda förteckningar visar hur Anna Margareta organiserade överföringen av familjens samlingar från Tyskland till Sverige. Hon fortsatte att föda döttrar. Christina föddes i Uppsala i maj 1654, och döptes den 4 juni på Uppsala slott med drottning Kristina som gudmor. Det var tre dagar före drottningens tronavsägelse. Nästa dotter, Polydora Christiana, föddes på slottet Spyker på Rügen året därpå.

Det relativa lugnet efter trettioåriga krigets slut och westfaliska freden varade bara i sex år. År 1656 befann sig Sverige åter i krig – med både Polen och Danmark. Wrangel ledde den svenska armén till seger i slaget vid Gnesen (polska Gniezno) i april 1656 och tillsammans med kurfursten Fredrik Vilhelm av Brandenburg vann han "tredagarsslaget" vid Warszawa i juli samma år.

Vi vet inte om Anna Margareta fanns med under det snabba fälttåget i Polen. Men att hon var vid Carl Gustafs sida när armén året därpå återigen invaderade Danmark är säkert. Familjen etablerade sig på fästningen Fredriksodde på östra Jylland, som hade stormats och intagits i oktober 1657. Där föddes dottern Augusta Aurora i januari 1658, strax före svenskarnas berömda tåg över de tillfrusna Lilla och Stora Bält.
Anna Margareta och Carl Gustafs sista barn, sonen Herman, föddes i Stockholm i april 1661, men han blev bara några veckor gammal. Fortfarande fanns dock hoppet om att Carl Gustafs och Anna Margaretas ätt skulle leva vidare på svärdssidan (den manliga sidan). Men det slocknade när Carl Philip – den ende sonen som hade överlevt spädbarnsåldern – avled i april 1668, tjugo år gammal. Herre till stamgodset Skokloster blev istället den äldsta dottern Margareta Julianas make, Nils Brahe. Sitt sista fälttåg tvingades Carl Gustaf Wrangel att genomföra utan Anna Margareta vid sin sida. Hon dog nämligen i Stockholm den 20 mars 1673, endast 51 år gammal. Carl Gustaf fanns vid hennes dödsbädd. Med darrande hand antecknade han i familjebibeln att hon avled i sömnen mellan klockan elva och tolv på natten.

Vintern 1674, som Wrangel tillbringade på Skokloster, blev ovanligt kall och långvarig. Hans hälsa försämrades. När kung Karl XI beordrade honom att leda ett anfall mot den tidigare bundsförvanten Brandenburg (furstendömet kring staden Berlin) vädjade han om att få slippa. Men kungen var obeveklig. Det blev ett sorgligt slut på en lysande karriär. Wrangel var för sjuk för att kunna föra befäl över armén i fält. Han tvingades försöka fjärrstyra striderna från sina slott i Pommern. Det gick inte bra. I juli 1675 drabbades svenskarna av ett förödande nederlag i ett slag vid Fehrbellin fem mil nordväst om Berlin. Carl Gustaf Wrangel avled på sitt slott Spyker på Rügen den 25 juni 1676, utan något av sina barn närvarande.

Karl-Olof Andersson är journalist och författare.

Publicerad i Populär Historia nr 11/2025