Bernadottes franska fältslag

Jean Baptiste Bernadotte började sin militära karriär som sjuttonårig menig i infanteriregementet Régiment de Royal-Marine och tjänstgjorde bland annat på Korsika. Han arbetade hårt och avancerade 1785 till sergeant. 1790 befordrades han 27 år gammal till »adjutant major», den högsta underofficersgraden och så högt en ofrälse kunde nå.

Bernadottes blixtkarriär

Men franska revolutionen fråntog adeln ensamrätten till att vara officerare och släppte fram de kapabla. Bernadotte kom till Rhenarmén 1792 och var snart löjtnant. 1794 gick han från kapten till divisionsgeneral på mindre än tio månader.

Det var inte bara Bernadottes låga börd som gjorde att han stack ut. Bland andra officerare som närmast går att beskriva som svärande, hårdföra rövarbaronstyper stod Bernadotte ut.

Han såg oförskämt bra ut, var huvudet längre än Napoleon och pratade exotisk sydfransk dialekt. Dessutom var han måttlig med alkohol och något av en frisksportare.

Krigsminister och guvernör

Bernadotte var inte bara duktig på att leda stormanlopp. Trots sitt temperament var han en duglig administratör och diplomat.

Hans insatser som krigsminister och guvernör visade på talanger han senare skulle använda som svensk kung.

Här tittar vi närmare på sju av de slag han medverkade i som fransk officer.

Fleurus 1794 – spanade från ballong

Slaget vid Fleurus den 26 juni 1794 var ett av de avgörande under revolutionskrigen. Bernadotte förde brigad när hans kollega Jourdan krossade de österrikiska anspråken på Nederländerna. Den senare hade lyckats koncentrera nästan 80 000 fransmän mot 50 000 österrikare.

Efter en dags kaotiska strider drog sig österrikarna tillbaka och Bernadotte var en av dem som ledde förföljandet. Han gjorde i denna veva en uppstigning i luftballong för att spana, något som kan göra honom till historiens förste general i luften.

Segern var kostsam för fransmännen, vars förluster uppgick till 5 000–6 000 man. Men dess strategiska värde var stort då de allierades nederlag fick dem att dra sig ur Belgien och fransmännen kunde fortsätta.

Tagliamento 1797 – seger i Italien

När Napoleon gick på slutoffensiv i Italien i första koalitionskriget (1792–97) hade han förstärkt sin armé med en division från den franska Rhenarmén under Bernadotte.

Det avgörande slaget utkämpades den 16 mars 1796 och dagen efter ringade Bernadotte in en av de retirerande österrikiska avdelningarna vid fästningen Gradisca d’Isonzo, som försvarades av 4 000 man. 2 500 österrikiska soldater tillfångatogs och tio artilleripjäser samt åtta standar blev krigsbyten.

Trots att det tog sekunder för Bernadotte och Napoleon att inse att de aldrig skulle bli vänner så fick Bernadotte äran att föra hem krigsbytena till Paris.

Den tapperhet med vilken Bernadotte och hans Rhentrupper utmärkte sig uppskattades visserligen, men spädde också på en rivalitet, som lätt kunde slå över i misstro, mellan ärelystna befälhavare i Napoleons armé.

Austerlitz 1805 – Soult fick äran

Enligt legenderna red Napoleon runt i vinternatten före Austerlitz och ertappade Bernadotte i bar överkropp då han gjorde armhävningar vid en lägereld.

Dagen efter ställde fransmännen upp 72 000 man och 157 kanoner i närheten av byn Austerlitz (dagens Slavkov u Brna) i östra Tjeckien. De blickade ut över ett slagfält som dominerades av två höjder. På andra sidan av den blivande slagplatsen stod 85 000 soldater tillsammans med 318 kanoner. De var en sammansättning av styrkor från de allierade makterna Ryssland och Österrike.

Napoleons plan var att locka fienden att anfalla den franska högerflygeln, varigenom deras center skulle försvagas.

Den franska framryckningen mot den allierade centern doldes väl av både den kuperade terrängen och av den täta dimman över slagfältet. Anfallet blev en chock för de allierade och centern kollapsade på en timme.

Under slaget ledde Bernadotte skickligt sin kår under genombrytningen av den allierade centern, men Napoleon var noga med att inte nämna honom för mycket i rapporterna.

Soult, som mest stod bredvid Napoleon och sa »genialiskt chefen» fick mer utrymme och kallades för »den finaste taktikern i Europa», något han aldrig levde upp till när han mötte britternas fältmarskalk Wellington, den förmodligen skickligaste taktikern i Europa.

Jena 1806 – Bernadotte blev syndabock

Ingen av Napoleons och Bernadottes konflikter är lika genomtuggad som bråken om vad som egentligen hände den 14 oktober 1806. Det finns hela böcker om Bernadottes brist på insatser när kriget mot Preussen avgjordes.

Jean Baptiste Bernadottes kår stod mitt emellan slagfälten och ingrep på grund av motsägelsefulla order inte i någon av striderna. Napoleon segrade över jämbördiga styrkor vid Jena medan Davout i en makalös bragd krossade en dubbelt så stor fiende.

Bernadotte fick skäll för sin passivitet resten av kejsarens liv. Kanske för att dribbla bort det faktum att den opolitiske Davout tack vare Napoleons missbedömningar råkat på halva Preussiska armén och utan tvekan gjort mos av den.

Men kejsaren var långsint. Han skrev ofta bort officerare han inte gillade ur historien. Det har i efterhand klarlagts att schabblet 1806 ligger lika mycket på Napoleons otydliga order och det faktum att hans stabschef Berthier inte gillade Bernadotte och gärna ställde till det för honom som på Bernadottes tveksamhet.

I sina S:t Helena-skrifter utelämnade Napoleon det faktum att han dagen före slaget själv skrivit en order till Bernadotte att bege sig mot Dornburg och därefter ytterligare en order om att avvakta. Bernadotte lydde.

Mohrungen 1807 – självständig general

Bernadotte kom i januari 1807 i vägen för Benningsens överraskande vinteroffensiv. Han mötte en rysk förtrupp vid Mohrungen den 25 januari och slog tillbaka den.

Under tiden hade emellertid ryskt kavalleri gått runt honom och attackerat den franska trossen. Bernadotte fick hejda sitt avancemang för att avvärja den ryska kavalleriräden. På Napoleons order retirerade han sedan för att locka Benningsen längre västerut.

När det väl kom till operativ strid var Bernadotte en av de självständiga chefer Napoleon kunde ge eget ansvar, men som alla andra diktatorer var kejsaren misstänksam.

Paradoxen var att ju större arméerna blev, ju mer behövde han självständiga chefer som Bernadotte, Massena och Davout, men ersatte dem med tiden med lydiga favoriter.

Spanden 1807 – sårad i försvarsstrid

Den 5–6 juni ägde ett förspel till slaget vid Friedland rum vid byn Spanden i Ostpreussen. Ryssarna gick på offensiven och en av Bernadottes divisioner angreps av en rysk-preussisk avdelning.

De franska positionerna var väl förskansade med redutter längs en flod och anfallet slogs tillbaka, men Bernadotte sårades i huvudet av en muskötkula, den allvarligaste skadan i hans karriär.

Han fortsatte att leda sin kår ett par dagar innan han tvingades lämna över befälet till Victor som ledde det stora anfallet vid Friedland några dagar senare.

Wagram 1809 – fick sparken på slagfältet

Det stora slaget 1809 mot ärkehertig Karls österrikare var inte en av Bernadottes största stunder. Han ledde den Sachsiska 11. kåren som träffades av ett övermäktigt österrikiskt anfall vid byn Adreklaa.

Det var en kaotisk strid där vitklädda soldater som alla pratade tyska stred i moln av krutrök, och snart gav Bernadottes manskap vika. Hela den franska vänsterflanken höll på att kollapsa, men medan Bernadotte fick sparken på fläcken av en rasande Napoleon lyckades Massena, den stora stjärnan från Italienarmén, reda ut situationen.

Publicerad i Militär Historia 2/2018