Tyska flyktingar i danska läger under andra världskriget
Sedan tidigare fanns tiotusentals sårade soldater förlagda till tyska sjukhus i Danmark, och en del av de barn som evakuerats från Berlin befann sig även de på dansk mark.
Att Danmark var det mest välmående av de tyskockuperade länderna betyder inte att man inte drabbats hårt av kriget. Bostadsbyggandet hade avstannat, vilket ledde till stor bostadsnöd för barnfamiljer, särskilt som det föddes många barn under kriget. Ransonering av livsnödvändiga varor kvarstod under flera år efter krigsslutet. De tyska flyktingarna belade över tusen byggnader – däribland skolor, hotell och sjukhus – hus som efter krigsslutet var tänkta att återgå till sitt ursprungliga syfte.
Även psykiskt var tyskarnas närvaro en påfrestning. Allt sedan undantagstillstånd införts i augusti 1943 hade Danmark varit helt prisgivet åt SS och Gestapos terror. Varje vecka avrättades motståndsmän, och tyska och danska nazister likviderade en rad medborgare i hög samhällsställning – de bestialiska så kallade ”clearingmorden” – som en vedergällning för danska motståndskämpars dåd. Så avrättades borgmästare, kulturpersonligheter och läkare.
Den tyska administrationen hade bråttom att efterkomma Hitlers dekret; situationen var akut på grund av den snabba sovjetiska offensiven. Landvägen västerut var spärrad av sovjetiska trupper och de flyende fick ta sig över Östersjön i lastfartyg och andra farkoster, fyllda till bristningsgränsen. Överfarten var fylld av tragik – 20 000 flyktingar och militärpersonal omkom under färden. Det gruvligaste exemplet var den ryska torpedbeskjutningen av nöjeskryssaren Wilhelm Gustloff, då mer än 9 000 människor på flykt gick till botten. Många barn skildes från sina föräldrar vilket ledde till att nästan 10 000 övergivna barn hamnade i Danmark.
Från den tyska administrationens sida såg man det som självklart att danska Röda korset och läkarkåren skulle ge en hjälpande hand åt flyktingarna. Men Röda korset hänvisade till att den var en frivilligorganisation och sa blankt nej. Den 25 mars antog danska läkarförbundet en resolution om att vägra befatta sig med tyska flyktingar. Här kommer clearingmorden in i bilden; de förövades ju till stor del mot förbundets medlemmar – samtidigt som ett antal danska läkare satt i tyska koncentrationsläger.
Fortfarande i dag diskuteras huruvida det danska Röda korsets och läkarförbundets attityd var etiskt riktig och i överensstämmelse med Genèvekonventionen. På ena sidan finns de som utgår från en tidlöst etisk ståndpunkt om att hjälpa sina medmänniskor, på den andra de som vill förklara vad som skedde mot bakgrund av det pressade historiska läget. Därutöver finns det fortfarande några inbitna motståndsveteraner som tycker att de tyska flyktingarna fick vad de förtjänade med tanke på koncentrationslägren och den terror som ockupanterna bedrev.
De tyska flyktingförläggningarna, drygt tusen till antalet, sattes efter kriget under dansk administration. Lokalt drevs de av det civila luftförsvaret. Även motståndsrörelsen hade ett ord med i laget, och dess behandling av flyktingarna var hård. Motståndskämpar gjorde razzior i lägren och tog ifrån tyskarna alla medel utom ett mindre belopp, understundom mot kvitto. Men även direkta stölder förekom, till exempel av kläder och sänglinne.
Yttersta ansvaret för lägren låg hos Flygtningeadministrationen under ledning av socialdemokraten Johannes Kjærbøl, som ingått i samarbetsregeringen med tyskarna och nu ville bli rehabiliterad. Administrationens policy var att all kontakt mellan tyskar och danskar skulle förhindras – det var till och med förbjudet för tyskarna att lära sig danska. Flyktingarna tvingades vistas bakom taggtrådsstängsel med danska vakter, och fick endast undantagsvis röra sig utanför lägren.
En avsikt med isoleringen ska ha varit att skydda dem mot trakasserier och våldsdåd av danskar, vilket i stort sett lyckades. Dock förekom att mat som levererades till lägren innehöll råttlortar, toapapper, glasskärvor och rakblad.
Barnen var en särskilt utsatt grupp. Överläkaren Kirsten Lylloff har satt dem i centrum för en omdebatterad doktorsavhandling med titeln Barn eller fjende? (2006). Boken har föregåtts av en artikel i danska Historisk Tidsskrift och en TV-serie. Lylloff ger en föga positiv skildring av hur barnen hade det. De kunde hamna i häststall med kullerstensgolv eller tvingas ligga på cementgolv och i fönsterlösa utrymmen. Ofta fanns det ingen värme, och de baracker som användes kunde ibland hysa dubbelt så många människor som de var tänkta för.
Det förekom våningssängar i tre skikt med nästan obefintligt avstånd emellan. Madrasser var sällsynta, liksom täcken och kuddar.
Skolundervisning bedrevs av tyska lärare, varvid barnen fick sitta på sina sängar. I ett läger fanns bara fyra till fem toaletter till tvåtusen personer. På grund av de sanitära missförhållandena, trångboddheten och det minimala stödet från dansk sjukvård var barnadödligheten stor. Enligt Kirsten Lylloff dog nästan sjutusen barn i lägren. Sjukligheten var enorm, mag-tarminfektioner och epidemier som gulsot härjade, liksom ohyra.
Missförhållandena påtalades av Tysklands forna fiender. Den allierade kommendanturen i Berlin menade att evakuerade Berlinbarn skulle tas hem fortast möjligt ”med tanke på de synnerligen otillfredsställande förhållanden” som rådde i de danska lägren.
Danska myndigheter hade fattat beslut om att inte upprätta någon statistik över hälsoläget i lägren, och granskningen av förhållandena lämnades åt några få inspektörer med socialarbetarbakgrund.
Lokalhistorikern Arne Gammelgaard, som kritiserat Lylloff för hennes mörka bild, är mån om att påpeka att förhållandena inte var så förfärliga i alla förläggningar hela tiden. I hans senaste bok, På Hitlers befaling (2005), kan man läsa vittnesmål av tyskar som lyckades ordna det ganska väl för sig med mat och kläder. Han kan till och med visa tackbrev från tyskar som anser att de i varje fall fick tak över huvudet och inte bara kördes bort från Danmark, vilket hände i exempelvis Polen och Tjeckien.
Läkarbojkotten lyckades hur som helst inte helt – det förekom fall där lägerinterner fick behandling på danska sjukhus, och det fanns danskar som kände medlidande med flyktingarna och kastade in mat och frukt till dem över taggtrådsstängslet.
Över åttio präster skrev under en protestskrivelse om särbehandlingen redan i juli 1945, och den kände publicisten Henning Pallesen kritiserade i Politiken förhållandena i lägren. Men han var en av ytterst få journalister som intresserade sig för frågan. Några av dem deltog i en arrangerad visning av ett stort barackläger, Kløvermarken, där de fick en hastig guidning innan de bussades iväg till frokost med snaps.
Lylloffs kritik rör inte bara misären i lägren utan också arbetet inom Flygtningeadministrationen, där kartoteken var bristfälliga och röriga. Exempelvis fanns också icke-tyska barn med bland flyktingarna, och administrationen fick ta emot kraftiga klagomål från belgiska Röda korset för att två belgiska barn befunnit sig i Danmark i ett och ett halvt år utan att någon hade försökt att kontakta familjen.
Meningen var att de flesta flyktingarna skulle skickas hem till Tyskland efter kriget, men de svåra förhållandena där gjorde att den brittiska ockupationsmyndigheten ansåg det omöjligt. När hemsändningarna väl kom igång präglades de av problem och sjabbel, bland annat kom flera erbjudanden från olika länder om att ta hand om övergivna barn bort.
Några av dessa barn hamnade i det gamla fiendelandet Storbritannien, där engelska metodister erbjöd ett litet antal skolgång och utbildning. I sin bok skildrar Kirsten Lylloff hur mycket bättre engelsmännen tog hand om de tyska barnen än danskarna.
De sista av de 250 000 flyktingarna lämnade Danmark 1949 – inga uppgifter finns om att någon stannade kvar.
