Slutet vid Stalingrad

Det är den 30 januari 1943. Framför en radiomikrofon i Berlin står den rundlagde riksmarskalken Hermann Göring och håller tal till den tyska nationen.

”ur alla dessa gigantiska strider reser sig nu som en väldig, monumental byggnad Stalingrad, striden om Stalingrad. Den kommer en gång att betraktas som den största hjältekamp som någonsin har utspelats i vår historiaom någon känner sina krafter svikta, så må han tänka på Stalingrads kämpar.”

Fortsättningen blir ett frosseri i historiska anspelningar. Från det antika Grekland hämtas en av förebilderna: Leonidas som med sina tappra trehundra spartaner fördröjde en hel persisk här vid passet i Termopyle. Grekerna hade stridit till sista man, liksom de tyska hjältarna mer än två tusen år senare.

Radiosändningen når åhörare i hela riket. Men den når också öron som befinner sig mer än 2000 kilometer österut. När Göring håller sitt flammande tal, finns i själva verket mer än 90 000 tyska soldater kvar i livet, i den bitande kylan i Ryssland. Och fortfarande pågår de sista stridigheterna om Stalingrad. Dagen efter riksmarskalkens tal, den 31 januari, kapitulerar den tyska 6:e armén med general Paulus i spetsen.

Dramatisk vändpunkt

Slaget vid Stalingrad blev en dramatisk vändpunkt för andra världskriget. Sedan Hitlers offensiv mot Ryssland börjat under sommaren 1941, hade tyska trupper lagt under sig enorma arealer i öster. De hade avancerat mot Leningrad, Moskva, Stalingrad – som idag heter Volgograd – och ända bort till Kaukasus.

En viktig bricka i det strategiska spelet var att strypa oljetillförseln genom att skära av den ryska livsnerven, floden Volga. Och följer man floden från utloppet i Kaspiska havet ett femtiotal mil mot nordväst, kommer man till den punkt som Hitler fann så betydelsefull – Stalingrad. I juli 1942 gav han order om att staden skulle intas.

De närmaste månaderna avancerade tyska trupper ända fram till Volga och de lyckades också erövra en stor del av Stalingrad. Men den ryska vintern närmade sig. I Stalins högkvarter planerades en motoffensiv som kallades för operation Uranus. Den gick ut på att bryta igenom tyskarnas linjer på två ställen samtidigt och därmed inringa motståndarna. Den 19 november sattes offensiven igång med över en miljon man och efter några dagar var inringningen ett faktum.

Igelkottställning

Hitler beordrade nu general Paulus att inta igelkottställning och vänta på undsättning som skulle komma ”när det blev möjligt”. Men någon förstärkning kom aldrig och under de följande två månaderna stupade mer än hundratusen soldater i den 6:e armén.

Den 30 januari, samma dag som Göring höll sitt beryktade tal, skickade Paulus det sista radiomeddelandet till führern. ”Fortfarande vajar flaggan med hakkorset över Stalingrad. Vår kamp ska bli ett exempel för nu levande och kommande generationer, att inte kapitulera ens när det ser som mörkast ut. Då kommer Tyskland att segra. Heil, mein führer.”

Nästa dag togs generalen till fånga och den väntade kapitulationen undertecknades. De 90 000 soldater som överlevt kylan och de hårda striderna svävade nu i fullständig ovisshet. Ryktesspridningen och den tyska propaganda som hamrats in i soldaterna, visste att berätta att Röda armén gjorde processen kort med krigsfångar.

De närmaste dagarna skulle visa att ryktena var falska. När den 6:e armén kapitulerade var det däremot första gången ryssarna tog krigsfångar i större utsträckning och några resurser att ta hand om alla soldater fanns inte.

Dödsmarsch till läger

En bit utanför staden låg uppsamlingslägren Begetovka och Dubovka, vilka var fångarnas första anhalt. Kolonnernas långa fotvandring till dessa läger har ibland kallats för dödsmarschen. I upp till 30 graders kyla pulsade de illa klädda soldaterna genom den djupa snön i ett par dagar. Tusentals personer blev liggande på vägen.

Vid framkomsten väntade förhör och registrering och därefter inkvartering i baracker och övergivna tsarvillor. Utrymmena utnyttjades till bristningsgränsen. Men framförallt var knappheten på livsmedel det stora problemet. De flesta hade varit utan mat i fyra﷓fem dagar då de för första gången tilldelades en bit bröd.

Efter några veckor i de provisoriska uppsamlingslägren transporterades fångarna vidare till permanenta arbetsläger. Den här gången skedde förflyttningen per tåg, ofta i boskapsvagnar med halm på golvet. Många människor dog under transporten, av sjukdomar och undernäring. Vid utdelningen av mat utspelade sig ibland fruktansvärda scener.

”Efter tre dagar ombord på tåget, öppnades plötsligt dörrarna. En stor hink med hirssoppa föstes in. Panik utbröt och snart var soppan utspilld över dörrar och väggar. Alla försökte sno åt sig något med hjälp av händerna. Vaktposten kunde hota och skälla hur han ville, allting skedde på några få sekunder. Incidenten krävde tre dödsoffer. Om de dödats av ryska gevärskolvar eller trampats ihjäl brydde sig ingen om.”

Det är ett ögonvittne som berättar om händelsen. Han är en av rösterna vi möter i en undersökning gjord av etnologiprofessorn vid Hamburgs universitet, Albrecht Lehmann, som ända sedan slutet av 70﷓talet har studerat de tyska krigsfångarnas öden i Ryssland.

Färdades i veckor

Bara var femte stalingradsoldat överlevde tiden i uppsamlingslägren och de långa tågtransporterna. Några färdades i veckor ända bort till Uzbekistan, öster om Kaspiska havet. Officerarna placerades för sig i ett läger hundra mil norrut, i staden Jelabuga.

Innanför taggtråden i Jelabuga fanns tre stora stenhus. Ett för manskapet, ett för lasarettet och det tredje för bageriet och köket. För 2500 officerare skulle detta bli en bekant omgivning de närmaste åren.

Den första ordern gällde avklädning och renrakning från allt kroppshår. Det gällde att ge lössen så dåliga livschanser som möjligt och efter läkarbesiktning avdelades några omedelbart till lasarettet. Ett av vittnena som fått diagnosen gastrit, magkatarr, berättar:

”De som hade hoppats på att få krypa ner mellan vita lakan, blev snart besvikna. Direkt på golvet stod rader av enkla träbritsar och toaletten bestod av en hink i ett hörn av salen. Ingen hade brytt sig om att tömma hinken på flera dagar. Varje morgon samlades de döda kropparna ihop. Av någon anledning skrev man namnen på de avlidna soldaterna med bläck direkt på låren. Kropparna forslades iväg och slängdes i raviner som senare sprängdes igen.”

Men mitt i misären fanns det fångar som försökte hålla sitt intellekt vid liv genom att diskutera och hålla föredrag.

”Jag minns en äldre herre, troligen en universitetslärare, som höll en naturvetenskaplig föredragsserie. En dag, när han just påbörjat sin utläggning, avbröt han sig med orden: Mina herrar, ni måste ursäkta mig, men jag känner mig inte disponibel. Jag tror jag ser döden närma sig. Några timmar senare gav han verkligen upp andan.”

Efter fjorton dagar kunde vittnet lämna lasarettet och inkvarteras med de andra fångarna i en sal med dubbelbritsar och en spis som värmekälla. Täcken och kuddar bestod av säckar stoppade med hö.

Hungern dominerade allt

Vardagen dominerades av hungerkänslorna. De enda ljuspunkterna, utdelningen av mat, kringgärdades snart av rigorösa bestämmelser. Det var livsviktigt, bokstavligt talat, att portionerna fördelades rättvist. I varje sal fanns en betrodd fånge, rumsäldsten, som tillsammans med en adjutant skötte proceduren. När soppan östes upp i fångarnas plåtskålar var det betydelsefullt att alla fick lika mycket av buljongen och det näringsrikare fasta innehållet, kål, bönor, spenat och brännässlor. Ofta diskuterades frågor som: vad ska hända med det som fastnar utanpå sleven? Ska det ner i plåtskålen eller tillbaka till grytan? Några vittnar om hur spenatbladen lyftes upp ur soppan, sorterades efter längd och tjocklek, och slutligen portionerades ut bland fångarna.

Det första halvåret var undernäring fortfarande en vanlig dödsorsak i fånglägren. ”Dystrofi” var den ryska personalens beteckning på det sista stadiet av näringsbrist. Läkaren Helmut Paul har, utifrån egna erfarenheter, beskrivit sjukdomens förlopp. Han berättar hur man grips av en kronisk trötthet och hur närminnet långsamt försvinner. Det dagliga schemat med väckning, frukost, läkarbesök och middagsmat blir till ett obegripligt virrvarr. De allra enklaste göromålen, som att gå på toaletten, tar lång tid att planera.

”Bara de fysiska förberedelserna tog närmare en timme. Först var man tvungen att vända kroppen mot vänster, där träsandalerna stod. Därpå sätta sig upp i sängen och vänta tills yrselanfallet var över. Sedan reste man på sig och började sakta gå de fem stegen mot dörren. Öppnade den och vandrade mot latrinen utan att ramla omkull eller stöta mot någon. Vid det här laget hade man den första delen bakom sig och man lutade sig mot muren i solskenet och funderade på hur projektet skulle fortlöpa.”

Drevs till kannibalism

Flera vittnesmål visar att hungern till och med drivit vissa människor att bryta det värsta av tabun – att äta människokött. Läkaren Hubert Haidinger, som utförde hundratals obduktioner i lägren, kunde konstatera att flera fångar saknade köttdelar som skurits ur skinka och lår. Hans redogörelser får stöd av en rapport, skriven av en tysk kommission som tillsattes efter kriget, där ett tiotal fall av kannibalism beskrivs.

Fångar som led av dystrofi eller andra sjukdomar klassades som icke arbetsföra. De övriga lämnade lägret efter frukosten, som ofta bara bestod av en bit bröd, för att arbeta. Fångarna delades in i grupper med olika arbetsuppgifter. Några ingick i skogskommandot och fällde träd, andra avdelades att plocka potatis eller gräva stora åkerarealer.

Vissa läger låg i anslutning till tunga industrier där fångarna blev en välkommen arbetskraft. För varje moment fanns föreskrivna normer som skulle uppfyllas. Klarade man inte det, skars matransonerna ner.

Vid middagstid återvände fångarna till lägret. I matsalen fanns en uppdelning i två olika partier. Fascisterna och antifascisterna. I juli 1943 hade några tyska krigsfångar i Ryssland bildat gruppen ”Nationalkomitee Freies Deutschland” som vände sig mot Hitlers regim. Verksamheten stöddes av ryssarna och snart utvecklades ett system där antifascisterna fick fördelar i form av större matransoner och förtur till vissa begärliga tjänster i kök och bageri. Antalet antifascister i lägret ökade stadigt och så småningom tillhörde varannan fånge det Hitlerfientliga partiet.

Angiveri vanligt

Ett angiverisystem uppstod, inte olikt det som senare uppkom i Östtyskland. En av dem som hamnade i rullorna över obekväma personer var Hubert Haidinger.

”En uppsyningsman glömde en gång sin anteckningsbok på kliniken där jag arbetade. När jag kikade i den såg jag namn på tyska fångar som sagt något opassande om Röda armén eller marxismen. Allt var snyggt och prydligt ordnat med angivelser för datum, ort och vittnen. En bit ner på listan stod mitt namn. Jag hade yttrat mig om att orsaken till kannibalismen var att ryssarna gett fångarna för lite mat.”

Efter några dagar kallades han till kansliet och tillfrågades om han inte kunde lämna upplysningar om sina medfångar. Han vägrade och nästa dag kom ett besked om att han skulle förflyttas.

Men Haidingers berättelse om lägertiden är inte bara fylld av lidande. Där finns också små ljusstrimmor av medmänsklighet.

”Det var en påsksöndag och jag stod nära taggtråden som omgav lägret. Plötsligt viner en skugga förbi och kastar ett paket framför mina fötter. När jag försiktigt vecklar upp det, finner jag tobak och en fruktkaka där någon bakat in tre ägg. Varifrån paketet kom fick jag aldrig veta.”

Efter ett par år i lägren började situationen för stalingradfångarna att ljusna. Livsmedelsbristen var inte längre akut och allt färre människor dog av sjukdomar och svält. Inte långt efter krigsslutet sändes de första soldaterna hem till Tyskland. Men för de allra flesta återstod en lång tid av väntan. Stalin gjorde ingen hemlighet av att krigsfångarna skulle behållas för att bygga upp det nya Ryssland.

Skoro domoj – snart hem

Ett uttryck som ofta användes av de ryska vakterna var ”Skoro domoj”. Snart hem. Men ingen visste när tågtransporten till Tyskland skulle äga rum, allra minst fångarna. ”Hoppas att vi kan fira din nästa födelsedag tillsammans” skriver en soldat hem till sin mor i april 1947. I november året därpå sänder han ett vykort där det står: ”För några dagar sedan meddelade ledningen att återresan inte kan komma ifråga förrän nästa år. Det var ett hårt slag för oss.”

Den här soldaten blev i själva verket frigiven först 1950, sju år efter tillfångatagandet i Stalingrad.

”En rysk vakt kom plötsligt in och meddelade oss att alla som var kvar i lägret nu kunde fara hem. Det var ingen som trodde på honom, men vi fick ut lite kläder och två timmar senare satt vi verkligen på tåget.”

Hemresan tog fjorton dagar. Hela tiden gjordes kontroller där soldaterna tvingades klä av sig på överkroppen. SS-män hade sin blodgrupp tatuerad i armhålan, och alla personer med misstänkta märken och sår under armarna fördes av tåget.

När de före detta krigsfångarna passerat gränsen till Tyskland, slussades de till olika förläggningar. Där fick de en omgång nya kläder, ett par hundra mark och en fri tågresa till hemorten.

För de återvändande fångarna var naturligtvis hemkomsten en omtumlande upplevelse. Tidningar rapporterade om deras första dagar i frihet och om familjer som återförenats. Men för många blev mötet med hemlandet en chock. De kunde inte infoga sig i det nya samhället och familjelivet. Antalet skilsmässor i Tyskland ökade drastiskt liksom självmordsfrekvensen.

Dessutom svalnade intresset för hemvändande krigsfångar en bit in på 50-talet. Den ekonomiska återhämtningen, det tyska undret, hade inte plats för dessa människors öden.

De allra sista tyska krigsfångarna kom inte tillbaka förrän i slutet av 1955, efter förbundskanslern Konrad Adenauers förhandlingar i Moskva. De som tillfångatagits i Stalingrad hade då suttit i läger mer än tolv år. Och av de 90.000 som kapitulerat i slutet av januari 1943 hade bara 6000 återvänt.

Publicerad i Populär Historia 1/1993

Fakta: 35 miljoner i fångläger

Omkring 35 miljoner soldater hamnade under andra världskriget i fångläger. Närmare 11 miljoner var tyskar. Av dem satt 3,2 miljoner soldater i sovjetiska läger och man räknar med att en tredjedel dog av hunger och sjukdomar. En viktig orsak till de höga dödssiffrorna var det kaotiska läget i Sovjetunionen. Efter år av krig på det egna territoriet var resurserna mycket knappa även för den egna civila befolkningen. När läget förbättrades efter krigets slut, fanns också tillräckligt med mat för krigsfångarna.

Det är svårt att hitta lika förmildrande omständigheter om vi tittar på de tyska fånglägren. Av 5,7 miljoner ryska soldater dog inte mindre än 3,3 miljoner, de flesta till följd av en systematisk nationalsocialistisk utrotningspolitik.

En lika omänsklig behandling av sina krigsfångar stod japanerna för. Beryktad är den 90 kilometer långa dödsmarsch på Filippinerna i april 1942 som ledde till tusentals amerikanska och filippinska soldaters död. För tre år sedan gav den kanadensiske journalisten James Bacque ut en bok som kom att kasta skuggor även på de allierades sätt att ta hand om fångarna. Han hävdar att en miljon tyska soldater dog i franska och amerikanska läger, utan att det rådde någon egentlig brist på livsmedel.

Som kontrast står den omvittnat goda behandling som gavs i engelska fångläger. Bland annat fjärmades taggtråden kring alla läger året efter krigsslutet och fångarna fick möjlighet till fri utgång. England var ett av de få länder som höll sig till Genèvekonventionen som reglerade krigsfångarnas rättigheter.

Konventionen undertecknades 1929 av bland annat England, Amerika, Tyskland och USA, dock inte av Sovjetunionen eller Japan. De bestämmelser som gäller idag fastslogs i 1949 års Genèvekonvention och kretsar kring humanitet och hänsyn. Krigsfångar har rätt till kläder, bostad, mat och sjukvård.

Men än idag finns motsvarigheter till de lidanden som miljontals fångar utstod under andra världskriget, om än i mindre skala. Det senaste exemplet kommer från krigets Jugoslavien. Så sent som för några månader sedan mötte oss bilderna av utmärglade kroatiska och bosniska soldater i serbiska fångläger.

Publicerad i Populär Historia 1/1993