Potsdamkonferensen: Segrarmakterna ritar om kartan

När andra världskrigets segrarmakter möttes i slottet Cecilienhof i den gamla garnisonsstaden Potsdam ett par mil väster om Berlin den 17 juli 1945, saknades västvärldens störste krigsledare. USA:s president Franklin D Roosevelt hade avlidit den 12 april och fick alltså aldrig uppleva den tyska kapitulationen.

I Roosevelts ställe kom den nye presidenten, Harry S Truman, som blivit vicepresident 1944. Han hade tidigare hållits utanför storpolitiken och var därför ganska oförberedd på den roll han nu fick överta. Truman mötte Josef Stalin och Winston Churchill för första gången i Potsdam.

Premiärminister Churchill företrädde Storbritannien, som sedan minst ett år tvingats spela en underordnad roll i storpolitiken i jämförelse med USA och Sovjetunionen. Detta hade delvis att göra med att de brittiska styrkorna var väsentligt mycket svagare än de amerikanska och sovjetiska.

Sovjetunionen företräddes av Stalin. Hans främsta mål i Potsdam var att stärka sitt grepp om Östeuropa och tillförsäkra sitt land ett krigsskadestånd som skulle göra det möjligt att bygga upp det som kriget skövlat. Konferensen inleddes trots att kriget ännu inte var avslutat. Det återstod fortfarande att besegra Japan.

På slottet Cecilienhof

Det lilla palatset Cecilienhof i Pots­dams utkant hade byggts kring sekelskiftet 1900 av kejsar Vilhelm II:s son, kronprins Wilhelm. Det fanns spår av strider i närheten, men slottet var oskatt. Ryssarna hade hunnit med att plantera röda blommor i form av en stjärna i parken utanför.

Förhandlingarna ägde rum i en stor sal med de viktigaste personerna vid ett runt bord. Bakom huvudaktörerna satt deras respektive biträden grupperade. ”De tre stora” hade tre bisittare var vid förhandlingsbordet, däribland utrikesministern och en tolk.

Churchill förlorade mot Attlee

Under konferensen blev Churchill snöpligen tvungen att lämna scenen – i parlamentsvalet i Storbritannien den 26 juli besegrades han nämligen av labourpartiet, med Clement Attlee i spetsen. Attlee hyllade Churchill i underhuset: ”Han var en verklig ledare, han har förkroppsligat nationens själ. Han har kunnat omsätta allas vår vilja i handling. Hans plats i historien är säkrad för all framtid.”

Churchill sammanfattade situationen mer lättsamt: ”Jag har släppt tyglarna”, sade han. ”Men ni har vunnit loppet”, svarade hans vän. ”Ja”, suckade den gamle statsmannen, ”och det är väl därför de skickar mig tillbaka till stallet”.

I Potsdam fortsatte emellertid över­läggningarna. Man bildade ett utrikesministerråd som fick i uppdrag att utarbeta fredsfördrag mellan segrarmakterna och Tysklands satellitstater. Man kom också överens om att fördraget med Tyskland skulle bli föremål för särskilda förhandlingar och man fastställde endast de principer som skulle gälla för ockupationen.

Tyska nazistpartiet skulle upplösas

Tredje riket skulle avväpnas och demilitariseras, det nazistiska partiet upplösas, alla nazistiska lagar förklaras ogiltiga. Någon tysk centralregering fick tills vidare inte finnas utan landet skulle styras av ockupationsmakterna. Det var dock inte, som vid den tidigare konferensen i Jalta i februari, längre frågan om en styckning av Tyskland. Även Stalin hade tagit avstånd från en sådan lösning.

Man enades om krigsskadeståndets storlek. Stalin gjorde gällan­de att Sovjet hade lidit de svåraste skadorna och han lyckades genomdriva att Sovjet skulle få största delen av skadeståndet. Detta skulle bestå av industrimateriel från de olika ländernas ockupationszoner, och för Sovjets del även från västzonerna.

Denna fråga, och den om hur Polens regering skulle sättas samman, blev viktiga debattämnen under konferensen. (Det var för Polens skull som Storbritannien 1939 hade förklarat Hitler krig.)

Sovjetisk expansion i Europa

Andra frågor som vållade problem var Stalins krav på mandat i Libyen, fri tillgång till Medelhavsområdet och internationalisering av Ruhrområdet. Samtidigt avvisade Stalin all inblandning från de allierade i fråga om Polen, Rumänien, Bulgarien och Ungern – detta med hänvisning till den allierade närvaron i Grek­land och Italien.

Förhandlingarna riskera­de nu att bryta samman, men den amerikanske utrikesministern James F Byrnes lade fram ett kompromissförslag som innebar att Stalin släppte vissa krav samtidigt som västmakterna backade från sina krav på inflytande i det sovjetiska maktområdet.

Stalin var också besluten att ändra på de gränsdragningar som existerat före kriget. Han begärde att alla de områden mellan Östersjön och Svarta havet som en gång tillhört tsarens välde åter skulle bli ryskt territorium. Polen stympades därför i öster, men fick som kompensation Pommern, delar av Ostpreussen och den tyska delen av det rika Schlesien fram till floderna Oder och Neisse.

Vidare lyckades Stalin utsträcka Ukraina ända fram till Karpaterna för att mera direkt kunna ingripa i Ungern. De västallierade gick med på dessa omflyttningar som innebar att tolv miljoner tyska familjer drevs från sina hem och sin hembygd i de annekterade landsdelarna, områden som varit tyska långt före den tyska statens bildande. Nazisternas strävan efter världsherravälde slutade med att tyskarna drevs bort från Östeuropa, längre västerut än någonsin förr.

Frågan om de baltiska staternas anslutande till Sovjetunionen vållade inte mycket debatt.

Krigsförbrytare skulle ställas inför rätta

Så återstod spörsmålet om krigsförbrytarna. Det bestämdes att alla ”som deltagit i att utarbeta eller genomföra beslut som lett till grymheter” skulle arresteras och ställas inför domstol. Nazistpartiets ledning och topparna inom krigsmakten skulle få stå till svars för sina handlingar. (Detta skedde i och med Nürnbergprocessen, som fick sin upplösning hösten 1946 då flera naziledare dömdes till döden och avrättades.)

Det var i Potsdam som president Truman anförtrodde Stalin att USA förfogade över ett hemligt vapen – atombomben – med oerhörd förstörelseverkan. Om Japan inte var villigt att kapitulera, kunde kejsardömet utsättas för en aldrig tidigare skådad förödelse.

Konferensen i Potsdam avslutades den 2 augusti. Världen fick skåda en ny maktkonstellation. Samtidigt som slutkapitlet i andra världskriget skrevs lades grunden för ett nytt krig – det kalla.

Publicerad i Populär Historia 5/2005