Sammanbrott eller befrielse
När förre förbundspresidenten Richard von Weizsäcker för tio år sedan höll sitt berömda tal vid fyrtioårsdagen av krigsslutet, underströk han: ”Den 8 maj var befrielsens dag. Den befriade oss alla från det människoföraktande system, som den nationalsocialistiska våldsregimen utgjorde.”
Hur riktigt detta yttrande än var, så uppfattade de flesta tyskar ingalunda krigsslutet som en befrielse. Med undantag av de tyskar som förföljts och som spärrats in i läger kände sig nästan ingen befriad. Man kände inte ens lättnad över att stridshandlingarna och luftangreppen upphörde. Alla tyskar var överens om att kalla händelsen ett sammanbrott, och de menade inte bara statens sammanbrott utan också sina önskningars och förhoppningars sammanbrott.
I övrigt upplevde nästan varje tysk krigsslutet på sitt eget vis. När kapitulationen tillkännagavs var den största delen av landet redan besatt av främmande trupper. För de flesta var det en genomgripande händelse i deras liv, när platsen där de uppehöll sig bytte ägare eller när de fick fly därifrån.
1918 var läget helt annorlunda. När första världskriget gick mot sitt slut, levde de flesta tyskar mer eller mindre under samma villkor. Även om de blev undernärda under den femte krigsvintern och dessutom plågades av en influensaepidemi, lät de sig invaggas i förhoppningen att utgången skulle bli lyckosam. Och då nåddes de av underrättelsen om vapenstilleståndet, om nederlaget. De upplevde det samtidigt och gemensamt, vare sig de bodde i Lörrach eller i Insterburg, i Flensburg eller i München, eller om de befann sig vid fronten. Så var det också 1945 i de flesta andra länder.
Olika från ort till ort
I Tyskland däremot kom slutet av andra världskriget i omgångar och tedde sig helt olika från ort till ort. Redan i oktober 1944 hade sovjetiska trupper trängt in i Ostpreussen, och de drev miljontals människor på flykt. Men i maj 1945 var Die Frische Nehrung (en del av Ostpreussen, ö a) fortfarande i tyskarnas händer. Invånarna i Aachen, dvs de som stannat kvar i staden, hade tillbringat hela fyra månader under amerikansk ockupation, när så Dresden i februari 1945 förstördes genom ett flygangrepp. I mars passerade amerikanerna och britterna Rhenfloden, medan landsbygden i Schleswig-Holstein och Bayern ännu hade det som i fredstid.
Ockupationen föregicks i en del områden av hårda strider, på andra kom den plötsligt och utan krigshandlingar. På varje plats upplevde tyskarna ockupationen på sitt vis.
Man kan förstå att de inte precis kände sig befriade. Soldaterna, dvs de som överlevde, hamnade i fångenskap. Civilbefolkningen föll offer för ockupationsmaktens åtgärder. I öst var de mestadels brutala, i väst lindrigare. Och likväl var tyskarnas känslor när kriget började gå mot sitt slut i stort sett desamma.
Vi har ganska goda informationer om detta. Visserligen gjordes på den tiden inga opinionsundersökningar, men regeringen var från första början intresserad av att få reda på hur gemene man tänkte och hur stämningen var i landet. Många myndigheter, främst partiets säkerhetstjänst, Sicherheitsdienst (SD), skrev upp vad som kom till deras öron. Dessa rapporter började på ortsnivå, sammanfattades sedan för större områden och till slut gjordes sammanställningar för hela riket.
Tusentals sådana rapporter har bevarats och offentliggjorts i ett flertal volymer, och när man läser dem får man en mycket påtaglig bild av vad tyskarna i gemen tänkte och kände, vad de hoppades på och var oroliga för och hur de bedömde det växlande läget.
Tyskarna var – till skillnad från 1914 – inte entusiastiska när kriget började 1939. Men de hoppades att deras land inte skulle förlora igen. Segrarna som inledde de tre första krigsåren fyllde dem med tillförsikt. Först 1942 började stämningen att sjunka. Det oförutsägbara krigsslutet, de tilltagande problemen med att livnära sig och framför allt luftangreppen på tyska städer framalstrade en pessimism som efter nederlaget i Stalingrad övergick i resignation och slutligen i en trots allt ännu hoppfull fatalism. När skulle slutet komma och på vilket sätt?
Väntade på invasionen
Den 4 maj 1944 sammanfattar en SD-rapport den allmänna meningen på följande sätt: ”Starkast sysselsätter sig befolkningen just nu med luftkriget. Det dominerar allas sinnen och betyder mest för att rubba tron på en vändning av läget.” I övrigt väntade man på den så kallade ”invasionen”, dvs att amerikanska och brittiska förband skulle landstiga i Västeuropa. ”Möjligheten att det inom en inte alltför avlägsen framtid säkerligen borde inträffa en avgörande vändpunkt i krigsskeendet till vår fördel, gör att de flesta Volksgenossen ser fram mot en invasion med stora förhoppningar. Man talar om den som ett sista tillfälle att vända utvecklingen. Någon rädsla för invasionen kan man knappast lägga märke till. Istället tror man att fienden kommer att lida ett stort nederlag.”
(Volksgenossen är en naziterm som är en förvrängning av det socialistiska ordet Genosse, kamrat, och syftar på hela det tyska folket, ö a)
Antagandet om invasionen som positiv vändpunkt motsvarade propagandan och var identiskt med ledningens värderingar. Även Hitler väntade med tillförsikt på att landstigningen skulle slås tillbaka. Därefter skulle de flesta tyska truppenheter kunna dras bort från väst och sättas in på östfronten. För befolkningen spelade det också en stor roll, att ledningen i ett sådant fall hade aviserat om att nya vapentyper, s k vedergällningsvapen, skulle sättas in.
Sådan var också stämningen när landstigningen ägde rum den 6 juni 1944. ”Underrättelsen att invasionen börjat togs delvis emot med stor begeistring.” Till detta bidrog det faktum ”att sedan början av invasionen flygangreppen på riket upphört”. Märkligt nog såg de flesta i detta en svaghet hos de allierade; nästan ingen kom på tanken att de behövde sitt flyg vid invasionsfronten. Stämningen steg ännu mer, när Wehrmachts dagliga nyhetsbulletin den 16 juni lakoniskt tillkännagav: ”Södra England och Londonområdet översållades i går natt och i förmiddags av ett nytt slags bomber.”
”Vedergällningen har börjat”
Någon sade till sin bekant: ”Jag kan berätta en underbar nyhet för dig, vedergällningen har börjat.” En rapport från den 19 juni sammanfattar: ”Genast uppstod ännu större glädjeyra än vid invasionens början. Man tycker sig se det snara slutet på kriget.”
Men redan i slutet av juni slog stämningen om igen. Rapporten av den 28 juni nämner fyra orsaker till detta: Det nya vapnet ”V1” visade sig inte infria förhoppningarna. Invasionen hade inte avvärjts. Istället ingångsattes en sovjetisk offensiv i öst den 22 juni, och den tog mycket snart fart. Luftangreppen hade återigen börjat. ”Euforin under de första dagarna efter invasionen och efter vedergällningen avtar på det hela taget mycket starkt”, hette det en dag senare. Och den 14 juli: ”Stämningen fortsätter att sjunka.”
I detta läge följde attentatet mot Hitler den 20 juli. Anmärkningsvärt nog ledde detta inte till att stämningen ytterligare försämrades. Tvärtom: ”Befolkningen andas ut, lättad över att Der Führer inte föll offer för angreppet. Nästan genomgående har bindningen till Führern blivit djupare och förtroendet för ledningen, som visat sig vara herre över läget, har stärkts.” Man kunde till och med märka ”en allmän höjning av kampandan och vilja att till vart pris härda ut”.
Men denna uppgång varade inte heller någon längre tid. Den 10 augusti rapporteras att “de ogynnsamma nyheterna från alla frontavsnitt och även inom det politiska området fortsätter att hålla stämningen starkt nere. Viljan till motstånd finns väl ännu i de flesta kretsar, men det finns tvivel om att det verkligen gör någon större nytta.” Faktum var att engelsmännen och amerikanerna hade lyckats med sin genombrytning i Frankrike, flygangreppen blev fler, och de sovjetiska trupperna trängde fram ända till Ostpreussens gräns. ”Läget på östfronten utgör huvudanledningen till den rådande starka depressionen.”
”Inte lönt att bjuda till”
En vecka senare, den 17 augusti, hette det: ”I denna depression ökar önskan om ett snart krigsslut och därmed illusionen, att ’slutet inte behöver bli så hemskt som man alltid gör gällande’.” Hos landsbygdens befolkning stöter man ”här och var” på uppfattningen, ”att det inte var lönt att bjuda till, det var ju meningslöst, och dessutom kunde det inte hända bonden så mycket, eftersom ju alla behöver honom”.
För första gången spred sig nu en allmän känsla av att kriget höll på att förloras, och tankarna inriktade sig på tiden efter ”sammanbrottet”. De kommande månaderna lämnas nästan inga rapporter om stämningarna. Missmodet hos befolkningen gick ledningen så på nerverna att Martin Bormann, chefen för partikansliet, förbjöd all rapportering överhuvudtaget. Men man kan föreställa sig hur fortsättningen blev: ett sista uppflammande hopp vid Ardenneroffensiven i december och sedan, när även den misslyckats, accepterandet av det oundvikliga.
Vi har en sista rapport från månaden mars 1945. Den är i alla stycken betecknande. Systematiskt sammanfattar den följande ”grundorsaker”:
”1. Ingen vill förlora kriget. Alla har intensivt velat att vi skulle vinna det.
Ingen tror längre att vi kommer att segra. Den sista låga av hopp som återstår är på väg att släckas ut.
När vi förlorar kriget, är det enligt allmän uppfattning vår skuld, och då inte gemene mans utan ledningens.
Folket har inte längre något förtroende för ledningen. Man riktar skarp kritik mot partiet, mot vissa ledningspersoner och mot propagandan.
Führern är för miljontals tyskar den sista hållpunkten och det sista hoppet, men också Führern blir från dag till dag allt starkare indragen i förtroendefrågan och kritiken.
Tvivlet på en mening med vidare strid tär på beredskapen att göra en insats, det tär på självförtroendet hos Volksgenossen och dem emellan.”
Denna rapport återger troligen stämningen i Tyskland under våren 1945 ganska väl. Naturligtvis fanns det några – dvs motståndarna till nazismen, och då framför allt i koncentrationslägren – som önskade ett nederlag så snart som möjligt, eftersom det för dem innebar en befrielse. Andra såg fram mot slutet av kriget så mycket, att det var likgiltigt vem som nu vann. Men de flesta önskade ännu ”att vi vinner det”. Kanske är det alltför förståeligt. Vem önskar väl sitt eget lands nederlag?
Dagens tyskar tänker annorlunda
Desto mer anmärkningsvärt är det att dagens tyskar i det stora hela tänker annorlunda, att allt fler av dem numera uppfattar den 8 maj 1945, precis som förbundspresidenten sade redan för tio år sedan, som en ”befrielsens dag”.
För dem som har historiska erfarenheter är en sådan sinnesförändring inte alls någon ovanlig företeelse. Värderingen (på historikerns fackspråk: perceptionen) av en situation hos de samtida motsvarar ofta inte verkligheten. De upplever visserligen nuet – och då som en verklig realitet – men genomskådar det inte, eftersom de inte är tillräckligt informerade. Först långt senare märker de att deras ursprungliga bedömning och därmed också deras tidigare inställning var felaktiga.
Förändringen i Tyskland beror framför allt på ökade kunskaper. Man måste tyvärr konstatera att nationalsocialismen och framför allt Hitler åtnjöt stor popularitet. Säkerligen var det nästan ingen som önskade krig. 1939 låg det tidigare kriget inte mer än tjugo år tillbaka i tiden; alla vuxna hade ännu minnen från det, och den som besatt ett uns av politiskt förstånd visste att Tyskland inte kunde vinna ett krig mot västmakterna vilka hade all världens resurser till sitt förfogande. Vad nästan ingen då kände till var att Hitler hade utlöst kriget lättsinnigt och medvetet. För dåtidens tyskar verkade det som om det hade uppstått en konflikt med Polen, på vilken västmakterna svarat med att gå in i kriget. Propagandan tutade oavbrutet i tyskarna att kriget påtvingats dem. I varje krig uppstår emellertid solidaritet med den egna regeringen och den egna armén.
Till och med när Adolf Hitler utan någon som helst anledning överföll Sovjetunionen trodde många på påståendet, som skulle skydda honom, att han därigenom förekommit ett hot. De visste inte att Hitler själv inte trodde på vad han sade, att han inte alls kände sig hotad utan ville erövra ”Lebensraum”, i vart fall visste de till en början inte vilka hemska förbrytelser han skulle komma att begå i och med detta.
Egna försyndelser
Med tiden började de få en aning om det. När de tyska trupperna 1943 upptäckte massgravarna med polska officerare i Katyn utanför Smolensk och den tyska propagandan högröstat anklagade Stalin för denna förbrytelse, konstaterar SD:s opinionsundersökningar att ”en stor del av befolkningen” fann detta ”märkligt” eller ”hycklande” och menade att ”vi har inte någon rätt att ondgöra oss över denna åtgärd från sovjetisk sida, eftersom man från tysk sida gjort sig av med polacker och judar i mycket större utsträckning”.
Betecknande är också en vits som spreds 1945: Om vi bara inte hade startat detta krig som tvingats på oss!
Inte så få tycks alltså börja ana att inte allt gick till som det borde. Men att därav dra slutsatsen att landet måste befrias från sin brottsliga regering var mycket få beredda till. Framför allt var de inte beredda att betrakta Hitler som huvudansvarig. Medan partiet i tilltagande grad förlorade i anseende friades Hitler från all slags kritik. Många intalade sig rentav att han inte alls kände till det verkliga läget. ”Om bara Führern visste detta” var ett vida spritt talesätt.
Först efter kriget fick man klart för sig att Führern visste allt, att han medvetet och avsiktligt kastat ut landet i ett utsiktslöst krig och i och med detta blivit ansvarig för brott vars like aldrig förr förövats. Även då dröjde det länge innan vissheten trängde in i de flestas huvuden. Framför allt de äldre ville inte skiljas från sina tidigare uppfattningar och känslor, och många insiktslösa stärkte dem i detta. Kanske är också det högst förståeligt. Den som fått utstå mycket lidande – och utan tvivel hade också många tyskar lidit under kriget – är inte så snar att inse och erkänna att han lidit förgäves och offrat sig för en dålig sak.
Det är ju inte lätt att ge ett negativt omdöme om en hel epok i den egna historien. Visst fick alla tyskar 1945 erkänna att det gått åt pipan för dem. Men skulle därför allt ha varit dåligt från början?
Opinionsundersökningar visade att många länge ansåg att nationalsocialismen var en god idé, men att den blev dåligt genomförd. Och om man kunde tänka sig att medge att det hade begåtts brott från tysk sida kunde man alltid urskulda sig med att det begåtts brott även på den andra sidan.
Livlig analys startade
Så började en livlig analys av det förflutna, och den blev allt mer intensiv. Några menade så småningom att det nu fick vara nog – man måste äntligen kunna dra ett streck över alltsammans. Men det visade sig vara omöjligt. Allt fler fakta kom i dagen och de mest ovedersägliga bevisen fanns i missdådarnas egna anteckningar.
Trots detta finns det än i dag de som inte har lärt sig något, som förnekar förbrytelserna – inklusive de värsta av dem, morden på de europeiska judarna under andra världskriget – och som försöker att rättfärdiga naziregimen på andra sätt.
Men 1945 tänkte många så – i dag är det bara få som gör det. Det är en anmärkningsvärd förändring och den har också lett till övertygelsen att sammanbrottet i själva verket var en befrielse.
Eberhard Jäckel är professor i modern historia i Stuttgart. Hans artikel kommer att publiceras på originalspråket i den populärhistoriska tidskriften Damals nummer 5/95. Jäckels artikel utgör ett av bidragen till ett unikt samarbetsprojekt mellan Damals, den brittiska tidskriften History Today och det ryska historiemagasinet Rodina om händelserna vid krigsslutet 1945.
Översättningen från tyskan är gjord av Folke Schimanski.
