Perspektiv: Nollpunkten för vår tideräkning

För en tid sedan blev jag uppringd av en elev som ville veta vilket som var det senaste kriget som Sverige har deltagit i. Efter en stund kom hon själv fram till att det var andra världskriget – vi hade stött Tyskland och vår neutralitetspolitik gjorde oss moraliskt skyldiga till kriget och Förintelsen, menade hon. Och hon är inte ensam om att resonera i termer av skuld; hennes slutsatser är sannolikt en följd av att historien kring neutralitetspolitiken har skrivits om under 1990-talet.

28 april 2006 av Jenny Björkman

I samma anda antydde programledaren för SVT-produktionen ”Sverige!” tidigare i år att svensk politik och kultur under andra världskriget varit nazianstruken och att detta är något som forskare i dag fortfarande inte vågar tala om. Här har hon emellertid fel.

Det pågår flera forskningsprojekt om vårt förhållande till kriget och Förintelsen. Ett dussintal avhandlingar är på gång, exempelvis om den svenska flyktingpolitiken. Och det är bara delvis som detta kan förklaras av de pengar som regeringen avsatt för forskning och informationskampanjer om Förintelsen. Intresset är nämligen inte bara svenskt eller en fråga bara för universiteten. Böcker, filmer och dokumentärer om kriget går så bra att andra världskriget och Förintelsen ibland anklagats för att ha blivit en industri.

Men vad är det som säljer? Ska man tolka dagens intresse enbart som en följd av kalla krigets kollaps och den nya världsordningen?

Kriget utgör naturligtvis en bra historia, med ett relativt lättillgängligt käll- och bildläge. Till skillnad från många andra krig är parterna i konflikten 1939–45 tydliga och andra världskriget har ofta skildrats som svartvitt, där gott stridit mot ont, demokrati mot fascism. Tidigare krig har inte heller kunnat visas på bild i samma utsträckning. Och efter kalla kriget har källäget förbättrats ytterligare. Nyöppnade arkiv i Östeuropa erbjuder jungfrulig mark för såväl forskare som journalister. Det är inte sällan just journalister som ägnat sig åt den nya krigshistorien, vilket också säger något om intresset för kriget.

Men viktigare är att andra världskriget (och Förintelsen) kan sägas vara en nollpunkt i vår tideräkning. Den brittiska historikern Ian Kershaw menar till exempel att den enda relevanta jämförelsen är slutet på Napoleonkrigen 1815. Efter Waterloo kan man emellertid inte se samma fundamentala brott som efter 1945, då Europa och världen hade förändrats totalt.

Exemplen är flera. FN bildades för att undvika framtida konflikter och de fem segrande makterna placerade sig själva i säkerhetsrådet. EU grundades med delvis samma syfte. Världen delades i Öst och Väst…

På så sätt kan dagens intresse för kriget ses som en följd av identitetskrisen i samband med att muren föll.

Direkt efter kriget var förståelsen av händelserna 1939–45 en annan. I dag ses vanligen freden som en befrielse också för Tyskland. Då betraktade många tyskar krigsslutet som en katastrof. Först under 1960-talet började unga tyskar ställa den äldre generationen mot väggen, men fortfarande var skuldfrågan känslig. Ett djupare intresse för Förintelsens och krigets orsaker saknades ännu på 1970-talet, enligt Kershaw. Han menar att man gärna pekade ut nazister men inte klargjorde nazismens förhållande till samhället. Nazismen blev ett isolerat fenomen som inte hade med det övriga samhället eller det moderna Tyskland att göra.

Sedan 1980-talet kan ett nytt, annorlunda intresse för kriget märkas. Det började med att forskare breddade historien om andra världskriget från politiken, militären och slagen till människorna och deras vardag. Men det som verkligen engagerade folk var TV-serien ”Holocaust” (”Förintelsen”) som sändes i slutet av 1970-talet.

I det återförenade Tyskland är intresset för andra världskriget, liksom i övriga Europa, oerhört starkt. Krigsgenerationens barnbarn vill veta vad som hände, och viljan att veta har lett till nya utpekanden i linje med vår tids mer moraliska syn på kriget.

I Sverige är den förändrade synen på neutraliteten det tydligaste tecknet på en ny krigshistoria. Hit hör också den aktuella debatten om vilka som fick åka med de vita bussarna, liksom granskningen av militären, frivilliga soldater, konstnärer, författare, borgerskapet, politiker och så vidare för att peka ut nazister och nazianstrukna element på mer (och tyvärr ibland mindre) goda grunder.

Under 1950-talet försökte man skildra det svenska utanförskapet som en särskilt modern hållning, som skilde sig från en påstått konservativ, europeisk. Neutralitetspolitiken syftade till fred, hävdade man då. I dag uppfattas den antingen som en myt eller som feghet. Den svenska historien skrivs om för att bli en del av den europeiska.

Men också runtom i Europa försöker man göra kriget till en gemensam referensram för alla européer, menar exempelvis historikern Klas-Göran Karlsson. Internationellt kan den svenska omskrivna historien om neutraliteten därför jämföras med hur motståndsrörelsen i många länder omvärderats under 1990-talet. Precis som neutraliteten tjänade som en kollektiv identitet för många svenskar gjorde motståndsrörelsen det i Norge, Danmark och Frankrike. I Danmark var man länge mån om att skriva in alla danskar i nazimotståndet genom att prata om indirekt och direkt motstånd, precis som den svenske statsministern Per Albin Hansson efter kriget förklarade att ”vi fört kampen på vårt sätt”.

Även om mycket har skrivits om kriget finns det en hel del vi inte vet. Vid ett seminarium på Forum för levande historia för en tid sedan listade fyra av Sveriges främsta experter på andra världskriget – Klas-Göran Karlsson, Klas Åmark, Paul Levine och Alf W Johansson ­– sina önskestudier. Åmark nämnde flyktingpolitiken och säkerhetstjänsten, vars arkiv fortfarande inte är helt öppna. Johansson hoppades att någon skulle skriva om inskränkningarna i pressfriheten och kontrollen av medborgarna. Han efterlyste också boken ”Den svenska antinazismens historia”.

Är det då troligt att intresset för andra världskriget minskar då de sista som var med har dött? Knappast.

Kriget och Förintelsen kommer att fortsätta att väcka intresse så länge som det kan spela rollen av nollpunkt i förhållande till de liberaldemokratiska värderingar som står i centrum i dag. Kalla krigets ideologiska upptagenhet har ersatts av ett intresse för moral- och samvetsfrågor, där nazismen, andra världskriget och Förintelsen passar som hand i handske.

Publicerad i Populär Historia 5/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också