När bombkrigets idé blev verklighet
När den sista nattens av rök och damm fördröjda gryning kom, och det med viss möda blev möjligt att skåda hela katastrofen och mäta dess osannolika omfattning, såg det ut som om förkrigstidens alla överoptimistiska bombflygsprofeter trots allt skulle få rätt och att kriget snart, kanske redan inom ett par månader, skulle nå sitt förtida slut.
Nattbombningarna av Hamburg i månadsskiftet juli–augusti 1943 hade pågått i sammanlagt blott fyra timmar, men det hade räckt fuller väl till att förvandla staden till ett rykande, utbränt skal och befolkningen till levande spöken eller döda medborgare: runt 40 000 män, kvinnor och barn miste livet under attackerna, vilket betyder att det dräptes fler under fyra nätter i Hamburg än under hela Blitzen mot England – eller, för den delen, nästan lika många som under hela det hittillsvarande kriget i Bosnien. Så mycket hade förstörelsekraften vuxit. Så få av hämningarna fanns kvar.
Tyskarna var givetvis chockade, och även folk i rikets ledning var skakade. Rustningsministern Speer meddelade Hitler att om man drabbades av sex anfall till av det här slaget så skulle man nog inte kunna fortsätta kriget. I Storbritannien gnuggade ”bombarbaronerna” händerna. De hade fått rätt. Eller nästan rätt i alla fall.
Rätt snart efter 1918 hade det framträtt tänkare i Europa som förkunnat att nästa krig skulle bli ett bombkrig. Den känsla av katastrof och förlust som det första världskriget utmynnat i fick även vissa militärer att säga ”aldrig mer”, åtminstone till skyttegravarna. De förutspådde istället konflikter som skulle kunna vinnas snabbt och smärtfritt med hjälp av fiffig teknik. Det hela skulle avgöras genom ett antal dagars massiva attacker med flyg, riktade mot motståndarens försvarslösa städer och dito industrier, sedan skulle allt vara över.
Denna idé, särskilt då när den länkades till ett tänkt frikostigt bruk av giftgas, hade en besynnerlig blandning av blåögd tekniktro och svart apokalyptik som var lockande för vissa militärer och oemotståndlig för media: resultatet blev en rad helvetesvisioner, som spreds bland annat i form av filmer och böcker. (Om man vill förstå trettiotalets eftergiftspolitik visavi Hitler måste man faktiskt ta hänsyn till de här vitt spridda undergångsvisionerna som skrämde alla och fick det mesta att framstå som bättre än krig.)
Så började kriget. Dystopikerna verkade få fel. Den massbombning alla fruktade blev inte av. Orsaken var tvåfaldig. För det första fanns det faktiskt något som liknade genuin vilja att undvika ett dylikt barbari; styrande i Frankrike och Storbritannien hoppades på ett kort, rent krig och sade offentligt att de skulle undvika att bekriga motståndarens civilbefolkning från luften, och Hitler – vars flyg agerat tämligen skrupelfritt i Spanien och Polen – lovade i ett svagt ögonblick att ”inte föra krig mot kvinnor och barn”.
För det andra hade flygteoretikerna gravt överskattat bombflygets möjligheter. De stora och rätt långsamma planen hade problem att alls överleva i dagsljus, och de sköts ned en masse. Dessutom visade det sig snart att flygarna hade utomordentligt svårt att finna fram till mer avlägsna mål. Det gick snett med en gång. Royal Air Forces (RAF) allra första bombanfall ägde rum den 4 september 1939, en regnig måndagseftermiddag – nästan exakt 24 timmar efter det att Chamberlains gammelmansröst över radion förkunnat att tyskarna ej svarat på deras ultimatum och att ”detta land följaktligen är i krig med Tyskland”. Trots att det var fullt dagsljus hittade knappt hälften av de 29 planen målet, den tyska hamnen Wilhelmshafen. Ett tiotal vände om direkt, tre vilseflygare irrade runt och var en hårsmån från att angripa några brittiska krigsfartyg och ett plan nådde efter viss möda en stad som besättningen prompt bombarderade – den visade sig dock vara Esbjerg i Danmark, ett nätt litet navigeringsfel på nära 180 kilometer.
När planen flög nattetid var precisionen i navigationen låg och i bombfällningen nästan obefintlig. Mindre mål som fabriker och kaserner var då hart när omöjliga att träffa. De som mot alla odds nådde fram till närheten av målet fick oftast nöja sig med att fälla sina bomber i riktning mot strålkastarljusen och luftvärnselden. Inte sällan föll det mesta på åker och äng: ”Vi utförde ett storartat angrepp på det tyska jordbruket”, som en bombflygare senare sade.
Slutsatsen hade kunnat bli att strategisk bombning var något ogörligt. Efter Frankrikes fall var det dock det enda riktigt verksamma medel som det tilltufsade Storbritannien hade om man ville fortsätta att bekriga Tyskland. Och då återstod bara stora mål, helst så stora att de var lätta att hitta och svåra att missa. Och framåt slutet av 1941 insåg man att då kunde egentligen bara en enda kategori av mål komma i fråga. Städer. Stora städer. Storstäder.
Vad som sedan hänt fram till sensommaren 1943 var att tekniken stadigt hade förbättrats. Väl hjälpta av det flöde av finansiella medel som alltid väller fram under krigstillstånd hade brittiska vetenskapare och ingenjörer kläckt fram hjälpmedel som blivit allt fiffigare – som de smala remsor av aluminiumfolie, kodbenämnda ”Window”, som släpptes i miljontal under räderna och störde ut den tyska radarn; instrument som var allt bättre – som radiosystemet ”Oboe” som medgav en allt noggrannare navigering; flygplan som var allt större – som den fyrmotoriga Lancastern som kunde bära en last på 3000 kilo 400 mil; samt bomber som var allt mer destruktiva – som de jättelika brutaliteter som öknämndes kvartersbomber, stålcylindrar på två ton fullpackade med sprängämnen.
Minst lika viktigt var dock att kriget helt förutsägbart följt sin inneboende idiotlogik och eskalerat. Borta var de dagar då rädsla för att skada privat egendom avhöll RAF från att fälla annat än flygblad över Tyskland, flygblad där tyskarna med viss didaktisk iver upplystes om att krig inte var något vidare bra och att de nog borde överväga att sluta med det. Där emellan hade kommit de hänsynslösa tyska bombningarna av Rotterdam, och London och Coventry samt en klar och kall rädsla för att nazisterna kanske rentav var på väg att vinna kriget.
Den här eskaleringen hade dessutom gått hand i hand med en industrialisering av krigets processer. Den viktigaste aktören var inte längre den enskilde stridspiloten, den romantiske luftens riddare som vann segern tack vare mod, skicklighet etc. Inte så att mod och skicklighet inte krävdes, tvärtom, det var bara det att den individuella insatsen blev allt mer betydelselös i denna eskalering. Istället var det sådana banaliteter som råstyrka och ren tyngd som ytterst avgjorde.
Att kriget på detta vis hade urartat till en tävling mellan ett antal stora industriekonomier bidrog starkt till att gränsen mellan militärer och civila kom att suddas ut under det andra världskriget.
Detta var något nytt. Inte så att civila varit fredade före 1939. Massdöd, mas-sakrer och övergrepp har förekommit i alla krig. De civila förlusterna under de föregående århundradena har dock i regel uppstått då vanligt folk på olika vis kommit i vägen för arméerna. Emellertid var de sällan eller aldrig mål för de krigförande. Det blev de nu.
Under detta låg till stor del en kall men enkel ekonomisk rationalitet: skulle Hitler-Tyskland besegras måste dess industriella bas knäckas. Denna uppgift var svår, inte minst på grund av flygets svårigheter att sprida sin last med något mått av precision. Men om man inte klarade av att spränga Herr Schmidt i luften medan han stod och monterade stridsvagnar på Alkett, varför kunde man då inte lika gärna spränga Herr Schmidt i luften där han låg i sin säng?
Bombstrategerna – inklusive deras påhejare Churchill – började att använda ett nytt ord, en av 1900-talets många fasansfulla eufemismer: ”de-housing”, kallade man det. Som om man bara attackerade husen.
I och med att kriget industrialiserades kom det också att alltmer styras av räknenissar och statistiker. För dem var seger något som gick att uttrycka i ekvationer där människorna omärkligt glidit över från att vara maskinernas herrar till att bli blott deras råvara. Som när RAF:s stabschef sir Charles Portal i början av november 1942 skrev en förfärlig PM där han på ett torrt byråkratiskt vis lade upp planerna för de kommande två åren. Han ansåg att man kunde klara av att fälla 1,5 miljoner ton bomber över Tyskland, vilket skulle leda till att 6 miljoner hus förstördes, varefter ”25 miljoner tyskar skulle bli hemlösa, 900 000 skulle bli dödade och 1 miljon svårt skadade”.
Det inte minst skrämmande med detta aktstycke är – förutom att det faktiskt höll streck rätt bra – just situationen; en liten grå man sitter tyst på ett litet grått kontor någonstans och räknar och plussar och lyfter papper och går på lunch och svarar i telefon och tar sin lilla portfölj och åker hem till lilla frugan och återvänder lugnt nästa dag och räknar lite till och så vidare, som om siffrorna i hans papper var en beräkning av en fabriks produktion av kokosbollar och inte en formel för massakrerandet av hundratusentals män, kvinnor och barn.
Den aggressivitet som vi kommit att förknippa med krigets innersta väsen är här borta; istället anar vi det uttryckslösa ansiktet på en kamrer, som på det tjugonde seklets vis dräper med hjälp av pärmar och räknesnurror.
Men det är inte trots utan just tack vare att hopens vilda men också blinda aggressivitet ersatts av den moderne byråkratens kyliga och riktade blick som dödandet kan nå en sådan omfattning. I den byråkratiska processen blir nämligen objekten lätt avhumaniserade, förvandlade till teknikaliteter, vilket gör att byråkraten utvecklar en distans till sina gärningar och deras effekter. I det här fallet blir det förödande. Ingen enskild skulle personligen kunna döda 100 000 människor, detta oavsett hur förblindat hatisk han eller hon var: förutom att det skulle vara praktiskt omöjligt skulle aggressiviteten snart klinga av och ersättas av äckel. Däremot är det lätt att döda 900 000 med ett penndrag. Portal och hans underlydande sir Arthur Harris, chefen för bombflyget, var sannerligen dödsbyråkrater, som satt tryggt förskansade på sina kontor och aldrig såg ett enda av sina offer.
Unikt är dock att inte heller de som gavs uppdraget att utföra själva dödandet såg dem som de dräpte – av den självklara anledningen att de som bombflygare befann sig ett antal kilometer upp i luften. Eller som Randall Jarell skriver i sin dikt ”Losses”:
För de brittiska strategerna var förstörelsen av Hamburg 1943 en efterlängtad triumf. Fram till denna punkt hade bombkriget mot Tyskland gått trögt och fört med sig fler besvikelser än verkliga framgångar. Nu härskade dock en stämning av aggressiv optimism bland beslutsfattarna. Churchill låg på och ville ha en snabb uppföljning. Harris var också mer än villig att vara honom till viljes. Med en övertygelse som gränsade till besatthet trodde han att hans bombare faktiskt kunde vinna det här kriget. Hamburg var generalrepetitionen. Nu ansåg han att det slutliga avgörandet stod för dörren. Harris skrev den hösten ett brev till Churchill:
”Om det amerikanska flygvapnet är med på det kan vi föröda Berlin från den ena ändan till den andra. Det kommer att kosta oss båda 400 till 500 flygplan. Det kommer att kosta Tyskland kriget.”
Tyskarna anade vad som väntade. Och de brittiska tidningarna ropade ut det i fetstil: ”Berlin nästa”.
Halv åtta på kvällen den 23 augusti 1943 lättade de första planen från sina engelska baser. Allt som allt skickade Harris iväg 719 tunga bombare för det här första anfallet mot ”Den Stora Staden” – det namn som flygarna med en viss ängslig respekt givit Berlin. De bar med sig en sammanlagd bomblast på 1812 ton.
Det var en imponerande öppning. Man bör hålla i minnet att förintandet av Hamburg krävt blott fyra nätter och runt 8000 ton bomber. Optimismen var alltså inte ogrundad. Och under de månader som följde gjorde RAF ytterligare arton jätteräder, som i kapacitet och syfte var mer eller mindre kopior av den första. Berlin skulle ödeläggas.
De berlinare som trotsade både de stränga luftskyddsbestämmelserna och klokskapen och dröjde kvar ovan jord kunde följa räden steg för steg. Efter flyglarmet kom en period av stillhet. Sedan hördes det skrämmande ljudet från hundratals anflygande bombplan. Ett ögonvittne beskriver det som ”ett utdraget, långsamt, dystert, pulserande ljud, som liknade orgelcrescendon”.
Sedan kom målindikatorerna. De var ett slags ljusbomber, fällda av den första vågen plan, och de sprack upp i fyrverkeriliknande klasar. Tyskarna kallade dem för Christbaume – julgranar – och de bådade illa, för alla efterföljande plan tog nämligen sikte på dem.
Bomberna hade alla sina egna ljud. De vanliga sprängbomberna kom ned mot marken med en vissling. De jättelika kvartersbomberna gav ifrån sig ett dovt klagande ljud. RAF:s viktigaste vapen lät dock inte mycket: det var de små brandbomberna på knappt två kilo som fälldes i hundratusental under varje räd.
Det som den tyska civilbefolkningen avskydde mest var dock de större 15-kilos fosforbomberna, som trängde djupt in i husen, varefter den brinnande, intensivt vitlysande fosforn kunde ses rinna nedför tak och väggar; fosforn gick inte att släcka med vatten och den orsakade dessutom brännskador som var nästan omöjliga att behandla.
Räderna pågick ofta under en rätt kort tid, sällan mer än en halvtimme. Sedan kunde människorna i skyddsrummen klättra upp i den svidande röken, gå ut på gator färgade av skenet från bränder, där underliga, plötsliga vindar av het, gnistfylld luft rev i deras kläder. Kanske låg där några döda, vars lungor krossats av den oerhörda tryckvågen från kvartersbomberna. Bränder överallt: lågornas dån blandades upp med det oupphörliga klirrandet från spräckta glasrutor som sprängdes av hettan.
Med räddningsarbetet var det ibland lite si och så. Brandbilarna ingrep i första hand för att rädda industrier och byggnader som tillhörde staten och partiet. Huvuddelen av ansvaret för brandsläckandet föll därför på människorna själva, och beredvilligheten att hjälpa grannar och andra var stor.
Så småningom kom gryningen med den allt genomträngande doften av brandrök. Gatorna röjdes upp. Människorna gick till arbetet.
En räd skådad från bombflygarnas perspektiv var inte mindre skrämmande. Flygningen fram till Berlin var kall, lång och monoton. Planen flög inte i formation, utan ett och ett, ensamma i mörkret. Den Stora Staden gick dock att se på rätt långt håll. Ingen annan stad i Tyskland var så väl utrustad med strålkastare och luftvärn, och luften surrade alltid av nattjaktplan.
Genom en kakofoni av ljus och explosioner, blixtar och moln flög hela den uttänjda strömmen av bombare och fällde sin last i en takt av runt trettio plan i minuten. För flygarna var detta det allra mest kritiska ögonblicket. För att kunna släppa bomberna så träffsäkert som möjligt var det viktigt att man då upphörde med alla undanmanövrer.
Sedan gällde det att ta sig hela långa vägen tillbaka. Inte sällan fick man göra detta i trasiga, sneda plan samtidigt som tungt bestyckade tyska jaktplan drog runt ute i mörkret och attackerade allt de såg. Även om ens flygplan inte exploderade direkt när det blev attackerat, var det ändå svårt att ta sig ur det när det tumlade ned mot marken; Lancastern ansågs vara säkrare än andra typer, då den kunde flyga både högre och snabbare än övriga. Men blev planet väl nedskjutet var chanserna att överleva sämre: evakueringsluckorna var nämligen illa placerade. Och till yttermera visso var faran inte över bara man lyckats hoppa i sin fallskärm. Det förekom nämligen att nedskjutna brittiska piloter lynchades av upprörda tyskar, som inte utan anledning öknämnde dem Terrorflieger.
Allt det här visste de brittiska bomb-piloterna, sådana var spelets regler. De var alla mycket unga, genomsnittsåldern låg på 20 år; de hade ofta dragits till RAF på grund av den ej obetydliga tjuskraft som häftade vid detta vapenslag, men de delade även i de allra flesta fall sin chef Harris höga uppskattning av flyget: de var en elit, den yttersta spetsen på det svärd som skulle slå Nazi-Tyskland till marken. De var beredda på offer. Framåt början av december, efter nio jätteräder mot Berlin, började dock alla, inte minst alla de unga männen i bombplanen, inse att något höll på att gå fel.
Visst, Den Stora Staden var illa skadad. Ibland syntes eldskenet från bränderna över 300 mil bort och Berlin utnämndes i pressen till världens mest bombade ort. Sotiga fasader syntes också överallt, det luktade ständigt brandrök, och trötta, böjda människor med näsdukar svepta för munnen trampade fram genom gatornas glassplitter och underliga rödbruna slask av tegeldamm och aska, förbi drivor av utbombat, utburet möblemang. Staden fungerade dock alltjämt. Berlin hade inte blivit något nytt Hamburg.
En del av förklaringen var att Berlin 1943 var en mer modern stad. Gatorna var bredare, de öppna platserna fler och byggnaderna ofta bättre och stadigare byggda, vilket allt som allt gjorde det svårt för elden att snabbt sprida sig kors och tvärs mellan husen. I Hamburg hade bombningarna gett upphov till världshistoriens första eldstorm, och det var den som orsakat de mesta skadorna och de flesta förlusterna. En eldstorm uppstår då en rad små bränder flyter ihop och blir en enda sammanhängande yta av lågor, som i Hamburg var kvadratkilometerstor. Inne i detta brinnande område stiger temperaturen till över tusen grader. Alla människor i och kring branden dör, av syrebrist eller i många fall enbart av hettan.
Arkitekturen i Berlin gjorde dock att man aldrig fick någon enkel spridning av elden. Dessutom var det så att bombflygarna hade haft sin stora chans i början av flygoffensiven, då staden ännu var relativt oskadd. Sedan dess hade ett snart tvåsiffrigt antal räder utförts. Revor av sotig förstörelse skar kors och tvärs genom staden, revor som faktiskt fungerade som brandgator. Allt detta sammantaget gjorde det allt mer otroligt att bombflyget skulle kunna starta någon verklig eldstorm.
Problemen kom sig också av att RAF förlorat mycket av det tekniska övertag som de njutit på sensommaren 1943. Då hade man kunnat navigera fram till målområdena i Hamburg med hjälp av det exakta Oboe-systemet. På grund av jordytans krökning nådde dock dess radiovågor inte fram till Berlin, och britterna var istället tvingade att finna målen där med hjälp av den flygburna HS2-radarn, som dock hade stora begränsningar jämfört med Oboe. Detta gjorde att de som attackerade Berlin hade stora besvär att finna sina målområden, och bomberna spreds inte sällan över hela staden.
Till det hela hör också ett märkligt fenomen som britterna benämnde ”bomb creep”. Det var som nämnts mycket nervpåfrestande för besättningen att ligga i planflykt över målet. Av förklarliga skäl ville bombfällarna fälla sin last så fort som möjligt, ofta ett par sekunder innan målindikatorn kom i sikte. Efterföljande vågor fällde i riktning mot de senast fällda bomberna, igen så fort som möjligt, det vill säga strax innan. Deras efterföljare gjorde samma sak, och så vidare, så för var våg kröp bomberna längre och längre bakåt från det ursprungliga målet, ibland tvärs genom förorterna, ända ut på landsbygden!
Under anfallen mot Hamburg hade den tyska luftförsvarsradarn som sagt helt störts ut av det regn av aluminiumfolieremsor som RAF där satte in för första gången. Under hösten lärde sig tyskarna att hantera problemet någorlunda, både tekniskt och taktiskt. Dessutom satte de in stora styrkor för att värja Berlin, som var betydligt bättre försvarat än Hamburg.
RAF:s förluster steg stadigt. Flygare förbrukades i en rasande takt. Vid vissa särskilt misslyckade räder dödades det fler britter i luften än tyskar på marken. Personer som varit borta från sina förband under en tid upptäckte ofta vid återkomsten att nästan alla de gamla var borta och att mässen fyllts av idel nya ansikten. Chanserna att överleva såg ut att minska alltmer. En flygare frågade sitt befäl, en gift trebarnsfar, vad denne skulle göra under julen. ”Åh”, svarade han tankfullt, ”då kommer jag inte att vara i livet” – en vecka senare var han död.
I var och varannan besättning fanns det någon som inte orkade längre, som vägrade lyda order och straffades ut under beteckningen LMF, ”Lacking Moral Fibre” – brist på moralisk styrka. Även bland dem som fortsatte flyga gick det att se tecken på att stridsmoralen börjat svikta. Flyggeneralerna hade alltid problem med besättningar som återvände bara efter någon timme och skyllde på tekniska problem: under attackerna mot Berlin hände det att uppåt 14 procent av alla plan avbröt uppdraget i förtid. Dessutom förekom det rätt ofta att besättningar fällde delar av sin last till havs, detta för att göra planet mer manövrerbart; andra undvek målområdet och släppte sina laddningar över täta moln, så att bombkameran inte skulle avslöja att de inte varit i närheten av riktpunkten.
Bombkriget, som av sina profeter framställdes som ett sätt att undvika första världskrigets massakrer i skyttegravarna, hade ironiskt nog resulterat i en nästan än större masslakt, men nu på oskyldiga civila och på unga flygare; och de sistnämnda ställdes inför odds som stundtals var sämre än vad deras fäder haft som infanterister på västfronten.
Natten till den 25 mars 1944 kom det nittonde och sista storanfallet mot Berlin. Det var en katastrof för britterna. Under de timmar som räden varade förlorade RAF lika mycket folk som under hela slaget om Storbritannien 1940. Efter detta beslöt Harris att avbryta bomboffensiven mot Den Stora Staden. Allt som allt hade 2690 flygare dödats medan 987 hade tagits till fånga. Man hade fällt över 33 000 ton bomber över Berlin och 10 305 av dess innevånare hade dödats.
Bland dessa var två kategorier överrepresenterade. Den första var de utländska tvångsarbetarna: i sin rasistiska arrogans försåg tyskarna ofta dessa med urusla ursäkter till skydd. Den andra var åldringarna: under räderna stannade många av dem kvar i sina små lägenheter därför att de inte orkade eller ville gå ned i skyddsrummen.
Det är nog kanske det allra mest tragiska med bomboffensiven mot Berlin: tusentals unga män vågade natt efter natt liv, lem och mental hälsa, men för vad? För att spränga ihjäl gamla gummor och franska revolversvarvare?
Bomboffensiven mot Berlin hade misslyckats. Drömmen om att kriget stod att vinna på något smart, snabbt och – för den egna sidan – smärtfritt vis hade brustit. Efter kriget kunde experter konstatera att bombkriget alls inte varit utan effekter, men att varken tyskarna eller deras krigsproduktion varit nära att knäckas av det. Attackerna riktade mot civilbefolkningen hade dock fortsatt in i det sista, men med allt grumligare motiv. Det hela nådde sin fullbordan med förintandet av Dresden, med Hiroshima och Nagasaki, och bombkrigets förvridna logik fördes så vidare och förvandlades av nya dödsbyråkrater till en med pedantisk precision planerad atomvinter.
Peter Englund är historiker och författare.
Hemsida: www.peterenglund.com
