Minnen av kriget

I augusti 1943 gav propagandaminister Joseph Goebbels order om att mödrar och barn skulle evakueras från Berlin. Bombningarna blev för intensiva. De värsta

11 september 2002 av Folke Schimanski

I augusti 1943 gav propagandaminister Joseph Goebbels order om att mödrar och barn skulle evakueras från Berlin. Bombningarna blev för intensiva. De värsta flygangreppen mot huvudstaden skulle följa tre månader senare.

Min mor, syster och jag (jämte min skolklass), evakuerades till byn Mohrungen i Ostpreussen. Från de trakterna härstammar min tyska släkt på fädernet. Snart flyttade vi emellertid till en by i närheten av Bromberg, numera Bydgoszcz, i västra Polen. Min syster placerades på en sjuksköterskeskola i Thorn (Torun) längre österut. Där var vi hela år 1944.

Kring den 20 januari 1945 nådde marskalk Zjukovs knytnävsattack vårt område. Min syster lämnade i hast Thorn, vi återförenades och i slutet av månaden var det dags att med häst och vagn ta sig de drygt fyrtio milen mot Berlin. Sovjetiska stridsvagnar hade precis rasslat igenom vår bygata rakt västerut, så vi måste ta en omväg mot nordväst.

Flykten tog minst fyra dagar, trots att vi i Schneidemühl (Pila) kom med ett tåg mot huvudstaden. Evinnerliga stopp, bland annat för bombanfall, förlängde restiden. Men vi hade givetvis en enorm tur att vi inte råkade ut för de ryska truppernas bestialiska handlingar under offensiven västerut.

En tidig morgon rullade vi sakta in i Berlin. Det var direkt spöklikt. Jag minns hur tågpassagerarna stod klistrade vid fönsterrutorna och ropade i förskräckelse över hur förstörd vår stad var. Goebbels propagandamakare hade inte varit så angelägna att informera om bombningarnas förödande effekter. I spårvagnen hem erbjöd en vänlig herre min mor två filtar, det var en stämning av hjälpsamhet folk emellan. Men vår lägenhet i stadsdelen Steglitz var knappt beboelig. En vägg i barnkammaren hade spruckit, en bomb hade fallit in i vardagsrummet och förstört mormors blekingska karmstol. Sprängladdningen hade inte kreverat men lämnat ett hål i taket.

Min far var medlem i SA och det hälsades på nazimanér så ofta i lägenheten att en av de fåglar som satt i bur i vardagsrummet själv börjat skrika ”Heil Hitler”. Steglitz var den mest pronazistiska delen av Berlin, så det kanske inte var så konstigt att även husdjur greps av Rörelsen. Men den lille omedvetne nazisten och hans kollega hade kvävts av rökutvecklingen från bomben.

Det bodde cirka 1 500 svenskar eller svenskättlingar i Berlin vid denna tid. Efter USA var Danmark och Tyskland fram till första världskriget stora utvandrarländer för svenskar. För sydsvenskar var det inte alls onaturligt att studera vid Tekniska högskolan eller Konstfack i Berlin istället för att ta sig till Stockholm eller Göteborg.

En del stannade kvar i den tyska staden efter studierna, däribland min morfar som kom från Karlshamn. Han utbildade sig till arkitekt, fick anställning på Kejserliga byggnadsministeriet och kom att arbeta med kända museiprojekt som Pergamon- och Konsthantverksmuseet.

Det fanns en stor svensk församling i Berlin med namn efter Gustaf V:s maka Victoria, sedan 1920 belägen i den förnäma stadsdelen Wilmersdorf. Den var en viktig samlingspunkt för svenskar, även icke-religiösa, särskilt under krigsåren, då kyrkan hade närmast karitativ karaktär. Dit hade vi anledning att gå ofta för att hämta matpaket eller kläder eller för att förhöra oss om när vi kunde komma hem till Sverige. Min far arbetade på Siemensverken, men hans avdelning flyttades i mars 1944 till Prossen i Sachsen nära den tjeckiska gränsen.

Under våra promenader till församlingen fick vi kryssa mellan alla de barrikader som hade byggts inför slutstriden som alla förstod snart skulle komma. Endast ett litet hål fanns för att de få gengasdrivna bilarna med sina delvis mörklagda lyktor skulle slippa igenom. Hindren var märkliga: grovsopsliknande konstruktioner bestående av stolar, kärror, rishögar och udda effekter som gamla barnvagnar – ja, till och med skyltdockor kunde vi se. Berlinhumorn kallade dessa patetiska hinder för ”elvaminutshinder”. I tio minuter skulle de sovjetiska pansarsoldaterna skratta, för att sedan på en minut forcera hindret...

På flera plakat kunde man läsa ”Berlin bleibt deutsch!” (Berlin förblir tyskt!), i föraning om vad som skulle hända. Att hålla stånd till varje pris var det givna mottot när ryssarna stod och stampade vid floden Oder i öst, bara sex mil från Berlin.

Hotet märktes också i radions schlagermusik. Flera av de mest kända låtarna innehöll refränger som syftade till att stärka folkets krigsmoral. Det var en medveten strävan av Goebbels, han var psykolog och menade att skval är ett väl så bra – om inte bättre – medel att hålla folket vid gott mod än tröttande marschmusik. Det är märkligt att jag kommer ihåg så många melodier från min tyska barndom, både nazistiska och mera harmlösa. De schlagerlåtar jag särskilt minns var den trösterika ”Allt kommer att gå över” (med sång av Lale Andersen, hon med ”Lili Marleen”). Zarah Leander, en inte obetydlig tillgång för Goebbels smarta propagandamaskineri, sjöng den profetiska ”Jag vet att det kommer att ske ett under” (syftande på V-raketerna) och den ystra ”Därför går inte världen under”.

Alla dessa försåtliga populära melodier framfördes i snabb eller långsam valstakt, jazzrytmer var förbjudna. Min syster sjöng glatt med medan hon donade i köket. Stämningen i vår våning kunde ibland vara riktigt uppsluppen, vi var till skillnad från många andra åtminstone hemma. Ett avbrott i munterheten var de intensiva bombardemangen av engelska och amerikanska plan – engelsmännen om nätterna när man sov, amerikanerna om dagarna när man var ute på stan.

Det var ju luftanfallen vi hade evakuerats ifrån och nu måste jag återigen lägga mina kläder i bestämd ordning på en stolsrygg för att snabbt klä mig när flyglarmen gick. Sedan följde det paniska rännandet nerför trapporna medan Die Flak, luftartilleriet, dundrade omkring oss.

Istället för i vår kalla och farliga lägenhet bodde vi en vecka i Victoriaförsamlingens lokaler i Berlin. Församlingen ägde ett stort byggnadskomplex med en hörntomt och en vidunderlig trädgård, som sluttade svagt ner mot Kaiserallee (numera Bundesallee) – gott om plats att röra sig på, särskilt för en liten åttaårig pojke som jag. Här levde jag en tid i en liten värld för mig själv, i splendid isolation från en sönderfallande omgivning och ett halvt kliv in i mitt framtida fosterland. I svenska församlingens stora famn kunde rymmas lite av varje. Där gömdes till exempel judar, vilket jag fått reda på efter kriget. Kyrkoherde Forells namn är knutet till denna modiga handling, som till så många andra i samma stil.

Förplägnaden var äktsvensk. Jag minns särskilt att vi ofta åt rågmjölsgröt med sirap, något som jag gärna äter än i dag, kanske av nostalgiskäl. Vi led alltså ingen större nöd, medan tyskarna utanför givetvis hade det sämre. Men så fredade var vi inte att vi inte måste fly till en bunker vid bombangrepp. I de stora flygangreppen på staden i november 1943 hade svenska kyrkan skadats svårt.

Folke Bernadottes räddningsaktion hade nu satt igång. De berömda ”Vita bussarna” stod ofta utanför församlingens hus, och vi väntade bara på en transport från Berlin. Det var så att bussarna först användes för att frakta svenskar och tysksvenskar hem – inte för att rädda judar, de kom senare in i bilden. Detta hade taktiska orsaker: endast på det viset kunde greven så småningom övertala Himmler om det önskvärda att befria även koncentrationslägerfångar.

Var tog förresten Hitler vägen? Tidigare hade jag ofta hört honom på radion, med instämmande läten av min far. Nu höll sig den store ledaren undan. Det var inte längre läge för storvulna tal. Führern lät under sina sista år alltid banda talen, som sedan framfördes i etern. Som exempelvis talet om ”ett förbrytargäng”, det vill säga attentatsmännen i juli 1944. När vi satt i vårt kök i Polen då, utbrast min far ”De aporna!”, en reaktion som mera tycktes klandra en dumhet än en förbrytelse.

Han har sedan passande nog glömt hur han reagerade. Men min far var inte ensam om sin avoghet mot attentatet. Många tyskar ställde 1944 fortfarande upp för Ledaren och tyckte att han var oumbärlig trots allt. Han var en samlande symbol, om inte annat så på frimärkena med texten ”Grossdeutsches Reich”.

Hitlers specialtåg hade under 1944 rusat förbi vår station mot Berlin, någon hade observerat det. Men under de sista månaderna fanns han som belackarna vågade kalla Gröfaz (Grösster Feldherr aller Zeiten, ”Den störste fältherren under alla tider”) i sin bunker och dirigerade sina mer eller mindre befintliga divisioner.

Till slut blev det vår tur att lämna Berlin. En vacker februaridag kom vi äntligen med, men först måste vi vänta ut ett flyganfall mot just Wilmersdorf. Färden gick bara till Lübeck, men även denna korta sträcka blev ett riskfyllt äventyr eftersom föraren måste se upp för fientliga flygplan under färden. Visserligen var fordonen vitmålade och försedda med stora röda kors och blågula flaggor, men en Spitfire-pilot hinner inte alltid uppfatta sådant. Det hände vid några tillfällen att de vita bussarna blev beskjutna och att någon svensk rödakorssoldat strök med.

Avfärden från Berlin minns jag inte. Efter en lång vistelse i Lübeck åkte vi över Danmark till Malmö där vi kom fram den 6 april, alltså en knapp månad före Berlins fall. Mina tyska släktingar på fädernet stannade kvar. De liksom andra tyskar råkade ut för härjande rödarmister, men mina kvinnliga släktingar gjorde sig smutsiga och motbjudande och slapp bli våldtagna. När läget lugnat ner sig konstaterade min faster Ellinor att ryssarna sjöng fantastiskt när de marscherade. I juli anlände de västallierade till Berlin och de fyra sektorernas stad skapades. Vår lägenhet hamnade i den amerikanska. Först i september återvände min far från Sachsen till Berlin – på ett tågvagnstak.

En del svenskar hade inte samma tur som vi, de hann inte ge sig iväg. I församlingen kan man kanske ännu hitta någon som kan berätta om den svåra tiden från och med maj 1945. Kyrkan brann upp 1 maj, och sedan följde stor förödelse av ryska trupper. De tog ingen hänsyn till att det var en svensk institution. Församlingens kyrkoherde och övriga medarbetare fick ta sig hem till Sverige via Moskva!

Det som man ser i dag har föga likhet med den jättelika hörntomt som fanns under kriget. En stor del av marken har sedermera sålts av, säkert med god förtjänst med tanke på det fina läget. Men det ramponerade gamla klocktornet, ett slags symbol för Victoriaförsamlingen, renoverades 1949 och står alltså kvar ännu som ett minne från en svår tid. Berlinarnas galghumoristiska profetia under de sista krigsmånaderna lydde: ”Gläds åt kriget, freden blir förskräcklig!” Man blev sannspådd.

Publicerad i Populär Historia 6/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också