Hédi Fried: "Man kan bli skrämd, men får aldrig ge upp"

Författaren och psykologen Hédi Fried gick i november 2022 bort i en ålder av 98 år. Före sin död tillhörde hon en allt mer sällsynt skara Förintelseöverlevare. Med kraft delade hon med sig av vittnesmål och erfarenheter från tiden i Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger. Under årtionden höll hon föreläsningar för elever och lärare på många skolor runt om i Sverige.

Vid 92 års ålder kände Hédi Fried sig färdig med föreläsandet. Hon fortsatte i stället att möta sin publik – vetgiriga ungdomar och historiskt intresserade läsare – med det skrivna ordet.

Frågor om Förintelsen

Följande invtervju publicerades i Populär Historia 2017 med anledning av hennes femte bok: Frågor jag fått om Förintelsen.

Boken kom ut i anslutning till Förintelsens minnesdag den 27 januari. Formatet är lite annorlunda. I en "frågor-och-svar-bok" samtalar och diskuterar hon med läsaren om vardagslivet i lägren, kampen för överlevnad, rädslan för döden, känslor vid befrielsen, hat och förlåtelse.

Frågeboken avslutas med de ständigt aktuella, angelägna frågeställningarna "Vad kan vi lära oss av Förintelsen?" och "Skulle det kunna hända igen?". Boken är baserad på alla de frågor som hundratals nyfikna och frågvisa elever ställt genom åren.

Vad är syftet med boken?

– Jag anser att min bok, och böcker inom denna genre, är viktigare än någonsin med tanke på situationen i dagens samhälle, där hatet och hoten ökar. Syftet med boken är att lära oss att undvika historiska misstag. Jag vill påminna och väcka läsaren, få så många som möjligt att inse att vi själva som individer har ett ansvar, och själva måste göra något för att historien inte ska upprepa sig.

Finns det frågor som inte går att besvara?

– Ingen kan svara på allt. Så är det. Frågan om Förintelsen, hur det kunde hända, går till exempel inte att besvara entydigt. Inte heller frågan om det kan hända igen. Men det går att ställa frågor. Ju fler frågor vi ställer, desto närmare kommer vi förståelse. Alla frågor är viktiga. För det kan hända igen, om än inte på samma sätt. Det kan till och med bli lättare att genomföra när vi nu så lätt kan plocka fram "icke önskvärda element" med hjälp av ettor och nollor.

– Det viktiga i detta sammanhang är, som jag brukar säga till de ungdomar jag möter, att inte tveka med frågor, för det finns inga dumma frågor. Och det visar ju också den här boken.

Vilka förhoppningar har du med boken?

– Jag hoppas framför allt att unga människor kan lära sig något. Meningen med innehåll och format har varit att försöka vägleda alla ungdomar som ännu inte har kunskapen, inte har hört mig eller läst någon annan bok i ämnet. Och få dem att föra mina och andras vittnesmål och berättelser vidare in i framtiden. Det ser jag som en viktig uppgift för den uppväxande generationen.

Hur ser du på hat och försoning? Kan du fortfarande känna ett hat?

– Nej. Inte längre. Hat är en naturlig reaktion, men det är också något destruktivt, något som drar ner en. Det går att bli av med hat, men det tar tid. Det måste få ta tid. Det gäller att tillåta sig själv att hata, till en början. Därefter bearbeta traumat, det upplevda.

– Man måste också inse konsekvenserna. Vad hjälper det mig att hata? Att hämnas? Inte ens vid min befrielse i koncentrationslägret Bergen-Belsen ville jag hämnas på förövarna.

– De brittiska soldaterna, våra befriare, uppmuntrade oss att kasta sten på de nazityska vakterna. "Här har ni era bödlar, gör vad ni vill, hämnas", sa de. Jag insåg då att jag aldrig kommer att kunna sjunka lika lågt som mördarna. För en sten stryker inte över det som begåtts mot mig och min familj.

– Men alla är inte mogna. Ett tiotal år efter folkmordet i Rwanda besökte jag en av landets minnesceremonier, där jag träffade många överlevande. De hatade fortfarande och kunde inte bli av med sitt hat. Framför allt hade de svårt att förstå att jag inte hatade längre. Det måste få ta tid, sa jag.

Hur ser du på framtiden?

– Det finns positiva tecken. Jag tycker mig se att ungdomar i dag tänker mer, har väckts upp och visar sig mer utåtriktade än tidigare generationer. Fler engagerar sig som volontärer, är inte lika passiva, utan tar för sig mer och förstår att de har ett eget ansvar. Och det behövs verkligen för att vi ska kunna motarbeta dagens antisemiter och rasister, och ändra samhällsutvecklingen.

– Själv uppfattar jag det som att vi befinner oss i en svacka för tillfället, att de hatiska triumferar på olika platser. Men innerst inne tror jag att de positiva krafterna tar oss upp igen. Att vi lever i en sorts spiralutveckling. Historien har visat förr att det goda vinner till slut. Jag ser därför hoppfullt på framtiden. Jag är en ständig "prisoner of optimism". Visst kan man bli skrämd, men man får aldrig ge upp.