Intervju med Antony Beevor

Varför en bok om D-dagen? Är inte allt redan sagt när det gäller slaget om Normandie?

– Det har kommit hundratals böcker om händelsen, men faktiskt ingen de senaste tjugo åren. Samtidigt har det dykt upp nytt material i arkiven, speciellt i USA. Det handlar om brev och dagböcker som donerats av släktingar till dem som var med. Sedan finns det också officiella källor som inte använts så mycket tidigare, till exempel intervjuer med soldater gjorda av krigshistoriker direkt i fält.

Så vad är nytt i din bok? Handlar det om enskilda rön eller om en generell omvärdering av slaget?

– Jag är inte intresserad av historiska scoop. Min ambition är att återge en helhet; slaget såsom det upplevdes av soldaterna och de civila. Små tillsynes oviktiga detaljer kan tillsammans ge en sådan bild. De nya källor jag använt mig av har framför allt visat att striderna var betydligt brutalare än vi hittills känt till. Inte minst behandlingen av krigsfångar var mycket grym, från alla håll.

– Antalet döda var också större än vi tidigare trott. Totalt dog omkring en halv miljon människor under offensiven mellan 6 juni och 25 augusti. Bland dem fanns 20 000 civila fransmän.

De allierade tvingades stanna kvar i Normandie längre än de tänkt sig. Varför?

– Framförallt därför att de hade underskattat terrängen. Landskapet med små fält, diken och höga häckar var idealiskt ur försvarssynpunkt. De hade också förringat tyskarnas disciplin och orubblighet. Antitankvapen slog ut de allierades stridsvagnar och ett utnötningskrig tog sin början. Hos den brittiska krigsledningen fanns en rädsla att inte ha några soldater kvar när invasionen väl var över.

Hur var stämningen i Frankrike inför och efter invasionen? På vilket sätt skilde den sig åt i Normandie och i Paris?

– Folket i Normandie blev Frankrikes martyrer. De var förstås lättade över utsikten till befrielse, samtidigt som de med stigande fasa såg hur landet omkring dem härjades. Propagandabilden av D-dagen och det följande kriget har förbisett det faktum att Normandie totalt förstördes. På andra håll i landet var skadorna lika med noll.

– I Paris var förstås lyckan total efter befrielsen. Men det fanns också en irritation över amerikanernas beteende. De kunde knappt ett ord franska och uppträdde ofta överlägset och okunnigt. Det här kom att prägla fransk-amerikanska relationer under lång tid.

Hur lyckad var invasionen, enligt din bedömning?

– Som helhet var den naturligtvis en oerhörd framgång. Planen var extraordinärt bra och genomarbetad. Landstigningarna fungerade överallt utom möjligen på det strandavsnitt som kallades Omaha. Det stora problemet var att ingen tycktes ha tänkt mycket längre än dit. Del två i planen saknades.

Vilket var det största hotet mot operationen?

– Vädret, utan tvekan. Det var ostadigt, med regn och vind, och det fanns risk för att landstigningen skulle blåsas av. Hade man gjort det hade den fått flyttas fram två veckor. Men i mitten av juni väntade ett stort oväder som skulle ha omintetgjort hela projektet och kanske förändrat historien.

D-dagen och operation Overlord hör till de mest mytomspunna berättelserna från andra världskriget. Det finns nästan en sorts romantik kring dem. Varför är det så?

– Redan medan den pågick fanns ett behov av att glorifiera operationen. Amerikanerna som skeppades iväg måste övertygas om att de gjorde det för en god sak. Det handlade om ”befrielsen av Europa”. Sedan uppstod det förstås en krock mellan den kollektiva klichén och den enskildes erfarenheter. När de väl var där ville många bara åka hem.

– Efterkrigsbilden av ”det rättfärdiga korståget” har i hög grad skapats av en Vietnamgeneration som ser tillbaka. De minns en tid när man kunde vara säker på vad som var rätt och vad som var fel.

Under landstigningen sprang många män bokstavligen rakt mot döden. Hur får man soldater att utföra sådana saker?

– Det är en omdebatterad fråga. Visst fanns det män som saknade rädsla, till exempel inom elitförbanden. Men brittiska och ryska undersökningar gjorda under andra världskriget har visat att det i en grupp av trettio soldater är färre än sex som verkligen går på och slåss. Ytterligare sex gör allt för att komma undan medan resten är tveksamma. De följer den grupp som verkar ha störst chans att klara sig.

– För att få människor att slåss räcker det inte med hat eller demonisering av en fiende, som det ofta sägs. Det måste finnas ett element av rädsla med i bilden. När fruktan trycks ner och övervinns händer något, kanske en kemisk reaktion, som gör att våldet exploderar.

Du har miljoner läsare över hela världen. Känner du ett speciellt ansvar för den bild av historien som du förmedlar?

– Ja, jag känner ansvar. Men min uppgift är inte att moralisera eller döma utan att förstå. En fara i vår postmilitära tid är att vi inte kan sätta oss in i de tankegångar och den moral som rådde till exempel under andra världskriget. Hur många detaljer vi än skriver ner så går det aldrig att ge en fullständigt korrekt bild. Man ska inte glömma att historia inte är en vetenskap, det är en typ av litteratur. Det är åtminstone så vi ser det här i Storbritannien.

FAKTA Antony Beevor

Brittiske Antony Beevor är militärhistorisk författare. Hans böcker har sålt i fyra miljoner exemplar och översatts till fler än tjugo språk. Han är född 1946 och har ett förflutet som officer, men lämnade den brittiska armén för att kunna skriva på heltid. Andra världskriget är hans specialitet.

Bland hans mest kända böcker finns Stalingrad (2000), Berlin – slutstriden 1945 (2002) och Spanska inbördeskriget (2006). De båda förstnämnda har sålt i ungefär 250 000 exemplar vardera i Sverige. För Stalingrad fick Beevor det prestigefyllda Samuel Johnson-priset år 1999.Han har också skrivit fyra romaner.

Publicerad i Populär Historia 5/2009