Livet under blitzen

Det var i det ständiga regnandets dagar i England förra året då många floder svämmade över. En äldre man i York stod med vatten långt upp över anklarn

9 juli 2002 av Jan Mårtensson

Det var i det ständiga regnandets dagar i England förra året då många floder svämmade över. En äldre man i York stod med vatten långt upp över anklarna i sitt vardagsrum.

Han borde ha varit förkrossad, men hans ögon lyste.

– Alla hjälps åt, sa han. Det är precis som under blitzen.

Han hade varit med i London för 60 år sedan när Hitler försökte bomba Storbritannien till underkastelse med sitt Blitzkrieg. Mannen talade om en anda av gemenskap, om aldrig bruten motståndsvilja och om humor mitt i bombregnet.

Doris Frank är snart 80 och bor i Putney, en sydvästlig förstad till London. Hon var 18 år när blitzen inleddes lördagen den 7 september 1940 och har samma uppfattning som mannen i York.

– Visst förekom plundring och brott, också vidriga sådana, men de flesta höll ihop för att göra det bästa av en desperat situation, säger hon.

Blitzens inverkan på människorna har romantiserats och nostalgiserats. Det var inte bara en tid för vardagshjältar, i London cockneyn som slängde sina ”h” och skrålade med i den populära sångerskan Vera Lynns ”We’ll meet again” och på landet den effektiva och patriotiska ladyn i tweed. Tjuvar och svartabörshajar härjade också.

I en färsk bok av Stuart Hylton, Their Darkest Hour: The Hidden History of the Home Front 1939–1945 (Suttons förlag), lyfts just de negativa sidorna fram, också viss antisemitism. Titeln anspelar givetvis på Churchills berömda fras: ”This was their finest hour”.

Hylton ifrågasätter till exempel hemvärnets roll. Och visst kan man ibland le åt Dad’s Army som de överåriga kämparna kallas i den teveserie som trots många år på nacken ges på BBC i repris efter repris. Men det finns inget hån i de flestas skratt; hemvärnet gjorde så gott det kunde med usla resurser.

Jeremy Paxman, som är en berömd och hänsynslös intervjuare på BBC och avgjort ingen sentimentalist, tar upp blitzen och andra världskriget i stort i sin bok The English: A Portrait of a People (1998, nu som Penguin). Han målar upp bilden av britterna som ett folk som ser sig som laglydigt och civiliserat. De var självsäkra nog att inte hata utan snarare skratta åt nazismen.

En och annan tyckte nog rentav att det var något speciellt med britterna, att de var ett folk som var utvalt av Gud. Men de gick inte lika långt som Emanuel Swedenborg som trodde att engelsmännen hade en egen himmel för exklusivt bruk, ungefär som en klubb i S:t James’s.

Tidningarna – och propagandan – tog gärna upp den moraliska överlägsenhet britterna kände sig ha. I augusti 1940 berättade Daily Express om ett möte mellan två engelskor, Mrs Betty Tylee och Miss Jean Smithson, och en nedskjuten pilot.

– Ska ni skjuta mig nu? undrade tysken, som låg sårad ett stycke från sitt Messerschmittplan.

– Nej, sa Mrs Tylee. Så gör vi inte i England. Vill ni ha en kopp te?

Tron, man frestas säga övertron, på teets välsignelsebringande kraft är ännu utbredd i London, trots kaffebarernas framgångsrika invasion på senare tid. Te anses hjälpa mot allt, från brustet hjärta till nageltrång.

Paxman har säkert också en poäng när han talar om engelsmännens förtjusning i att vara i underläge, att tillhöra ”de få”. Woodrow Wyatt, publicist och labourpolitiker, blev en gång uppmanad av en fransk hotellportier att bokstavera sitt efternamn. Han valde idel engelska segrar, alla heroiska: Waterloo, Ypres, Agincourt, Trafalgar, Trafalgar”.

”De få” får många att associera till de brittiska Royal Air Force-piloterna under slaget om Storbritannien (Battle of Britain) och till Churchills berömda tal om flygarnas insats.

General Hastings Ismay har berättat om förhistorien till talet som hölls den 20 augusti 1940. I slutet av juni det året hade Kanalöarna ockuperats av tyskarna. ”Operation Sjölejon”, invasionen av England, stod för dörren och det gällde för Hitler att slå ut de engelska flygfälten i sydost. Fyra dagar borde Luftwaffe kunna klara av det på, menade Hermann Göring.

I våg efter våg kom de tyska planen. Britterna satte in allt som kunde flyga mot dem. General Ismay träffade Churchill den 16 augusti, när dånet från planen dött bort.

– Säg ingenting, bad Churchill Ismay. Jag har aldrig varit så rörd.

Fem minuter senare kom den klassiska frasen: ”Never in the field of human conflict was so much owed by so many to so few”. Frasen blev offentlig – och odödlig – fyra dagar senare när den ingick i ett tal som Churchill höll i underhuset.

Men hur var det egentligen med ”de få” i sir Hugh Dowdings Fighter Command (RAF:s jaktkommando) som så många hade att tacka för så mycket och som för övrigt inte bara bestod av britter – piloter från 13 nationer satt bakom spakarna?

Där talar fakta ett delvis annat språk än Churchills retorik och det har påtalats med allt större emfas på senare år. De var inte så underlägsna i antal som man kan frestas tro, annat än i inledningen av kriget, skriver Paxman.

Lord Beaverbrook, som ledde det ministerium som var ansvarigt för flygplansproduktion, var skickligare än sin motsvarighet i Tyskland. Det kom fram tre gånger så många Hurricanes och Spitfires som plan av typ Messerschmitt. Minst 600 engelska plan kunde ständigt ställas mot 800 tyska, skriver historikern John Keegan i sitt verk The Second World War (1989). Större var inte överlägsenheten för Luftwaffe, som dessutom hade sämre ledning.

Slaget om Storbritannien rasade, brukar man säga, mellan den 10 juli och den 31 oktober 1940 och gällde primärt herraväldet i luften. Tyskarna misslyckades. De förlorade 2 838 plan mot 1 446 för britterna. Det omedelbara hotet om en tysk invasion bleknade bort. Men faran för London och resten av landet var inte över.

De koncentrerade flyganfallen mot London föregicks av en attack natten mellan den 24 och 25 augusti. Britterna svarade med att bomba Berlin. Sedan kom blitzen.

Den inleddes den 7 september 1940 klockan 5 på eftermiddagen. 600 tyska bombplan vällde in över den brittiska huvudstaden och lämnade död och förstörelse efter sig. Planen kom tillbaka dag efter dag. De sturska britterna skulle bombas till underkastelse.

Men bombningarna fick inte den effekten. Motståndsviljan snarare ökade. Londonborna följde villigt Churchills rekommendation om ”business as usual”.

Post delades ut och mjölkmannen placerade sina flaskor på trapporna till husen – om de ännu stod kvar. Det finns många film- och fotobevis för detta och alla kan inte avvisas som propaganda.

Pubarna var fullsatta, trots att ett svårförklarligt rykte spritts om att just den sortens lokaler var rena magneterna för bomber. Kvinnor, i överskott i London dessa år, sökte sig till pubarna som kanske aldrig förr.

Londonborna hade skäl att vara rädda. De hade varnats av till exempel filosofen Bertrand Russell som i skriften Which Way to Peace? 1936 förutspått att ett bombat London skulle bli ett helvete. Sjukhusen skulle stormas, trafiken upphöra och de hemlösa vråla efter fred.

Så blev det inte och man kan undra varför. I boken London at War menar Philip Ziegler att londonborna strävade efter att verka nonchalanta och orädda och att detta bottnade i en instinktiv ovilja att sprida rädslans nedbrytande smitta.

Britterna var inte särskilt väl förberedda på krig. Många hoppades att Storbritannien på något sätt skulle lyckas hålla sig utanför slakten på kontinenten. Strax efter Hitlers maktövertagande hade studentkåren i Oxford en debatt som avslutades med att lyssnarna fick rösta om den ”motion” som lagts fram: ”att under alla förhållanden vägra slåss för kung och fosterland”. 275 röstade för och 153 mot. ”En feg, simpel, skamlös bekännelse”, kommenterade Churchill. Stämningsläget skulle ändra sig, drastiskt.

Blitzen drabbade London hårt. En särskilt svår attack kom den 29 december 1940. Den var koncentrerad till finanscentret, The City. Ett ögonvittne som citeras i Peter Ackroyds London: The Biography (2000) talar om att hela London såg ut att brinna. Det var som om The Great Fire (1666) hade kommit tillbaka.

19 kyrkor förstördes, varav 13 var ritade av Christopher Wren. Men hans mästerverk, S:t Paul’s Cathedral, reste sig trotsigt mot skyn och gjorde det kriget ut.

Det anses allmänt att blitzen slutade i maj 1941. Hitler fick snart en annan front att intressera sig för, i öster. Men bombningarna av London fortsatte. Obemannade raketer, V1 och V2, bidrog till förödelsen.

Facit för de tyska attackerna från luften var drygt 60 000 döda britter, varav ungefär hälften i London. 100 000 hus hade förstörts i London och en tredjedel av centrum låg i ruiner.

Blitzen, och andra världskriget, intresserar ännu många londonbesökare. Bästa sättet att skaffa sig en vetenskapligt underbyggd orientering är att bege sig till Imperial War Museum vid Lambeth Road i London (museet visar nu också en stor utställning om Förintelsen).

Just nu och året ut finns det en alldeles särskild sevärdhet på museet: The 1940s House. Man har helt enkelt byggt en kopia av ett litet hus från West Wickham i Kent. I detta hus lät man yorkshirefamiljen Hymers, tre vuxna och två barn, bo i nio veckor. De var klädda som britterna under blitzen, hade lika mycket pengar till sitt förfogande och fick klara sig på de ransoner av mat och annat som gällde då.

En veckoranson mat för en vuxen bestod av 100 gram bacon och skinka, kött för två pund (30 kronor) i dagens penningvärde, 50 gram smör och lika mycket ost, 100 gram margarin, 100 gram stekfett, inte fullt två liter mjölk, 50 gram te, 225 gram socker och ett ägg. Var fjärde vecka fick man ett paket torkad mjölk och ett dito ägg och 350 gram godis. Var åttonde vecka kunde man räkna med 450 gram sylt.

Detta står i en Activity Book som man kan köpa på museet. I den berättas också om en berömd krigstidsrätt som kallades Lord Woolton’s Pie efter livsmedelsministern. En kock på Savoy Hotel hade komponerat den. Den saknade kött och innehöll i stället potatis, blomkål, morötter, kålrötter, palsternackor och lök. Den serverades med sås – och ännu mer grönsaker.

Under de nio veckorna levde familjen Hymers ett blitzenliv. När sirenerna ljöd fick de ta skydd i det miniskyddsrum som fanns i trädgården och som skyddade mot splitter, inte en direkt träff. Andersonskyddsrum kallades det efter ministern sir John Anderson.

När jag besökte The 1940s House pågick en visning för en skolklass. Spänt lyssnande satt tolvåringarna i trädgården medan guiden i tidsenliga kläder berättade. Det var upplevelsehistoria av det slag britterna är så märkvärdigt bra på.

På museet kan man också vara med om en ”blitzupplevelse”. Man sätter sig med några andra i en kopia av ett skyddsrum. Belysningen blinkar till då och då, bänken skakar och röster hörs – en tillhör en cockney. Man hör motorbullret från plan och dånet av bombnedslag.

Så ljuder signalen för faran över. Man går ut på en gata, där hus brinner och skadade tas om hand.

Det är ett låtsasspel för oss. Det var det inte för britterna under kriget och det är det inte heller för alldeles för många människor på andra håll i världen i vår tid.

Storbritannien leddes under andra världskriget ofta från de ”hemliga” The Cabinet War Rooms vid King Charles Street i hjärtat av London. Där kan man i dag gå omkring och kika in i rummen som är som de en gång var.

Churchills sovrum är lite elegantare än de andras. Det ligger en fet cigarr på ett överstort askfat vid hans säng.

Då och då hör man hans röst och man känner igen en och annan fras. Churchill må omvärderas, som alla andra ledare, men ingen seriös bedömare har ifrågasatt hans tals betydelse för britternas stridsmoral under de svåra åren.

V-Day, V som i victory, ”seger”, den 8 maj 1945 talade han till folket och sa från balkongen att detta var deras seger.

– Nej, vrålade massan tillbaka. Det är din.

Men hans konservativa parti förlorade det första valet i fredstid. I ett brev som återges i The Cabinet War Rooms förklarar dottern Sarah för den besvikne Churchill att labourpartiet hade mer att locka de hundratusentals britter som återvände från krig till arbetslöshet.

– Historien ska döma mig, sa Churchill. Och det är jag som ska skriva historien.

Det gjorde han också, och för sina böcker fick han nobelpriset i litteratur 1953. Just i år, 56 år efter krigsslutet, börjar man också planera för ett nationellt Churchillmuseum i omedelbar anslutning till The Cabinet War Rooms.

Jan Mårtensson är journalist på Sydsvenska Dagbladet och har varit korrespondent för sin tidning i London och Berlin.

Ord och handling

Winston Churchill (1874–1965) har gått till historien som den som räddade Europa ur Nazitysklands klor. Men den cigarrälskande premiärministern hann med betydligt mer än så under sitt drygt 90-åriga liv. Han föddes 1874 som son till lord Randolph Churchill, konservativ politiker och finansminister. Skolbetygen skvallrar om en busig pojke, visserligen duktig i historia men vars rättstavning och uppförande var under all kritik.

Officersutbildning vid militärakademin Sandhurst följde, men de första erfarenheterna från stridsfältet gjordes med pennan i hand. År 1895 följde Churchill som frilansjournalist den spanska kampen mot Kubas uppror. Därefter skildrade han den brittiska arméns framfart i Indien och Sudan, i böcker som publicerades under 1890-talets slut.

Sedan tog han avsked ur armén för att bli politiker med ambitionen att väljas in i underhuset för de konservativas parti. Försöket misslyckades dock och Churchill reste till Sydafrika som krigskorrespondent för att bevaka boerkriget. Där tillfångatogs han, men lyckades rymma och återvände hem som krigshjälte år 1900.

Samma år valdes han också in i parlamentet, men bytte 1904 sida från de konservativa till liberalerna, för att tjugo år senare återvända till sitt ursprungliga parti. Däremellan hade han bland annat varit inrikes- och marinminister.

Långt ifrån allt Churchill tog sig för på den politiska arenan betraktades med välvilliga ögon från de egna leden och när de konservativa förlorade valet 1929 avgick han från sin finansministerpost. Den politiska utfrysningen gav honom tid att ägna sig åt sitt författarskap, och han skrev bland annat en biografi om sin berömde förfader, John Churchill, hertig av Marlborough.

Samtidens politiska händelser trängde sig dock på. Churchill insåg tidigt hotet från Hitlers Tyskland, och framförde hård kritik mot premiärminister Chamberlains uppgörelse med Führern i München 1938. Samtidigt krävde han att en nationell samlingsregering skulle utses. Så blev också fallet 1940 när Chamberlain tvingades avgå, och Churchill, som då på nytt avancerat till marin-minister, tog hans plats.

Som brittisk premiärminister under kriget blev Churchill snabbt de allierade styrkornas ledargestalt. Med sin berömda talekonst ingjöt han mod och kamplust hos den egna befolkningen, samt inledde det avgörande samarbetet med USA. Han ägnade också en stor del av sin tid åt att leda krigföringen.

Trots att han firades som hjälte vid krigsslutet förlorade hans parti valet 1945. Som politiker i oppositionen var Churchill starkt negativ till imperiets upplösning, och verkade för fortsatt samarbete med USA, denna gång mot sovjetkommunismen. År 1951 valdes han åter till premiärminister vilket han var tills 1955 då han avgick av ålders- och hälsoskäl. Han var då 81 år gammal, och hade två år tidigare belönats med nobelpriset i litteratur. Långt ifrån att pensionera sig ägnade sig Churchill sedan åt sina två livsuppgifter, skrivandet och politiken, till sin död 1965.

Carolina Söderholm

Från härläger till Blairläger

Alldeles intill Westminster Bridge, på nordöstra sidan av Themsen, står en staty av Boadicea (Boudicca). Hon ledde icenerna i det som nu är East Anglia i östra England. År 60 efter Kristus dog hennes man och romarna försökte lägga beslag på hans rikedomar. De behandlade dessutom Boadicea och hennes döttrar mycket illa.

Boadicea drog i spetsen för en icensk här till London och förstörde på vägen Colchester och St Albans. Londonbor slaktades och staden brändes ner. Det är tolerant att resa en staty av en sådan besökare, men Boadicea har setts som en hjältinna som slogs mot de romerska inkräktarna.

Hon besegrades år 61 av romarna, som gick hårt fram. Sedan har ingen hört något från icenerna. Boadicea tog sitt liv och ligger begravd, sägs det, under en perrong på King’s Cross.

Då hade romarna styrt London ett par decennier under namnet Londinium. Den romerska invasionen inleddes år 43 e Kr.

Namnets ursprung är omtvistat. Kanske har det keltiskt ursprung. En teori är att det kommer av Laindon, den långsträckta kullen. Vissa anar i namnet kungen Lud som sägs ha regerat när romarna invaderade landet. Under alla förhållanden fanns det liv där London ligger långt innan romarna kom. Julius Caesar, som kom till England med en expeditionskår 54 f Kr, beskrev området som ett centrum för handel kring floden, Old Father Thames.

Efter Boadicea härjningar byggde romarna upp London på nytt. Så småningom uppfördes en skyddande mur runt staden. Man kan se rester av den intill tunnelbanestationen Tower Hill, som också är bekvämt nära det medeltida slottet Towern. Detta har bland annat använts som fängelse för berömdheter, från Henrik VIII:s stackars maka Anne Boleyn till nazistpampen Rudolf Hess.

Romarna drog sig tillbaka från London år 409. Nergång följde. Britterna flydde undan saxarna. 851 stormade vikingarna London. En vändpunkt kom 886 då Alfred den store intog staden.

År 1047 blev Edvard Bekännaren kung och gjorde London till Englands huvudstad, 1066 knackade Vilhelm Erövraren på stadsporten och blev insläppt. Han byggde The White Tower som var början till Towern.

Londons historia är bräddfull av katastrofer. En tredjedel av befolkningen dog i digerdöden 1348. År 1666 kom The Great Fire.

Det döende 1500 – och det begynnande 1600-talet såg teaterkonsten blomstra på södra stranden av Themsen. Shakespeares Globe finns också i dag där, uppförd så troget originalet som möjligt tack vare amerikanen Sam Wanemaker. Globe bör besökas, i minst lika hög grad som Tate Modern intill, kraftstationen som blev konstgalleri.

Ett stycke in på 1900-talet var London ett självklart centrum i ett imperium där solen aldrig gick ner. Det är ett minne blott i dag och en dröm som en och annan engelsman har svårt att göra sig kvitt.

Så kom den nazistiska anstormningen. London överlevde, som alltid, och blev ett finanscentrum.

Staden har på något sätt alltid hittat en nisch. När ”Rule Britannia” tjänat ut som slagord kom ”Swinging London” och nu, på Tony Blairs tid, ”Cool Britannia”.

Toleransen finns kvar. Gå nerför Lower Regent Street och fram till Carlton House Terrace. Till höger ovanför de trappor som leder ner till The Mall finns under en platan ett minnesmärke med tysk text från 1934 över ”Giro. Ein treuer Begleiter”.

Den trogne följeslagaren var en hund på tyska ambassaden. Minnesmärket finns där än, efter nästan 70 år och ett världskrig. Också under blitzen fick det vara i fred.

Jan Mårtensson

Publicerad i Populär Historia 6/2001

Kanske är du intresserad av...

Läs också