Evakueringen vid Dunkerque 1940

Anblicken måste ha varit både överväldigande och förkrossande för de brittiska soldater som efter en lång reträtt slutligen nådde kusten vid den lilla hamnstaden Dunkerque i slutet av maj 1940. Utan någon överblick över vad som pågick fanns det inget som kunde ha förberett dem för skådespelet som mötte dem.

Först hundratals, tusentals övergivna och förstörda militärfordon. Däremellan dumpade artilleripjäser och kringslängd utrustning av alla möjliga slag – lådor med sjukvårdsmateriel, attiraljer från fältkök, fältintendenturernas skingrade förråd av uniformer och underkläder, sönderslagna radioapparater, kringvirvlande blanketter från någon stab.

Och där bortom, bland sanddynerna och nere på stränderna ett myller av soldater, likt förvirrade myror. Soldater utan officerare och officerare utan soldater, oskadda och sårade huller om buller. Vilande, apatiska eller målmedvetna att ta sig därifrån.

BEF – British Expeditionary Force

Detta var British Expeditionary Force (BEF), den brittiska expeditionskår som efter krigsutbrottet 1939 hade skickats över kanalen för att slåss vid den franska arméns sida mot Tyskland.

På bara några dagar hade denna komplexa militära organisation, efter en väldisciplinerad reträtt, börjat falla sönder i atomer när den trängdes samman vid den lilla franska hamnstaden. På vissa håll rådde det fortfarande militär disciplin och ordning, men allt mindre i takt med att dagarna gick.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – KLICKA HÄR!

I fjärran hördes stridslarmet från de eftertrupper som fortfarande envist höll stånd mot de tyska pansarstyrkorna, och på den blå himlen avtecknade sig ideligen tyska flygplan som överöste soldathoparna med bomber och kulkärvar.

Soldaterna som ordnat sig i köer på stranden och långt ut i vattnet i väntan på båtar som skulle evakuera dem skingrades varje gång de tyska flygplanen anföll. Så fort benen bar tog soldaterna betäckning bland sanddynerna under flygangreppen, för att därefter skynda tillbaka till vattenbrynet och bevakade sin plats i kön.

Vägarna korkades igen

Ingenjörssoldaten William Oates var en av alla de allierade soldater som flockades vid Dunkerque. Hans bataljon hade övergett sina lastbilar efter att ha saboterat dem så att de inte kunde användas av tyskarna.

Sista biten hade de tillryggalagt till fots på de igenkorkade vägarna som ledde in mot staden: ”Jag minns att vi plåstrade om folks fötter och behandlade deras skavsår och sådant. Och sköt hundarna. Hundarna strök omkring, det fanns ingen där [som kunde mata dem], och de höll på att bli farliga, de blev hungriga och nafsade lite.

Vägarna var helt fullproppade och vi såg några lik i vägkanten, de civila hade blivit träffade och vi kunde inte komma fram med trupperna för vägarna var igenkorkade”, berättar han.

Det var inte bara militärfordon och retirerande soldater som hindrade framkomligheten, utan också flyende civila som var på väg åt andra hållet – ut ur staden för att söka skydd på landsbygden undan bombräderna.

Fanns en chans i Dunkerque

Soldaterna kände sig förmodligen som jagat villebråd, men hade av sina befäl fått veta att det fanns en chans att komma därifrån, om de lyckades komma ombord på en båt i Dunkerque.

”Vi försökte ställa oss i kö och komma ombord på båtar, men ingen kände oss, ingen ville ha oss”, fortsätter William Oates. ”Det fanns också en massa hästar som sprang omkring på stranden. Och jag kan komma ihåg några belgare, de hade glänsande hjälmar och de var ganska många och de sa: ›Vi vill ha en officer. Om vi kan få tag på en officer så slåss vi, men vi vet inte vad vi ska ta oss till.› Naturligtvis kom tyskarna i sina flygplan och vi var tvungna att springa upp till sanddynerna för att undvika att bli träffade. Någon blev träffad av ett splitter, jag kan inte minnas vem det var, men han låg på marken och skrek ›Min rygg, min rygg!›. Vi satt uppe bland dynerna, planen kom och man kunde höra kulorna träffa sanden: duff-duff-duff-duff.”

Tysk offensiv på västfronten

Hur hade det kunnat gå så här? Den snabba händelseutvecklingen hade tagit alla med överraskning, både vän och fiende. Den 10 maj 1940 hade de tyska arméerna inlett sin stora offensiv på västfronten mot Holland, Belgien och Frankrike och snabbt uppnått stora framgångar. Efter bara fyra dagar kapitulerade Holland.

Redan efter några dagar började de brittiska och franska högre staberna skönja hur en stor portion av deras truppstyrkor höll på att bli avskuren i Belgien och norra Frankrike, med ryggen mot havet.

Genom en synnerligen våghalsig anfallsplan hade tyskarna skickat fram stora stridsvagnskolonner genom de oländiga och vägfattiga Ardennerna, varifrån det franska överkommandot inte väntade sig ett anfall av stora lättrörliga fiendestyrkor. På samma gång hade de allierade genom sina egna krigsplaner i praktiken själva stuckit huvudet i snaran (vilket den tyska ledningen hade räknat med).

Gå runt Maginotlinjen

De allierades militärledning hade mycket riktigt förutsett att de tyska styrkorna skulle försöka gå runt den väldiga franska försvarslinjen – Maginotlinjen – vid den tysk-franska gränsen och tränga djupt in i Frankrike via det neutrala Belgiens flacka slätter, där det inte fanns några naturhinder eller befästningslinjer som skulle kunna stoppa dem.

Den allierade planen gick ut på att hela den brittiska expeditionskåren och en stor del av de franska styrkorna i norra Frankrike så fort striderna inleddes skulle marschera in i Belgien för att möta de tyska arméerna så långt bort från den franska gränsen som möjligt. Därmed lockades de rakt i tyskarnas fälla.

Tyska stridsvagnskolonner under general Heinz Guderians ledning satte in den avgörande stöten i Ardennerna norr om Maginotlinjen, men söder om de framryckande fransk-brittiska styrkorna i Belgien. Dessa stridsvagnskolonner ryckte fram snabbare och längre än vad några andra trupper tidigare hade gjort, och lämnade de allierade fullkomligt akterseglade.

Den allierade fronten klövs i två delar

De tyska stridsvagnsbesättningarna tankade sina fordon på vanliga franska bensinmackar och vid allierade drivmedelsförråd som fallit i deras händer, innan de snabbt rullade vidare mot kusten. Kapitulerande franska soldater uppmanades att bara kasta sina vapen och marschera österut för att låta sig tas till fånga av efterföljande tyska trupper.

Varje dag förlängdes den smala tyska kilen, som till slut skulle klyva den allierade fronten i två delar och skära av en stor del av de brittisk-franska styrkorna från sina landkommunikationer och sitt underhåll. Redan den 20 maj, tio dagar efter att offensiven inletts, hade de tyska stridsvagnarna nästan nått fram till kusten norr om floden Sommes mynning.

De cirka 400 000 brittiska och franska soldaterna i Belgien var i praktiken avskurna, tillsammans med spillrorna av den belgiska armén. Flera franska och brittiska motanfall genomfördes för att öppna vägen söderut igen, men alla dessa försök misslyckades.

Paul Reynaud

Den brittiska och franska allmänheten visste inget om hur situationen höll på att utvecklas till ett nederlag, förrän ett dystert uttalande av den franske konseljpresidenten Paul Reynaud den 22 maj rapporterades i tidningarna: ”Endast ett mirakel kan rädda Frankrike.”

Då var BEF och de franska trupperna redan på reträtt mot kusten sedan en vecka tillbaka. Förvisso var det en ordnad reträtt som ägde rum steg för steg, under hårda strider.

”Gud hjälpe BEF, försatt i denna situation genom det franska överkommandots inkompetens”, skrev den brittiske generalstabschefen, general Edmund Ironside (1880–1959) i sin dagbok den 21 maj. Nederlaget hade fått den brittisk-franska militäralliansen att börja krackelera och ömsesidig misstro började sprida sig mellan ländernas ledningar.

Fransmännen misstänkte att britterna så snabbt det bara gick skulle rädda sina soldater från kontinenten och lämna fransmännen i sticket, medan britterna föraktade de mediokra franska insatserna på slagfältet och den sviktande franska stridsviljan.

Beslut om evakuering

Händelserna vid Dunkerque skulle för många år framöver påverka förhållandet mellan
Storbritannien och Frankrike. Redan den 17 maj hade en evakuering av de brittiska trupperna föresvävat general Ironside, men först på kvällen söndagen den 26 maj fattade det brittiska krigskabinettet beslut om att evakuera de avskurna trupperna, efter att ha konstaterat att den franska motståndsviljan var bruten.

Vid det laget hade två av de tilltänkta utskeppningshamnarna – Calais och Boulogne – redan fallit i fiendens händer. Däremot hade de allierade fått en oväntad respit – vilket de då ännu inte visste – eftersom de tyska pansartrupperna den 23 januari (beslutet godkändes av Hitler följande dag) tillfälligt hade gjort halt utanför Dunkerque för att reparera sina fordon, fylla på förråden och låta besättningarna vila efter den ansträngande framryckningen.

Luftwaffes uppdrag

Istället fick Hermann Görings Luftwaffe i uppdrag att krossa de allierade i Dunkerque och hindra alla försök att evakuera dem – något som den skrävlande flygvapenchefen Göring hade försäkrat Hitler att hans plan skulle kunna göra.

När de tyska pansartrupperna fick klartecken att sätta igång igen den 26 maj hade britter och fransmän lyckats bygga försvarslinjer som hejdade det tyska anfallet.

Viceamiral Bertram Ramsay, befälhavare för Dovers marinområde, fick ansvaret att genomföra evakueringen, som döptes till operation ”Dynamo” – uppkallad efter ett före detta generatorrum där en del av Ramsays stab huserade i Dover.

Vid det laget var den brittiska ledningen ytterst pessimistisk gällande utsikterna till framgång för operationen – man trodde att det bara skulle vara möjligt att skeppa över en bråkdel av BEF:s soldater till hemlandet innan tyskarna erövrade Dunkerque och därmed satte stopp för fortsatt evakuering. Enligt planen räknade man med att rädda 45 000 soldater på två dagar. I verkligheten skulle evakueringarna pågå i hela nio dagar.

Evakueringen inleddes den 27 maj

Den 27 maj inleddes evakueringen över det sju mil breda sundet vid Dover. Den brittiska flottan insåg snart att dess egna fartyg, däribland ett stort uppbåd av jagare, inte skulle räcka – under de två första dygnen lyckades man bara rädda 25 000 soldater mot planerade 45 000.

För att råda bot på den akuta fartygsbristen finkammade flottan hamnar och båtvarv i England på civila flytetyg och lyckades uppbåda en armada av hundratals fartyg av alla storlekar: fritidsbåtar, fiskebåtar, färjor och så vidare. De civila båtarnas besättningar deltog entusiastiskt i den riskabla evakueringen – med liv och lem som insats.

Även om många civila skeppare aldrig tidigare hade korsat Engelska kanalen var det inte några bekymmer att hitta till Dunkerque, till och med utan sjökort. Rökpelarna från den brinnande staden, stridslarmet och blixtarna från återkommande explosioner syntes ända från Dover. Operationen blev kostsam för räddningsstyrkan. Av totalt 861 deltagande militära och civila fartyg sänktes 243 av tyska flygattacker, torpeder och minor.

Den brittiska allmänheten hade onda aningar om att BEF hade hamnat i en svår situation i Frankrike men fick inte veta något om exakt hur allvarlig situationen var, detta på grund av krigscensuren. Många började dock förbereda sig för det värsta sedan det hållits en nationell bönedag i de brittiska kyrkorna – ”för våra soldater som befinner sig i stor fara i Frankrike”.

Kaos i Dunkerque

På andra sidan Engelska kanalen var förhållandena olidliga. Kaoset på stränderna i Dunkerque tilltog, livsmedelsransoner och rent dricksvatten var på upphällningen eller helt slut för de soldater som tålmodigt väntade på sin tur att bli upplockade. Antalet döda och sårade växte i takt med Luftwaffes bombardemang och det tyska artilleriets beskjutning.

Den 28 maj kapitulerade Belgien och därmed försvann plötsligt den belgiska armén som försvarade norra delen av brohuvudet runt Dunkerque. Britterna lyckades dock i sista ögonblicket kasta in trupper för att täppa till luckan innan tyska förband hann utnyttja den anfallsväg som var på väg att öppna sig.

Två dagar senare höll brittiska och franska trupper fortfarande en elva kilometer lång försvarslinje som skyddade evakueringen. Denna försvarslinje gick till stor del genom sumpig och på annat sätt svårtillgänglig terräng där tyskarna inte kunde sätta in sina stridsvagnar.

Pirarna i Dunkerques hamn

Evakueringen direkt från stränderna gick alldeles för långsamt insåg den brittiske marinofficeren William Tennant (1890–1963) som dirigerade operationen på plats i Dunkerque. Därför började han även använda de två långa pirarna i Dunkerques hamn, som kunde angöras av större fartyg. Det var via dessa pirar som huvuddelen av soldaterna kunde evakueras – omkring tvåhundratusen man.

En av de räddade var ingenjörssoldaten Edward Oates. Efter att förgäves ha väntat i strandbrynet började han och några kamrater helt sonika att traska in till hamnen, medan bomberna föll runtomkring dem:

”På piren stod det en officer. Ett sjukhusfartyg hade precis lagt till och han hade ansvar för de sårade och ropade: ’Jag vill ha frivilliga som tar bårarna och bär ombord de sårade på lasarettsfartyget.’ Så jag och Harold och två andra anmälde oss förstås frivilligt, jag vet inte vilka de andra var. Det krävdes fyra man att bära en bår, vi var inte så starka. Vi bar ombord en grabb på fartyget, gick tillbaka, hämtade våra gevär och gick längst ut på piren där det låg en jagare och gick ombord på den.”

Evakuering på nätterna

Dock visade det sig vara helt fullt på jagaren, så Oates och hans kamrater hänvisades istället till en mindre båt som hade kommit med proviant: ”men det kom förstås flygplan som började skjuta och grabben framför mig sa: ’Jag har en Lewis-kulspruta, har någon lite ammunition?’ Och då kom jag ihåg att jag hade tio patroner i fickan […].”

På grund av snabbt stigande förluster till följd av tyska flygangrepp genomfördes evakueringen från och med den 1 juni enbart på nätterna. I gryningen den 4 juni avslutades operation Dynamo och de sista franska försvararna – fyrtiotusen man – kapitulerade för tyskarna.

338 000 soldater evakuerades

Allt som allt lyckades den brittiska flottan och övriga deltagande fartyg evakuera 338 000 soldater, varav 193 000 britter och resten fransmän. Det betraktades som en mirakulös räddning. Dock tvingades de allierade överge alla sina fordon, förråd och tunga vapen – däribland drygt fyrahundra brittiska stridsvagnar.

Hur stora de brittiska förlusterna vid Dunkerque var finns det inga exakta uppgifter om, men BEF:s sammanlagda förluster under striderna från 10 maj 1940 till Frankrikes
kapitulation den 22 juni uppgick till 68 000 man (stupade, sårade, tillfångatagna och saknade).

De flesta av de drygt hundratusen räddade och till England överskeppade franska soldaterna återvände snart till Frankrike igen för att delta i försvaret av sitt hemland. Omkring tretusen man stannade dock kvar i Storbritannien och anslöt sig till de så kallade Fria Franska styrkorna, som lydde under general Charles de Gaulle (som senare skulle bli fransk president).

Översvallande mottagande

De räddade brittiska soldaterna fick ett översvallande mottagande av en lättad allmänhet när de kom hem. Bland de lyckosamma fanns Edward Oates:

”Jag minns att vi kom till Folkestone [en hamnstad i Kent]. Jag hade fortfarande mitt gevär, det var allt jag hade, och jag minns att vi kom ombord på ett tåg och det var massor av folk där. […] Vi överöstes av telegram, vykort, cigaretter, kakor och allt möjligt, te och sådant. Och på varje station där vi stannade var det någon som gav oss mat, för det hade vi inte fått på länge.”

Dunkerque har ännu i dag en framstående plats i det brittiska kollektiva minnet och ses fortfarande av många britter som det främsta exemplet på hur ett nederlag mot alla odds kan vändas till något annat.

Redan den 4 juni 1940 hade premiärminister Winston Churchill lyft ett varningens finger i underhuset: ”Vi måste vara försiktiga med att inte förse denna räddning med segerns attribut. Krig vinns inte med evakueringar.”

Icke desto mindre talades det redan då om den så kallade ”Dunkirk spirit” för att beskriva hur den brittiska allmänheten i tider av svårigheter sluter sig samman för att möta utmaningarna. Uttrycket används ofta i sådana situationer, även i nutid.

Publicerad i Populär Historia 06/2015