Bilderna från dödslägren

Jag tror bara det mina ögon ser. Sällan har sanningen i detta talesätt framträtt klarare än när fotografierna och ögonvittnesskildringarna från nazisternas koncentrations- och dödsläger chockade omvärlden. Bilderna av massgravar, likhögar och utmärglade fångar togs under våren 1945, när lägren ett efter ett befriades av de allie­rades framryckande trupper, och hamnade omedelbart på tid­ningarnas förstasidor världen över. Det spelade ingen roll att fotografierna egentligen inte för­medlade mycket ny kunskap rent sakligt – lägrens namn, ort och vad som pågick i dem hade varit känt ganska länge av de allierades regeringar, och rapporter om nazisternas judeförföljelser hade figurerat i tidningarna redan 1942.

Men själva anblicken av de skelettliknande kropparna som i tusentals vräkts ned som avfall i massgravarna och åsynen av de svälthärjade och tyfusmärkta fångarna tycks ha förvandlat informationen till en djupgående upplevelse. Först nu förstod man vad rapporterna hade handlat om. Därför är det ingen överdrift att säga att Förintelsen blev känd för det stora flertalet genom bilder.

Både amatörfotografer och professionella pressfotografer följde med de brittiska och amerikanska styrkorna in i läg­ren. Också många vanliga soldater bar kameror och doku­menterade vad de såg. Fotona började strömma in till tidnings­­re­dak­tionerna bara några få dagar efter de första lägrens öppnande i april 1945 och allteftersom nya läger befriades anlände fler bilder.

Foton från Ohrdruf, Buchenwald, Bergen-Belsen, Dachau och Nordhausen avlöste varandra. Det var visserligen inte första gången foton av massakrer pub­licerades, men både i sin fasansfullhet och genom sitt stora antal överträffade dessa bilder allt som tidningsläsarna tidigare skådat.

Man kan säga att en ny mörk genre – det industriella massmordets bilder – föddes våren 1945.

Tidningsredaktionerna var väl medvetna om bildernas genom­slagskraft. Amerikanska Stars and Stripes skrev till exempel den 26 april 1945: ”Inte sedan fotografins födelse har det funnits en bildberättelse som kunnat matcha de uppslag vi nu visar av nazisternas illdåd.” Bilderna blev avgörande för att människor nu trodde på att nazisternas systematiska utrotningspolitik verkligen hade ägt rum.

Statistiken talar sitt tydliga språk: hösten 1944 trodde bara 37 procent av britterna på rapporterna om folkmord, i april 1945 steg den siffran till 81 procent.

Den tidigare misstron mot rapporterna hade flera orsaker. Dels hade man inte glömt liknande historier som spreds under första världs­kriget och sedan avslöjats som propaganda. Därför hände det till och med att de amerikanska och brittiska informationsministerierna förteg uppgifter under andra världskriget om massakrer som de själva ansåg säkerställda, för att allmänhetens skepsis inte skulle skada deras egen trovärdighet.

Misstänk­samheten var också stor mot sovjetiska rapporter om till exempel den i dag ökända massakern i ravinen Babij Jar utanför Kiev i Ukraina, där nazisterna 1941 mördade 50 000 judar.

Det sovjetiska intåget i Auschwitz den 27 januari 1945 rönte heller inte tillnärmelsevis lika stor uppmärksamhet som den brittiska och amerikanska rapporteringen i april från de västligare belägna lägren.

Bilderna var svåra att hantera både för enskilda journalister och för redaktionerna. I de öppnade lägren fann sig reportrarna omgivna av överväldigande bevis på de ohyggligheter som nazisterna begått men med begränsade möjligheter att få fram konkreta fakta.

Överlevande fångar saknade ofta kunskaper om lägrets drift och struktur eller var för medtagna för att kunna berätta. De kunde mumla osammanhängande på för korrespondenterna främmande språk och sedan kollapsa eller avlida innan någon tolk hade kunnat skaffas fram. Därför fick journalisterna själva ta på sig rollen som ögonvittnen.

Deras redogörelser drogs ofta med brister, som felaktiga lägernamn eller avsaknad av de avbildade offrens namn och nationalitet. Istället betonade de bevittnandet som sådant – själva seende­akten – som en nödvändighet för att kunna förstå vad som ägt rum i lägren. Artiklarna är fulla av formuleringar som: ”Om ni inte själva har sett Buchenwald kommer ni inte, kan ni inte tro det”, ”Jag har rapporterat vad jag såg och hörde. Men bara delar av det. För merparten har jag inga ord” och ”Buchenwald är bortom all beskrivning”. Genom­­gående betonas i artiklarna språkets otillräcklighet och nödvändig­heten av att se med egna ögon. Via foto­grafierna kunde läsarna själva bli ögon­vittnen.

Tidningsredaktionerna visade stor ambivalens inför det chockerande bildmaterialet. Å ena sidan var nyheten för viktig och fotona alltför sensationella för att inte publiceras, å andra sidan menade många att bilderna var alltför makabra för att utan vidare spridas till allmänheten. Tidskriften Vogue vägrade först att trycka Lee Millers berömda fotografier från Dachau men bestämde sig till sist för att visa dem under rubriken ”Believe it!”. Några tidningar tryckte bilderna i en separat bilaga endast rekommenderad för vuxna läsare.

Svenska tidningar visade tveksamhet liknande den i andra länders press. Det var väsentligen samma bilder från brittiska och amerikanska fotografer som publicerades. Det första fotot dök upp på Aftonbladets framsida 25 april 1945 och föreställer general Eisenhower som betraktar döda kroppar i ett koncentrationsläger. Fotografiet (bilden ovan) är taget i Ohrdruf den 12 april 1945, men den uppgiften saknas i tidningens bildtext.

Dagen därpå tryckte Expressen ett uppslag med totalt sex fotografier från inte namngivna läger tillsammans med en ögonvittnesskildring av en fånge från Buchenwald. Redaktionen påpekade för läsarna att bildserien var ”starkt beskuren” och att det ohyggligaste hade rensats bort.

Tre dagar senare, den 29 april, publicerade man ändå en av dessa bortgallrade bilder – en massgrav i Bergen-Belsen. ”Hur reagerar ni på denna bild?” löd rubriken och i artikeln gav åtta personer som ”utan förberedelser” hade förevisats fotona sina reaktioner på dem (bilden här intill). Före detta riksdagskvinnan Kerstin Hessel­gren och Rädda Barnens ordförande Margit Levinson menade att ord inte räckte till för att beskriva fasorna medan den berömde upptäcktsresanden och akademiledamoten Sven Hedin, känd för sin tyskvänlighet, vägrade se på bilderna eftersom han betvivlade deras sanningshalt.

Samma fotografi som i Expressens artikel användes för övrigt långt senare som illustration i boken …om detta må ni berätta..., som regeringens informationskampanj om Förintelsen, ”Levande historia”, distribuerade till alla svenska barnfamiljer 1998.

Alla de fyra stora svenska dagstidningarna vid denna tid – Aftonbladet, Expressen, Stockholms-Tidningen och Dagens Nyheter – liksom veckotidningarna Se och Idun publicerade läger­foton.

Men också journalfilmerna spelade en stor roll för att sprida nyheten. Redan den 10 april gick den sovjetiska dokumentärfilmen Marschen mot Berlin upp på biografen Royal i Stockholm med fem föreställningar per dag. Av filmens fjorton delar markerades den tionde särskilt i annonserna: ”De s.k. likfabrikerna i Majdanek. Ett unikt filmreportage från platsen för världshistoriens ohyggligaste krigsförbrytelser, där enligt uppgift 1 380 000 människor avlivades.” Att filmen drog stor publik visas av att den tre veckor senare gick på fyra biografer samtidigt, med sexton föreställningar per dag.

Liksom med pressfotografierna var meningarna delade om filmerna borde visas för allmänheten. Samtidigt som många ansåg att det var nödvändigt att alla såg dessa skakande bilder, fruktade andra att de kunde ha en förkrossande eller förråande effekt på somliga individer. Som rektor Ingegärd Granlund uttryckte det i en enkät i Idun: ”Vem kan kontrollera att ingen med kriminella och sadistiska tendenser sitter i salongen och när sin fantasi och utvecklar sin företagsamhet genom dessa filmer?”

Även erfarna filmarbetare fann bilderna outhärdliga. En passage ur Erik Skoglunds bok Filmcensuren (1971) berättar hur filmaren Anders Henrikson en dag satt med vid röstpåläggningen av Paramount-journalens första Belsenfilm: ”Mitt under Belsenfilmens uppspelning reste sig Henrikson upp från sin stol, vitblek i ansiktet, skakade armarna patetiskt mot filmduken och fullkomligt vrålade ut: ›Eera jäävlar, EERA JÄÄVLAR…› för att därefter sjunka ned på stolen med händerna för ansiktet.”

De allierade insåg snabbt effekten av att se koncentrationslägrens fasor med egna ögon – på plats eller via foton. Som ett led i tyskarnas denazifiering kommenderades den tyska civilbefolkningen in i lägren för att bevittna ohyggligheterna och för att delta i begravningsceremonier.

Foton publicerades i tyska tidningar och obligatoriska filmvisningar arrangerades för att ingen skulle kunna undgå att se nazismens rätta ansikte.

Sydney Bernstein, chef för filmsektionen vid brittiska arméns division för stridspsykologi, påbörjade ett filmprojekt med titeln ”Bergen-Belsen Liberation” att användas i detta syfte. Alfred Hitchcock anförtroddes klippningen av dokumentärmaterial från brittiska, amerikanska och sovjetiska filmupptagningar. Bernstein fick dock se sitt projekt avblåsas i augusti 1945, eftersom de allierade nu önskade bryta den tyska befolkningens apati efter krigsnederlaget och satsa på återuppbyggnad istället.

Trots lägerfotografiernas ohygglighet bör det påpekas att de inte ger någon rättvisande bild av vad Förintelsen var. I nazisternas dödsmaskineri inte ”bara” mördades offren, majoriteten av dem förintades också i rent fysisk bemärkelse från världen. När livet slocknat i gaskamrarna skyfflades kropparna in i förbränningsugnarna och kom ut som aska och rök. Rökpelarna skingrades snart för himlens vindar, askan tömdes från lastbilsflak och sköljdes bort med flodernas vatten. Först där avslutades den förintelseprocess som började med uteslutandet av offren ur samhällsgemenskapen, fortsatte med stöld av deras egendom, deportering och utsuddandet av deras mänskliga identitet.

Lägrens likhögar är egentligen resultatet av att dödsmaskineriet inte var helt perfekt – det förmådde inte hantera den oerhörda mängden lik som producerades. Detta hindrar inte att lägerfotografierna är våra mest oemotsägliga bevis på nazisternas grymheter. Många har omvittnat deras skoningslösa effekt – på gott och ont.

Den amerikanska författaren Susan Sontag återger i sin bok Om fotografi hur hennes liv delades i två delar när hon som tolvåring 1945 fick se lägerfotona i en bokhandel: ”Vad gott kom av att se dem? De var bara foton – av en händelse jag knappt hört talas om och inte kunde göra något åt. När jag såg på dessa fotografier gick något sönder. En gräns var nådd och inte bara fasans gräns; jag kände mig oåterkalleligen sorgsen, sårad, men en del av mina känslor snörptes åt; någonting dog; någonting gråter fortfarande.”

Publicerad i Populär Historia 5/2005