Arne Beurling knäckte tyskarnas koder

Det är i mitten av juni 1941. Oroande uppgifter når Sverige. Stora tyska truppsammandragningar har iakttagits i den södra Östersjöregionen, och den tyska marinens aktiviteter i Östersjön har ökat kraftigt. Det är uppenbart att Tyskland förbereder en större militäraktion. Danmark och Norge är sedan drygt ett år tillbaka ockuperade. Står Sverige på tur nu?

Trots de skrämmande uppgifterna vidtar den svenska regeringen eller försvarsledningen inga åtgärder utöver den beredskap som redan råder. Ingen allmän mobilisering, inga truppförflyttningar söderut i landet.

Varför denna passivitet: handlingsförlamning? Ansvarslöshet?

Beurling bakom avslöjandet

Nej, ingendera. Regeringen och försvarsledningen vet sedan någon vecka tillbaka att den tyska uppladdningen inte gäller Sverige utan Sovjetunionen. De stora resurser som en allmän mobilisering skulle kräva kunde sparas, och statsledningen behövde inte oroa det svenska folket i onödan, eller irritera den lättretlige Adolf Hitler.

Bakom avslöjandet av de tyska planerna låg ett märkligt geni: Arne Beurling (uttalas Börling).

Vem var då denne man, och vad var det egentligen han hade han gjort?

Arne Karl-August Beurling var född i Göteborg 1905, tog studenten vid Högre samskolan där 1924 och började studera matematik i Uppsala. Han passerade snabbt milstolparna på väg mot en doktorsgrad, fil kand 1926 och fil lic 1928.

Alligatorjakt försenade avhandling

Sedan tog det fem år innan han blev klar med sin doktorsavhandling. Enligt den mytbildning som tidigt växte fram kring Arne Beurling var en orsak till »förseningen« (det var inte anmärkningsvärt lång tid) att han avbrutit studierna för att jaga alligatorer i Panama tillsammans med sin äventyrlige far Konrad Beurling.

Under sin värnpliktstjänstgöring 1930–31 började Beurling intressera sig särskilt för kryptering – konsten att dölja innehållet i meddelanden med hjälp av koder och chiffer – och kryptoforcering, att lista ut innehållet i krypterade meddelanden.

Knäckte den svenska kodmaskinen

Vid en veckoslutskurs 1931 fick han titta på en maskin som användes för kryptering i det svenska försvaret. Av kännare var den bekant som »Hagelin B 21«. Efter en kort inspektion av maskinen hävdade Beurling att den hade säkerhetsmässiga brister. Kursledaren kapten Erik Anderberg krävde upp till bevis och gav honom en krypterad mening att forcera.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Dagen därpå kom Beurling tillbaka med den färdiga lösningen. Det sägs att kapten Anderberg utropade: »Detta är omöjligt«, så chockad att han var tvungen att sätta sig.

Efter värnpliktstjänstgöringen återvände Beurling till Uppsala, där han 1937 blev en av universitetets två professorer i matematik. Flera av hans elever från den tiden, som själva skulle bli framstående matematiker, har beskrivit honom som en karismatisk, inspirerande och krävande lärare.

Började med Sovjets chiffer

Då andra världskriget bröt ut ringde Beurling upp chefen för Försvarsstabens kryptoavdelning, kommendörkapten Eskil Gester, och erbjöd sig själv att rycka in som värnpliktig. Inledningsvis arbetade han med den ryska Östersjömarinens koder och chiffer. Verksamheten byggde på signalspaning via radio och bedrevs från Idrottsinstitutets lokaler på Bosön utanför Stockholm.

Till sin hjälp hade Beurling den unge biologen Åke Lundqvist, som också var en framstående schackspelare. Liksom Beurling skulle även Lundqvist bli en skicklig kryptoforcör.

Forceringen lyckades och i en uppsats som skrevs senare när sekretessen hade släppts menade Lundqvist att det svenska försvaret »aldrig i fredstid hade haft en sådan inblick i en viktig främmande försvarsgrens organisation och verksamhet som i fråga om den ryska Östersjömarinen sommaren och hösten 1940«.

I en TV-dokumentär 1994 sade Åke Lundqvist: »Det fanns många begåvade människor vid Kryptoavdelningen, men bara ett geni – Arne Beurling.«

Tog sig an det tyska kryptot

En dag i maj 1940 överlämnades ett material av nytt slag till Beurling. Det såg konstigt ut, långa remsor med krypterad telegramtext utan mellanslag eller annan indelning, uppklistrad på pappersark. Det enda han fick veta var att materialet var av tyskt ursprung.

Han åkte in till Stockholm och adressen Karlaplan 4. Det var en gammal rivningsfärdig bostadsfastighet. Där, i en lägenhet – det stod Jakobsson på dörren – hade Försvarsstabens kryptoavdelning sin allra hemligaste verksamhet: försöken att forcera tyskarnas krypto. Beurling fick nu reda på bakgrunden.

Tysk trafik på svensk ledning

Strax efter att Tyskland den 9 april 1940 hade ockuperat Danmark och Norge krävde den tyska ledningen av Sverige att få hyra in sig på den telefon- och telegraflinje som gick längs den svenska västkusten mellan Oslo och Köpenhamn. Från Köpenhamn fanns förbindelse vidare till Berlin.

Den svenska regeringen hade pliktskyldigast protesterat mot detta intrång i neutraliteten. Samtidigt hade man, tillsammans med den svenska försvarsledningen, glatt sig över den möjlighet som hade öppnat sig.

Kanske trodde den tyska ledningen att svenskarna inte skulle våga tjuvlyssna, och att om så skedde skulle de ändå inte förstå något. Detta eftersom de tyska meddelandena sändes med en krypteringsmaskin som var omöjlig att forcera. Trodde man.

G-schreiber med tio hjul

Tyskarna kallade sin maskin för Geheimschreiber (»hemligskrivare«), förkortat G-schreiber. Apparaten var försedd med tio hjul som stod i förbindelse med en inre mekanism via lika många sladdar. Genom att ställa in hjulen på olika sätt, och variera sladdarnas koppling, kunde man få fram närmast oändliga kombinationer. Nyckelinställningen ändrades varje dag.

G-skrivaren fungerade som en teleprinter. Meddelandet skrevs i klartext på ett tangentbord och omvandlades till krypterad text i maskinen innan det sändes ut på telelinjen. Mottagaren hade en likadan maskin, som omvandlade den krypterade texten till klartext som skrevs ut på teleprintern.

De tyska meddelandena »tappades av« på Västkustlinjen och länkades vidare till Stockholm, där en teleprinter i lägenheten på Karlaplan 4 rasslade fram den oläsliga texten. Ingen förstod något, och arken samlades i en garderob i lägenhetens pigkammare – tills Arne Beurling knackade på »Jakobssons« dörr och bad att få ut hela materialet.

Tog fjorton dagar att knäcka

För sitt forceringsarbete valde han meddelandena från en specifik dag, den 25 maj 1940. Han skrev ut dem, tecken för tecken, på ett stort rutat papper. Sedan satt han i fjorton dagar – eller snarare nätter för sådan var hans dygnsrytm – grubblade, räknade, provade, gissade. Och fann lösningen! Beurling hade kommit på hur den tyska nyckelinställningen kunde räknas ut.

Nästa svårighet var rent arbetsmässig. Trots kunskap om hur de skulle gå tillväga skulle det ta oerhört lång tid för kryptoforcörerna att manuellt tolka mängden av tyska telegram.

Även detta problem löste Beurling. Utifrån det krypto som den tyska maskinen producerade räknade han ut hur apparaten borde vara konstruerad. Med hjälp av Vigo Lindstein, civilingenjör vid L M Ericsson, konstruerades en maskin som arbetade på samma sätt som tyskarnas. Den fick benämningen »app«. De tyska meddelandena länkades till appen, där de omvandlades till klartext och skrevs ut på en teleprinter.

Mer tysk kommunikation avlyssnades

Snart krävde de intet ont anande tyskarna att få använda det svenska telenätet även för kommunikationen med sin legation i Stockholm. På sommaren 1941 tillkom också en förbindelse genom Sverige till de tyska truppernas överkommando i Finland. Alla hemliga meddelanden skickades med G-skrivaren, tappades av det svenska Televerket och länkades till Karlaplan 4.

Där växte en hel liten avlyssningsindustri fram. En rad appar och teleprintrar installerades, fler kryptoforcörer engagerades, sekreterare anställdes för att skriva ut meddelandena på maskin och man tog hjälp av språkexperter för att granska texterna så att inga vilseledande språkfel slank igenom.

Meddelanden av intresse överlämnades till en liten krets mottagare på Försvarsstaben, i regeringen och i säkerhetstjänsten.

Kunde följa Tysklands ordergivning

Den information som Sverige kunde ta del av tack vare Arne Beurling var ovärderlig. Militärledningen kunde, nästan i realtid, följa order och direktiv som den tyska krigsledningen gav sina kommandon i våra grannländer.

Och regeringen fick, genom den avlyssnade kommunikationen mellan utrikesdepartementet i Berlin och den tyska legationen i Stockholm, inblick i tyskarnas politiska och diplomatiska överväganden när det gällde Sverige. Ledningen för den svenska säkerhetstjänsten, slutligen, kunde sitta bekvämt tillbakalutad och läsa hemlig information som tyska agenter hade samlat in.

Höll koll på invasionsplaner

Den viktigaste informationen som inhämtades på detta sätt handlade emellertid om något som aldrig inträffade – en tysk invasion av Sverige. En sådan operation skulle kräva att Tysklands nordiska militärstaber och legationen i Stockholm i god tid gavs information och direktiv om nödvändiga förberedelser. Den svenska stats- och militärledningen kalkylerade med cirka två veckors förvarning om och när Tyskland verkligen planerade att angripa Sverige.

Den svenska informationsinhämtningen byggde på att den kunde hållas hemlig för tyskarna. Fick de veta att Sverige kunde läsa deras hemliga meddelanden skulle man givetvis vidta omedelbara motåtgärder.

Avlyssningen avslöjades

Och så blev det. Den 17 juni 1942 gick larmet genom de tyska förbindelselinjerna: Svenskarna läste deras hemliga trafik!

Detta faktum hade läckt ut genom slarv eller oaktsamhet av en hög svensk försvarsstabsofficer, okänt vilken. Den finske militärattachén i Stockholm överste Martin Stewen hade vid ett besök på Försvarsstaben lämnats ensam i ett rum. Öppet på ett bord låg ett hemligt tyskt meddelande. Stewen kunde med sin sakkunskap genast se vad det rörde sig om.

Finland var vid denna tid allierat med Tyskland i kriget mot Sovjetunionen och informerade »vapenbröderna« om att Sverige knäckt G-skrivarens hemlighet. Någon utredning av läckan på Generalstaben gjordes aldrig, och ingen ställdes till svars.

Larmet utlöste en rad panikåtgärder på tysk sida som alla slog fel, och Sverige kunde under ytterligare en tid följa den hemliga trafiken. Men mot slutet av året lyckades till slut tyskarna täppa till läckorna med nya system och krypton. Dessa lyckades inte ens Arne Beurling forcera.

Då hade krigslyckan vänt. Tyskarna hade förlorat slaget vid Stalingrad och striderna i Nordafrika. Risken för ett tyskt anfall mot Sverige var i stort sett borta, och därmed också det akuta behovet att kunna följa deras hemliga telekommunikation.

Internationell karriär som matematiker

Då hade också Arne Beurling lämnat sin värnpliktstjänstgöring vid kryptoforceringen och återgått till sin professorstjänst i Uppsala. Han konsulterades dock flitigt av den nybildade myndigheten för svensk signalspaning, Försvarsväsendets radioanstalt FRA, under de fortsatta krigsåren.

Under efterkrigstiden blev Arne Beurling internationellt känd, fast inte för sin bedrift att ha knäckt den tyska krypteringen – det var under lång tid sekretessbelagt – utan för sina insatser som matematiker. 1948–49 var han gästprofessor vid Harvarduniversitetet i USA och från 1954 professor vid Princeton, där han fick överta Albert Einsteins tjänsterum. Arne Beurling avled i Princeton 1986.

Publicerad i Populär Historia 3/2019