Napoleons jätteaffär: sålde Louisiana till USA

När de här händelserna utspelade sig, 1803, hade mer än trehundra år gått sedan en vilsefaren sjöman – på allmän kurs för att förgöra Satan och omvända kejsaren av Kina – äntligen fått land i sikte och utropat sitt Tierra! Efter dessa tre sekel och många dödsföraktande försök var den nordamerikanska kontinenten ännu långt ifrån kartlagd. Men bit för bit hade den ”erövrats” – i diverse europeiska kungligheters namn – av en samling formidabla hjältar och idealister, oftast spanjorer och fransmän.

René Robert Cavelier, i amerikansk historia känd som La Salle, fann vägen från de stora sjöarna till Mexikanska golfen år 1682. Eldad av den store Voltaires tankar såg han Mississippidalens vilda skönhet och artrikedom som de frihetsälskande fransmännens dröm om Eden förverkligad. Han lade till en del land som han varken hade sett eller var riktigt säker på fanns, tog på sig sin röda rock, gick ner till floden och, bevittnad av några nakna indianer och inte mycket bättre klädda fransmän, proklamerade området som franskt. Territoriet – som sträckte sig från Appalacherna i öster till den stora vattendelaren i väster, Klippiga bergen – blev i samma ceremoni benämnt Louisiana, till Solkungens ära.

Men Ludvig XIV var måttligt intresserad av att förse sina undersåtar med något amerikanskt Eden och än mindre idéer om frihet. Vad han hade väntat sig var en rapport om stora och snabba rikedomar. Men den kunde La Salle av naturliga skäl inte leverera. Han övergavs därför av Frankrike, framlevde resten av sin tid i umbäranden och misär och dog för en mördares hand.

Delades vid förhandlingsbordet

När det blev dags för fredsfördrag i Europa vid mitten av 1700-talet blev dock detta nya okända Louisiana bra att ha att portionera ut vid förhandlingarna. År 1762 gav man bort den del av Louisiana som låg väster om Mississippi till Spanien, inklusive pärlan och hamnen New Orleans, och året därpå gick den del som fanns öster om floden till Storbritannien.

I slutet av seklet hade Frankrike och Förenta staterna invecklats i ett krig till havs som visserligen aldrig formellt inletts, men som förklarades avslutat i Paris den 30 september år 1800. Normala relationer skulle nu återställas mellan de båda nationerna. Men redan dagen därpå, den 1 oktober, gick ett nu ytterligt förvirrat och försvagat Spanien med på att till Frankrike återbörda ”sitt” Louisiana. Det dröjde emellertid två dryga år innan den spanske kungen Karl IV ratificerade överenskommelsen, som dittills hade varit hemlig.

Medan New Orleans var under spansk egid åtnjöt amerikanerna privilegiet att använda dess hamn – deras enda andningshål vid Mexikanska golfen. Nu drogs privilegiet plötsligt in – men hamnintendenten var spanjor, och president Thomas Jefferson hade ingen anledning att tro annat än att New Orleans fortfarande var spanskt. Han hade ännu ingen aning om att han de facto redan i ett par år hade haft den vådlige Napoleon som närmaste granne.

Som en följd av detta påbörjades nu planerna på vad som skulle resultera i historiens största markaffär. I bakgrunden skymtar så märkvärdiga och komplexa personligheter att man först bör ägna dem ett studium i närbild.

Napoleon – på topp

Napoleon Bonaparte var år 1803 trettiotre år, vacker, exempellöst framgångsrik, exempellöst bildad, med en blixtsnabb hjärna. Det sades att han samtidigt kunde läsa, skriva och diktera. För män som Beethoven och Goethe, sedermera också Byron, var han närmast en idol. Han hade outtröttlig fysik och enorm karisma. Men framför allt var han ambitiös, och hans ambition var enkel; att behärska Europa, sedan världen. Men först Europa.

Tyvärr måste övertagandet ofta ske genom krig, men lyckligtvis hade han i förbifarten också begåvats med strategiskt geni. ”Freden motsätter sig mina intressen.” Holland, Belgien, Italien och delar av Tyskland hade redan tillfallit honom; Storbritannien hade överlämnat Malta, Minorca, Trinidad, Elba och några öar i Karibiska sjön. Just nu var det fred, men alla visste att Storbritannien återigen stod i tur, och att det den här gången skulle bli allvarligare.

Frankrike hade han förvandlat från en plats av kaos till en världsmakt. Efter tio år av revolutioner och förvirring hade han åstadkommit ett system av lag och ordning som väckte beundran överallt, och till och med praktiskt taget gjort slut på korruptionen.

Visst fanns Amerika där , längre ner på hans agenda. Visst kunde han se, för sin inre syn, La Nouvelle-France, och på en flotte på Mississippifloden en liten man med en stor hatt. En man som var fullt kapabel att genomsyra en kontinent med sitt personliga märke av politisk, social och kulturell struktur.

Thomas Jefferson – handlingskraftig

Thomas Jefferson, Förenta staternas president, var 1803 en sextio års man. Till det förrevolutionära Frankrike hade han kommit som amerikansk ambassadör på den tid när parfymerade aristokrater ännu lekte herdar och herdinnor i skogarna kring Paris. Sedan hade han sett pöbeln strömma in och fylla huvudstadens gator, sett Bastiljen falla. Och han hade inte spillt någon tid, utan strax låtit packa buteljerna från sin berömda och avundade vinkällare, samlat ihop sina två döttrar och deras slavar – av vilka en var sexton år och gravid med hans barn – och rest hem till Virginia.

Under åren i Frankrike hade hans kärlek till landet och dess kultur fördjupats, och fransmännen hade helt fallit för denne sanne amerikan, denne man of action, som samtidigt var en spirituell författare, musikalisk skönande och charmant värd för ändlösa fester, iförd franskt mode, pudrat hår och skor med röda klackar – och som också kunde föra en konversation med de bästa av vetenskapsmän och filosofer. Själv något av en filosof – en av grundarna av Amerikas förenta stater och författare till oavhängighetsförklaringen – var det han som hade lagt till det där om rätten att söka lycka, inte bara liv och frihet.

Handla snabbt

När nyheten om att USA stängts av från Mexikanska golfen efter en månad nådde Washington, var det en genant situation för president Jefferson, och han hade dåligt råd med en skandal till, inblandad som han var i kvinnoaffärer – amerikanska presidenters speciella gissel. En var en gammal historia, med en olyckligtvis gift dam, och så den nuvarande, med den vackra svarta slavinnan som skulle komma att ge honom fyra barn. Hans tal till kongressen innehöll därför inte ett ord om avstängningen.

Han visste att han nu måste tänka och handla, och göra det fort. År 1802 rann mot sitt slut. Han var under hård press i en krissituation som var både personlig och politisk. Han fick satsa på någon sanning, och bestämde sig för att tro på ryktena om att Napoleon hade lurat till sig Louisiana mot att ge spanske kungens svärson ett hemmagjort litet rike i Italien. För spanske kungens svärson ville så gärna bli kung – nog kunde väl Napoleon göra honom till kung, säg? Och Napoleon sa javisst, och tog Toscana och kallade det Etrurien och förklarade att det nu var ett kungarike – i utbyte mot halva Nordamerika. Och nu låg den franska flottan, militärt utrustad för två miljoner franc, färdig att avgå mot New Orleans, där avstamp skulle ske för ett kolonialimperium.

Jefferson förvarnade i ett tal den 15 december kongressen om en möjlig ”ändrad utrikespolitik”, och började underhandla med de förhatliga britterna (som fortfarande höll Kanada) om en eventuell militär allians. Då kom ett brev från Paris. Det var Jeffersons privata spion och informatör där, Pierre DuPont, som meddelade att Napoleon möjligen skulle vara villig att sälja New Orleans och Florida till USA. Men Florida var väl inte franskt? Kanske trodde Napoleon att det var franskt. Eller att det skulle bli lika lätt att plocka också det från spanjorerna.

Det gick ändå inte ihop, men Jefferson var tvingad att chansa. Han grep efter halmstrået och sände en gammal vän och frankofil, James Monroe, till Paris för ”ett extraordinärt uppdrag”: att köpa New Orleans och Florida – från vem det nu var som ägde det.

En korrumperad värld

Monroe avseglade den 8 mars 1803, utan större förväntningar i lasten. Bara en nyhet var god: Napoleons flotta hade frusit fast i en av Europas hemskaste vintrar.

Monroes uppdrag var att samarbeta med Robert Livingston, en aristokrat från New York och USA:s ambassadör till Frankrike. När han hade presenterats för Napoleon vid deras första möte, frågade generalen:

– Har ni varit i Europa tidigare, monsieur Livingston?

– Nej, general.

– Ni har kommit till en mycket korrumperad värld.

Närvarande var Napoleons utrikesminister Talleyrand, en depraverad före detta biskop, som efter revolutionen flytt först till England, sedan till Amerika, därpå återuppstått i fransk politik; slugögd, halt, en av sin tids skickligaste och mest omoraliska diplomater och största mutkolvar. Bonaparte vände sig till honom och pressade fram ett blekt leende:

– Förklara för monsieur Livingston att den gamla världen är mycket korrumperad. Ni vet ju något om det, eller hur, monsieur Talleyrand?

Livingston som redan lagt ner mycket arbete på att få Frankrike att låta Louisiana gå till Spanien, eller att sälja New Orleans och Florida till USA, var inte glad att få en medhjälpare. Det skulle komma att förminska hans egen betydelse – den skulle reduceras till ”normal” medan Monroes roll skulle vara ”extraordinär”.

Under tiden var det Napoleons tur att ha en kris. Inte nog med att hans flotta lamslagits; i den franska kolonin Santo Domingo, som skulle ha varit en av stegpinnarna mot ett amerikanskt kolonialvälde, hade hans general misslyckats med att slå ner de svartas uppror – och själv avlidit i en tropisk sjukdom som härjat i de franska leden. De överlevande fransmännen, tillsammans med generalens änka som var Napoleons syster Pauline, hade tvingats lämna ön och med den massor av vapen och fartyg.

I ljuset av dessa händelser och ett minst sagt spänt förhållande till Storbritannien som när som helst kunde utmynna i krig, bestämde sig Napoleon, uppbackad av sin finansminister Barbé-Marbois, att ge upp Louisiana till Förenta staterna. Barbé-Marbois, som var en stor kännare av Amerika, ansåg också att USA i det här läget tjänade Frankrike bättre som vän än som fiende.

Finansministern smyger

Påskdagen 1803. Bonaparte ger Barbé-Marbois order att omedelbart återuppta förhandlingarna med Förenta staterna. Hans lägsta bud: 120 miljoner franc. Talleyrand har alltså ersatts som underhandlare, för sin benägenhet att baka in en ansenlig provision åt sig själv i priset.

Monroe anländer tisdagen efter påsk, och håller just på att avsluta sin första middag i Paris med Livingston och hans legation, när de ser en mystisk figur smyga omkring bland skuggorna i parken – Frankrikes finansminister. Barbé-Marbois bjuds in på en sen kopp kaffe, och ivrig som en skolpojke berättar han att det är han som är deras förhandlingspart och att Louisiana är till salu – om det blir en snabb affär, innan kriget bryter ut.

Livingston, närmast i chocktillstånd, håller ändå huvudet kallt. Han prutar till 80 miljoner franc, som bas för diskussionen. Man bryter upp vid midnatt och Livingston använder natten till att skriva till sin utrikesminister James Madison, och glömmer inte att nämna att Monroe hittills inte varit inblandad i diskussionen.

Scenen är satt för en dramatisk sista akt. En kejsare som går bakom ryggen på sin utrikesminister, en ambassadör som motarbetar den speciella envoyén, en envoyé som ser sig tvingad att avge sina egna rapporter, bakom ryggen på ambassadören. Men det tar fyra–sex veckor innan rapporterna anländer till Amerika, lika lång tid för svar att gå tillbaka. Napoleon kräver besked nu.

Mot alla odds – Livingston och Monroe blir ett team. Kanske rycks de med av sina rollers helt oväntade storhet: plötsligt är de inte bara budbärare utan beslutsfattare. Eller också är det så mycket att göra att de inte hinner intrigera.

Den 29 april, bara nitton dygn efter Napoleons order om att starta förhandlingarna, säljs ett oprecist definierat stycke land, kallat Louisiana, av Frankrike till Förenta staterna för en totalsumma av 80 miljoner franc, eller 15 miljoner dollar. Mission accomplished. Förenta staternas yta har fördubblats och Livingston och Monroe kan återgå till att tycka illa om varann.

Den 3 juli får president Jefferson motta handlingarna. Många kriser ska följa, men den 4 juli 1803 – tjugosju år efter det att han petat in det där om rätten att söka lycka – får Jefferson en omätligt lycklig Amerikas födelsedag.

Vilda västern har med knapp nöd undgått att bli styrt från Medelhavet.

Publicerad i Populär Historia 4/1998