Läs också

Nueva Germania

På café i Buenos Aires

Om man går Avenida Callao norrut från Plaza del Congreso, och om dagen är het och avgasdimman står tjock mellan huskropparna, så är man efter ungefär fem

21 mars 2002 av Anders Mathlein

Om man går Avenida Callao norrut från Plaza del Congreso, och om dagen är het och avgasdimman står tjock mellan huskropparna, så är man efter ungefär fem kvarter mogen för en förfriskning. Där på hörnet av Callao och Avenida Corrientes ligger då ett gammaldags och inbjudande kafé som heter Café Bar Los Galgos. Det är inrett med enkla träbord och en hög bardisk, väggarna pryds av fläckiga speglar och lätt bisarra porträtt av hundar.

Man slår sig ned i det behagliga dunklet med utsikt mot gatan och märker att man har funnit en oas, bara några steg vid sidan av myllret. Där utanför flyter en ström av hantverkare och välklädda kvinnor, av fattigpojkar och försäljare, av skolbarn och stressade affärsmän och gummor med käpp. Bussarna ryter och osar, stimmen av svart-gula taxibilar pressar sig fräckt fram genom den kaotiska trafiken.

Los Galgos, visar det sig, är en av Buenos Aires kaféklassiker. Inte i samma division som Tortoni eller La Biela, men stället har funnits sedan 1930 och utdrag ur samtalen kring dessa bord skulle kunna sammanfatta en stor del av Argentinas historia. Carlos Menem har varit här, liksom Juán Perón och tangoguden Carlos Gardel – Avenida Corrientes här utanför var ju ”hans” gata – och, ja, de flesta har faktiskt varit här, enligt servitören Pedro Pablo Mendoza.

Han är en 70-årig, rund och värdig man i vit jacka och svarta byxor, och han har arbetat på Los Galgos sedan 1948. Under mer än ett halvsekel har han sett Buenos Aires från det här hörnet på Avenida Callao. Epoker har avlöst varandra. Juan Perón tvingades gå i exil 1955 men fortsatte att odla sin popularitet bland anhängare som tillhörde vitt skilda fraktioner inom partiet. Återkomsten 1973 inramades av våld, han dog året därpå, och 1976 etablerade Jorge Videla den brutala militärdiktatur som inte skulle förlora fästet förrän efter Falklandskriget. Också tiderna av hyperinflation är onda minnen.

– I det här arbetet får man höra mycket, säger Pedro Pablo Mendoza. Men man för det inte vidare. Man är något av en präst.

Servitören på Los Galgos är nästan namne med Pedro de Mendoza, som 1536 slog läger ungefär på den plats vid Rio de la Plata där Lezamaparken ligger i dag. Men motståndet från querandí-indianerna drev spanjorerna uppför Paranáfloden, och i stället etablerade de Asunción hos den mer vänligt sinnade guaranístammen. Först 1580 kunde spanska trupper återupprätta Buenos Aires.

Ända in på 1800-talet var stora delar av Pampas osäkert för nybyggare. ”Conquista del Desierto” under senare delen av 1800-talet kallades det utrotningskrig mot slättens indianer som till slut garanterade nybyggarnas säkerhet. Boskap som spridits för vinden förvildades och förökade sig till stora hjordar.

I ett par hundra år var staden relativt isolerad, en spansk utpost som inte fick idka direkthandel med andra länder. Men 1776 blev Buenos Aires huvudstad i det nya vicekungadömet Rio de la Plata.

Missnöjet med den spanska överhögheten växte hos befolkningen, särskilt bland criollos, de som var födda i Argentina av spanska föräldrar. Revolutionen 1810 ledde till att Rio de la Platas förenade provinser förklarade sig självständiga år 1816. En av hjältarna var general José de San Martín, men föreningen var mer symbolisk än praktisk eftersom ett fungerande centralstyre saknades. I stället blev det en tid för motsättningar mellan caudillos, landägare, och stadsborna i Buenos Aires.

Småningom skulle staden blomstra och bli en magnet för massor av europeer som ville vara med och dela på det till synes gränslösa välstånd som Argentina hade förutsättningar att alstra. Vetebaronerna höll hov på de fina restaurangerna, det fanns boskapsrancher som sträckte sig långt bortom horisonten. Buenos Aires kallades ”Sydamerikas Paris”, och epitetet är förståeligt på många av gatorna i centrum. Avenyerna, kaféerna och sekelskiftesarkitekturen finns där, men i en flagnad och rörigare version. De är från den tid då landet var världens åttonde rikaste nation. Den magnifika operan Teatro Colón stod klar 1908.

Många har undrat hur det kunde gå så illa när utgångsläget var så bra. ”Jag kommer från ett sorgset land”, har Jorge Luis Borges skrivit, men också att ”jag kan inte tro att Buenos Aires hade en början. Hon förefaller mig lika evig som luft och vatten”.

Namnet bär fortfarande en fläkt av äventyr och sjömansskrönor och tango med eld och blödande hjärtan. Men nu finns här omkring tolv miljoner invånare, och som alla metropoler är Buenos Aires flera städer i en. Både fattiga och rika håller sig till sina respektive barrios, och utkanterna har ingenting av den blekta charm som man finner i de centrala delarna. Omkring två miljoner människor bor i slumområden.

Buenos Aires kan sägas vara ett ”neo-Europa”, befolkat av invandrare som tyckte sig ha hamnat vid världens ände och aldrig riktigt klippte av banden till de platser de kom ifrån. Eller för att citera Borges igen: ”alla här är egentligen någon annanstans ifrån”. Enligt en välanvänd klyscha är argentinare italienare som talar spanska och tror att de är engelsmän. Och stadens invånare kallas kort och gott porteños, ”folk från hamnen”.

Från Los Galgos till Ultra Mar, en annan bar som har stått relativt orubbad i tidens flod. Men vägbeskrivningen i balladen om timmermannen Ernst Georg Johansson inskränker sig till att ”det var helt nära hamnen”, och när vi i hamnkvarteren La Boca frågar efter Evert Taubes krog är det ingen som har hört talas om den. Inte polismannen på hörnet som bär skyddsväst och råder oss att hålla kameror dolda. Inte heller någon av de bofasta gubbarna på gatan, inte ens hos nummerupplysningen finns något Ultra Mar registrerat.

Senare kommer jag att hitta uppgiften att Ultra Mar ska ligga i hörnet av Olivarria och Necocheca, men nu får vi nöja oss med andra vattenhål än det där den unge Taube gjorde av med en del av de pengar han fick ihop på att sälja teckningar till tidskriften Atalanta. Han kunde inte försörja sig som konstnär i denna kulturstad som han skrev luktade ”majs och hudar och fruntimmersparfym”. I stället blev det bland annat arbete med kanalbyggena på Pampas, men någon gaucho var han aldrig, historien om Carmencita i Samborombon till trots.

Numera är det få som beskyller Taube för melodistöld eller plagiat. Man talar i stället om inspiration och tolkningar och att han levde sig in i Argentinas musikliv. Men för ett otränat öra är det svårt att skilja till exempel ”Stockholmsmelodi” från den äkta tango som är dess grund.

Sjömansromantikens Buenos Aires är i stort sett försvunnet, om det alls har funnits. Raderna av hamnmagasin vid Puerto Madero hyser numera dyra restauranger, butiker och kontor. De kranar som lämnats kvar är klädda med lampor och ger en nöjesfältsprägel åt området.

Men här i La Boca är nog en hel del sig likt, även om gatorna bland de bjärt målade husen är fulla av försäljare som kränger hötorgskonst med hamn- och tangomotiv. Denna arbetarstadsdel är känd bland annat som hemvist för fotbollslaget Boca Juniors där Maradona en gång spelade. Stjärnans förnedrande fall är fortfarande ett nationellt trauma.

Harry Martinson skriver i Resor utan mål från 1932 om hur hjärtat svämmar över på ”en stackars sjöindustrieldare” inför synen av Columbusmonumentet på Plaza de Mayo. Men det finns hinder på vägen, nämligen ”näten, som äro spända för sjömannens väg till Kolumbuscaravellan. Och de näten heta Baraccas och Bocca: dessa nät fånga tusenden av sjömän innan de hinna få en skymt av Kolumbus. I Baraccas och Bocca ligga sjömanskrogarna, boxningslokalerna, pornografbiograferna och den polisransonerade maskinellt byråkratiska Buenos Airesprostitutionen, korrumperad och eländig”.

Det var här i La Boca som tangon föddes på 1880-talet. Den är släkt med sjömanssånger och italiensk och spansk dansmusik och spelades på tyskt dragspel. Det var först på 1930-talet som tangon blev mode, när Carlos Gardel skapade tango canción, den riktiga tangosången, och tog den från bakgatsbarerna och bordellerna till salonger och klubbar. Denna sydamerikanska blues är fylld av nostalgi, av hemlängtan och minnen av förlorade kärlekar. ”Bara gringos dansar tango för nöjes skull”, skrev författaren Ernesto Sábato.

Gardel, El Zorzal Criollo, ”sångfågeln från Buenos Aires”, debuterade 1917 och dog i en flygolycka i Colombia 1935, men det sägs fortfarande om honom att han blir bättre för var dag. Det ligger alltid färska blommor på graven på Chacarita-kyrkogården, där Gardel står skulptur i naturlig storlek. Ofta sitter en tänd cigarrett mellan högerhandens fingrar.

Gardel finns naturligtvis på Café Tortonis lista över berömda gäster, som också inkluderar Federico Garcia Lorca, Luigi Pirandello, Arthur Rubinstein och på senare tid även Hillary Clinton och den spanske kungen Juan Carlos.

Ställets historia går tillbaka till 1858, och här på Avenida de Mayo har det funnits sedan 1893. Det är art déco och Montparnassekänsla och marmorbord, tillhåll för konstnärer och författare, med biljardrum och tango minst en gång i veckan.

Här kan man få argentinska biffar stora som dasslock, och baren har praktiskt taget allt man kan få för sig att beställa – men inte mate. Den varma, teliknande nationaldrycken görs på järnekens blad och ska drickas genom sugrör av metall ur bägare av kalebass, men inte på lokal, utan tillsammans med familjen, vännerna eller arbetskamraterna.

Tortoni och de andra stora kaféerna var länge Buenos Aires intellektuella scener och sällskapsrum, men nu är tiderna kärva eftersom allt färre har råd att sitta vid kafébord och se tiden gå, och därför att ungdomar söker sig till andra slags samlingspunkter. Åtskilliga kaféer har redan förvandlats till snabbmatställen. För att rädda några av de återstående har myndigheterna gått in med bidrag till renovering. Kaféerna är ju en vital del av stadens kulturella och arkitektoniska arv. Härifrån är det inte långt till Florida, gågatan, som är ett av de främsta shoppingstråken. På 30-talet gav den namn åt en av de två tongivande författargrupperna. Florida var det litterära avantgardets kvarter, samhällsomstörtarna höll till på den fattiga förstadsgatan Boedo.

Men nu är det bara samma märkesvaror på Florida som hemma, så vi fortsätter mot Plaza de Mayo, torget som är en slags historisk hjärtpunkt i Buenos Aires. Platsen framför regeringsbyggnaden Casa Rosada och Catedral Metropolitana har varit scen för både jubel och blodbad.

Här föddes staden, och pyramiden är ett monument över frigörelsen från Spanien 1810. Från Casa Rosadas balkong talade både Juán och Evita Perón till folket, och här mottog fotbollshjälten Maradona jublet efter segern i VM 1986. Den svenske arkitekten Henrik Åberg var inblandad i bygget av Casa Rosada, vars rosa färg från början påstås ha rörts ihop av grisblod och kalk.

På Plaza de Mayo demonstrerar fortfarande ”de galna mödrarna” varje torsdag för att minna om de omkring 30 000 människor som försvann under militärdiktaturens ”smutsiga krig” och för att de ansvariga ska ställas till svars. Att ”försvinna” på den tiden betydde ofta att man torterades, drogades och kastades ut från ett flygplan någonstans över Atlanten.

Det är ett sår som inte har slutat blöda. Förre president Menems amnesti som utfärdades 1990 – för att som det sades rädda demokratin och glömma det förflutna – betraktas av många som ett uttryck för en ”tystnadens kultur”. Så sent som i mars i år befordrades sex officerare som var anklagade för brott mot de mänskliga rättigheterna under diktaturen.

I detta ser somliga roten till att det i medelklassen i Buenos Aires anses som nästan självklart att gå i psykoanalys. Eller har det att göra med de eviga köerna, det krånglande telefonnätet, trafikstockningarna och byråkratin? Buenos Aires me mata, är ett vanligt uttryck: Buenos Aires tar död på mig.

I exklusiva Recoleta bor människor som kan betala för att låta andra stå i kö åt sig. I parken går paseaperros, professionella hundrastare, på promenad med ett dussin jyckar i en härva av koppel.

Stadsdelens samlingspunkt är kaféklassikern La Biela på Avenida Quintana nummer 600. Uteserveringen skuggas av det gigantiska fikusträdet från 1700-talet, vars grenar sträcker sig tiotals meter åt sidorna och hålls uppe med stöttor. Välskräddade gentlemän vid borden vinkar till sig skoputsarpojkar, damiga kvinnor dricker eftermiddagsté och passas upp av servitörer i kritvita jackor.

De bättre bemedlade flyttade till Recoleta från San Telmo för att undgå den gula feberepidemi som bröt ut år 1871. Deras kvarter övertogs av fattiga och nytillkomna invandrare, och numera är det också rätt adress för människor med konstnärliga ambitioner.

Från La Biela ser man kyrkan Nuestra Señora del Pilar, som i sin tur vakar över den berömda Recoletakyrkogården. Här vilar de rikaste och mest prominenta bland porteños för gott, och det heter att det är billigare att leva på stor fot hela livet än att bli begravd på Recoleta. Men bara pengar räcker inte, man måste också ha ett namn med tyngd för att få flytta in i denna stad av mausoleer, Kristusbilder och gråtande änglar. Det är en labyrint av gator och gränder med mer eller mindre påkostade och fåfänga försök att hålla den stora glömskan på avstånd.

Evita Perón, Duarte som ogift, ligger här i föräldrarnas familjegrav. Hennes balsamerade kropp nådde Recoleta efter en makaber turné till bland annat Italien och till makens exilresidens i Madrid. Juan ligger på den enklare Chacarita-kyrkogården.

Denna ”vita marmorskog hade alla talat om sedan jag började till sjöss”, skriver Harry Martinson i Resor utan mål. Han blev kvar ända till solnedgången, överväldigad av monumenten ända tills han såg både konsten och det innerliga slukas av det imposantas vita massa. Han flydde därifrån.

Här i närheten av kyrkogården och alla krogarna finns också många ”kärlekshotell” – alojiamentos eller albergues transitorios – där man kan hyra rum per timme. Det är i huvudsak inte fråga om bordeller, utan fristäder för passionerade par som på grund av trångboddhet, förhållandets art eller andra skäl inte kan ge sig hän hemmavid. Den här kombinationen av död, mat och älskog är ofta en utgångspunkt för resonemang kring porteñons mentalitet.

Argentinas nye president Fernando de la Rua har ingen lätt uppgift, men lovar en annorlunda inriktning än företrädaren Carlos Menems. Han säger sig vilja ta itu på allvar med de ekonomiska problemen, och som en symbolisk början säljer han ”Tango 01”, den Boeing 757 som Menem lät köpa för att använda som privatplan.

Det är en av många frågor som tas upp kring borden på Café Bar Los Galgos. Pedro Pablo Mendoza småpratar diskret med sina stamgäster medan han serverar det doftande kaffet. Det blir omkring 300 koppar om dagen, vilket betyder att han vid det här laget har burit fram ungefär 3,9 miljoner stycken. Det är också en del av historien bakom jättestaden vid Rio de la Plata, mellan oceanen och Pampas stora tomhet, där man ännu sjunger sorgsna sånger om hemlängtan och om sviken eller svunnen kärlek.

Anders Mathlein är frilansjournalist i Stockholm och medverkar regelbundet i Populär Historia med artiklar om historiska resmål.

En tango i San Telmo

Plaza de Mayo med Casa Rosada och katedralen är en hjärtpunkt i Argentinas och Buenos Aires historia. När man har sett sig om på torget är det en lagom promenad till klassiska Tortoni på Avenida de Mayo för en Quilmes, en café cortado eller vad man nu är sugen på.

Recoletakyrkogården, Cementerio de La Recoleta, med prominenta familjers sista vilorum. En orgie i katolsk sorgekonst. Guidad tur kl 14.30 sista söndagen i varje månad.

Teatro Colón från 1908 är ett av världens förnämsta operahus. De flesta av de stora har uppträtt här. Målningen i kupolen är skapad av Raúl Soldi.

Avenida 9 de julio. Världens bredaste aveny är verkligen groteskt bred och korsar staden från norr till söder. Där den möter Avenida Corrientes står den höga obelisk som uppfördes på 1930-talet till 400-årsjubileet av stadens grundande. Obelisken blev lika utskälld som pinnen på Sergels torg i Stockholm, men räknas nu som en självklar symbol för Buenos Aires.

Centro cultural San Martín, Sarmiento 1551, är ett stort och innehållsrikt kulturcentrum. Museo de la Ciudad, Alsina 412, ger en exposé över staden och dess invånare. Museo Histórico Nacional ligger i Parque Lezama.

Palermo, 25 hektar grönområde bara tio minuter från city. Rosenträdgård och skulpturer, bland annat. En lunga i en stad där man ibland tror sig andas tjugo centimeter från ett avgasrör.

Tangoklubbarna finns främst i La Boca och San Telmo. Skaffa gratistidningen Buenos Aires Tango med nyheter och annonser.

Prisläget är relativt högt i Buenos Aires. Peson är direkt länkad till den amerikanska dollarn. Man kan finna hyfsade hotellrum för 60 dollar, men räkna med 100 och uppåt. Prisexempel från lunch på La Biela: smörgås 4.50, grillad lax 9.50, öl 5, helflaska inhemskt rödvin 19, kaffe 2 dollar. På små, enkla ställen blir det avsevärt billigare.

Lonely planets Argentina, Uruguay & Paraguay är fyllig och aktuell läsning om Buenos Aires. Miranda Frances Bad Times in Buenos Aires (1999) är en ung brittisk journalists roliga, vemodiga och lärorika skildring av sin tid som Buenos Aires-bo.

Mer information: Secretaría de Turismo Gobierno de la Ciudad de Buenos Aires, tel. +54 11 4372-3612, fax 4374-7533. Turistbyrå på Avenida Santa Fe 883, tel 4312-2232 och på Exeiza-flygplatsen. Informationskiosk bland annat på shoppinggatan Florida. Internet: www.buenosaires.gov.ar

Publicerad i Populär Historia 8/2000

Kanske är du intresserad av...

Läs också