Makt, myt och blodiga offer: Maya
– Så fort regnen kommer kläcks en massa mygg och annat sattyg. En sorts flugor biter så man kan få hela handen uppsvälld, säger Johan Normark.
Det är svårt att föreställa sig att torka kan vara ett problem i denna fuktiga, grönskande och av liv myllrande natur. Men mellan februari och maj är det torrperiod och i mayaområdets lågland utgörs berggrunden av porös kalksten med många grottor som vatten sipprar ner och försvinner i. Det finns få naturliga vattensamlingar som aldrig torkar ut.
Men under den klassiska mayaperioden cirka 250–900 e Kr hade storstäder som Calakmul, Tikal och Caracol befolkningar på mellan 50 000 och 100 000 invånare, trots att de saknade pålitliga, naturliga vattentäkter. Att sörja för dessa jättebefolkningars tillgång på dricksvatten krävde ingenjörskonst på hög nivå. Man kan undra hur det var möjligt i ett samhälle som teknologiskt sett faktiskt tillhörde stenåldern.
Johan Normark har studerat hur vattenförsörjningen fungerade i praktiken i en ruinstad som heter El Pilar, en ganska typisk forntida mayabebyggelse. El Pilar ligger i ett naturreservat på gränsen mellan Belize och Guatemala där jaguarer, pumor och ozeloter har sin hemvist.
Ruinerna är inte restaurerade och därför inte några stora turistmagneter, men praktfulla fåglar, näsbjörnar, navelsvin och trädgrodor utgör lockelser för naturintresserade. Gravplundrare har också dragits till platsen och lämnat efter sig många plundringsschakt.
Utmärkande för de forntida mayastäderna var att det inte fanns några gatunät som i gamla europeiska städer. Bebyggelsen var gles, liksom slumpvis utströdd över ett stort område. Detta har att göra med de tropiska förhållandena.
– Problemet är regnskogen. Om man kalhugger spolas jorden bort och det går inte att odla. Anabel Ford, som jag arbetade med i El Pilar, har idén att maya använde sig av en slags skogsträdgårdar, säger Johan Normark.
Maya hade förmodligen sina jordlotter insprängda i skogen och där odlade de majs, bönor, squash och chili. Städerna kan liknas vid jättestora byar där skogsträdgårdar upptog större delen av ytan. Här fanns inga stora åkerslätter som i jordbruksbygder i andra delar av världen. Mayaområdet fick därmed sin speciella karaktär där städerna är förhållandevis glest befolkade och landsbygden förhållandevis tätt befolkad. Det är alltså svårt att dra en gräns mellan stad och landsbygd.
El Pilar har också de för mayastäder typiska monumentala byggnadskomplexen. De har uppförts under perioden 600 f Kr till 900 e Kr. Och så finns det två stora vattenreservoarer.
– Det intressanta här är att vattenreservoarerna ligger i direkt anslutning till monumentalarkitekturen, säger Johan Normark.
Byggnadsmaterialet i den äldsta pyramiden är lera och det är förmodligen samma sorts lera som hittats som tätningsmaterial i den intilliggande vattenreservoaren. Det finns också tydliga tecken på att den andra reservoaren använts som stenbrott. Alltså är det lätt att ana en byggplan bakom det hela, en plan som omfattar vattenförsörjning och monumental arkitektur i förening.
Samma sak ser man i andra mayastäder. Tikal är paradexemplet. Här fanns ingen naturlig källa som var vattenförande året runt. För befolkningens överlevnad var man tvungen att samla in regnvatten under regnperioden och förvara det i reservoarer. På mayakungen Jasaw Chan K’awiils tid (se artikel
sidan 19) bestod det centrala Tikal av stora stenlagda eller på annat sätt täckta ytor på vilka tempel, pyramider och palats var byggda. Dessa stora plattformar och torg var anlagda för att se storslagna ut, men också för att täta den porösa kalkberggrunden och leda regnvatten till gigantiska tankar som var belagda med sten eller importerad lera. I Tikal fanns sex sådana uppsamlingsområden. Tankarna kan ha rymt uppemot 250 000 kubikmeter vatten.
Den som kontrollerade tillgången på det livsnödvändiga dricksvattnet hade makten i sin hand. Men denna position var inte gratis. Anläggningarna krävde ständigt underhåll för att fungera och den ideologiska motiveringen för kungarnas maktinnehav behövde också förnyas gång på gång. Sambandet mellan kungamakt, vattenkontroll och ideologi illustreras av att vattenreservoarerna var placerade intill de viktigaste helgedomarna. Maya trodde att regngudarna bodde i grottor och vattentankar och att dessa var ingångar till underjorden där förfäderna vistades. Vattenspeglarna på de stora reservoarerna vid templen ansågs reflektera förfädernas värld och därifrån kunde kungarna frambringa övernaturliga krafter.
– Där vi har den starkaste kungamakten har vi också de största vattenreservoarerna och den sämsta tillgången på naturliga vattenkällor, säger Johan Normark.
Något hände dock under 800-talet som gjorde att de stora klassiska mayastäderna successivt övergavs. Många olika teorier har förts fram för att förklara detta, men i dag pekar de flesta forskare på tre huvudfaktorer: krig, större befolkning än miljön kunde bära, och torka. Klimatstudier visar att en långvarig torrperiod inföll i mayaområdet 800–1050. Johan Normark menar att krigen ledde till allt större utgifter för städernas kungar och att de därför försummade vattenreservoarernas underhåll.
I kombination med torkan blev det omöjligt för de stora befolkningarna att stanna i städerna. Det har talats om en mayakollaps och det finns väl visst fog för uttrycket, men nyare studier visar att människor på landsbygden hade många mindre vattenreservoarer och kan ha klarat sig rätt så bra.
– Det man menar med kollapsen är att man inte längre finner daterade monument och det beror på att kungamakten försvagats och försvunnit. Men på många ställen bor människorna kvar, säger Johan Normark.
Tempelstäderna med vattenreservoarer visade sig alltså vara en skör maktbas. På 1500-talet, när spanjorerna nådde det centrala mayaområdet, låg ruinstäderna övergivna och väl dolda av den täta djungeln. Men mayabefolkningen hade inte försvunnit. Den bjöd spanjorerna hårt motstånd. Kungadömen i de isolerade inre territorierna höll ut ända till 1697.
I dag bor omkring 7,5 miljoner mayaindianer i området. De har genomlevt ett förödande förtryck under de senaste århundradena, men hävdar ändå med viss framgång sina rättigheter numera. I detta sammanhang är de arkeologiska lämningarna av stor betydelse och utgrävningarna uppmuntras ofta av lokalbefolkningen. Men de flesta mayaindianer vill inte att arkeologerna ska framhäva den klassiska periodens människooffer och blodritualer. Dessa företeelser har inget med dagens maya att göra.
Lätt byte för spanjorerna
Lämningar av mayakulturen hittar man i flera stater i dagens Centralamerika: i Guatemala, Belize, Honduras, El Salvador och södra delen av Mexiko. Mayafolk fanns i området för mer än fyratusen år sedan. Kulturens blomstringsperiod brukar anges till 250–900 e Kr. När européerna kom hade mayacivilisationen splittrats och var starkast på Yucatánhalvön och höglandet.
Mayafolket odlade bönor, squash och majs. Under glansdagarna utvecklades byggnadstekniken, konsten och vetenskapen.
Splittringen gjorde att mayaindianerna blev ett lätt byte för spanjorerna på 1500-talet. Sjukdomar och missväxt härjade. Gamla levnadsvanor och religiösa ritualer levde dock kvar parallellt med spanjorernas kultur och katolicismen. Under 1800-talet förekom ett större uppror på Yucatánhalvön, det så kallade kastkriget. I dag är mayafolken en urspungsbefolkning som försöker bevara sin särart.
"Mayakungen offrade av sitt eget blod"
Tikal ligger i nuvarande Guatemala och dess resliga pyramidruiner ger en uppfattning om mayakulturens forna storhet. Omkring 60 000
människor tros ha bott i staden på 700-talet. Rödmålade tempel och palats omgav stora ceremoniella torg där altare och stenmonument
med livfulla bilder och inskrifter var uppställda. Stadens hjärta utgjordes av den norra akropolen som var begravningsplats för kungadynastin. Akropolen började anläggas omkring 350 f Kr och byggdes successivt på allteftersom ärevördiga monarker gravsattes.
Längst in i de massiva, murade pyramiderna finns kungarnas gravkamrar. Ofta har en pyramid byggts över av ytterligare en pyramid i flera omgångar när nya kungar begravts, så att den till slut liknar en rysk docka. Platsen var i bruk under 1 300 år fram till 900-talet e Kr.
Vi kan sannolikt föreställa oss att Jasaw Chan K’awiils segerceremoni utspelades på något av de pampiga torgen i Tikals monumentala byggnadskomplex. Kungen bör ha framträtt på något slags scen iförd praktfulla kläder. Händelsen finns avbildad på en träpanel som bevarats i Jasaw Chan K’awiils egen begravningspyramid.
Kungen fördes fram i en bärstol och han var smyckad med en figur av en övernaturlig jaguar. Händelserna under slaget gestaltades genom ett skådespel där stor vikt lades vid de mytiska aspekterna. Kungen har också offrat av sitt eget blod i samband med ceremonin. Kungligt blod ansågs ha stark kraft och man vet att medlemmar i kungafamiljer kunde stickas med piggar från stingrocka eller skäras med lansetter av obsidian för att offerblod skulle flyta. Öron, kinder, läppar, tunga och penis var det som skadades och blodet stänktes på papper eller smörjdes på gudabilder. Men det är tveksamt om just offrandet av kungligt blod försiggick offentligt.
– Ofta avbildas detta i vad som förefaller vara ett mörkt rum, kanske en grotta, så det är osäkert om allmänheten sett det, säger Johan Normark, arkeolog vid Göteborgs universitet som specialstuderat mayakulturen.
Kungligt blod har också flutit när besegrade fiender offrats till gudarna. En avbildning i stuck på en av Tikals centrala byggnader visar Jasaw Chan K’awiil när han håller i repet till en bunden krigsfånge tretton dagar efter besegrandet av Calakmul. Troligen är fången en högt uppsatt person från Calakmul och bilden visar hur han förbereds för avrättning. Det finns forskare som hävdar att själva drivkraften för mayakrigen var att man ville ta fångar ämnade för människooffer. Ofta avbildades segerherren stående på den person som skulle offras och ju högre position offret hade, desto bättre ansågs det vara. Helst skulle han vara kung.
– Själva offerhandlingen utfördes ofta i samband med att man invigde en byggnad eller då man firade viktiga kalenderdatum, då kungligt blod behövdes, säger Johan Normark.
Människooffret kunde gå till så att en präst assisterades av fyra äldre män som kallades Chak efter namnet på regnguden. De fyra männen höll armarna och benen på offret, medan bröstkorgen öppnades av ytterligare en assistent. Men det vanligaste var att offret halshöggs.
En annan viktig del i hovlivet var det speciella mayabollspelet. Varje större mayastad hade minst en spelplan.
I Tikal fanns till exempel en i anslutning till den norra akropolen. Två lag kämpade mot varandra och spelet gick ut på att hindra en stor, hård gummiboll från att träffa marken. Spelarna var utrustade med armbågs- och knäskydd och ett brett bälte om midjan. Spelet hade stark mytologisk laddning. På underjordens bollspelsplan hade majsguden mött döden för att sedan återuppstå.
Jasaw Chan K’awiil ses ofta bära ett stort och tungt halsband på avbildningarna. Metaller brukades inte i mayasamhället på hans tid, men lyxföremål tillverkades av jade och dyrbara snäckor. I regenternas utstyrsel ingick också halvmeterlånga stjärtfjädrar från quetzalfågeln, gnistrande gröna, blå och gyllene. En mycket uppskattad dryck var choklad och ofta fick kungarna med sig vackert dekorerade keramikkärl med choklad i graven.
Anledningen till att vi vet så exakt när Jasaw Chan K’awiil utförde olika rituella handlingar efter segern mot Calakmul är att mayacivilisationen hade ett avancerat system för att hålla ordning på tiden. Det var helt olikt vårt sätt att föra tideräkning, men i dag kan man med ganska stor säkerhet översätta mayas tidsangivelser till datum i vår kalender.
Den viktigaste perioden i mayas tideräkning var 260 dagar lång och kallades Tzolk’in. Den används än i dag av en del mayaindianer. Tzolk’in var samordnad med en period på 365 dagar som kallades Haab. Eftersom Haab var ungefär en fjärdedels dag kortare än solåret förflyttade sig denna period långsamt i förhållande till årstiderna. Maya var medvetna om detta, men ville uppenbarligen ha det så. Både Haab och Tzolk’in delades i sin tur in i olika kortare perioder och varje enskild dag hade sin speciella religiösa betydelse. Systemet var enormt komplicerat och det krävdes specialister för att räkna tiden. Av speciell vikt var att hålla reda på vid vilka datum kungligt blod skulle offras.
Det häpnadsväckande raffinemanget i tideräkningen hade sin motsvarighet i mayaskriften. Tecknen har en viss likhet med egyptiska hieroglyfer och de flesta kan i dag tydas. Vissa tecken står för hela ord, andra representerar stavelser eller enskilda språkljud. Förvirrande nog kan en term ofta uttryckas på flera olika sätt. Det finns fyra böcker av barkpapper med mayaskrift bevarade till eftervärlden, men informationen om historiska händelser kommer från inskrifter på monument och andra föremål.
Skrivarna innehade några av de högsta positionerna i mayasamhället och högst bland skrivarna var en person vars titel några forskare tolkat som kunglig bibliotekarie. Han hade vad som ser ut att vara en bunt gåspennor bundna vid pannan och han tros ha övervakat alla ritualer i kungadömet, hållit reda på kalendern, gjort astronomiska beräkningar, lärt ut skrivkonsten, förhandlat fram kungliga giftermål och diplomatiska avtal och beräknat skatter.
Den forntida mayakulturen hade sin blomstringsperiod under det som kallas den klassiska eran cirka 250–900 e Kr och bredde ut sig över ett område som innefattar sydöstra Mexiko, Guatemala, Belize och angränsande delar av Honduras och El Salvador. Mayakulturen utvecklades relativt självständigt, vilket inte är så märkligt med tanke på att området i de flesta väderstreck är omgivet av öppet hav. Men periodvis var inflytande från högkulturer i västligare delar av Mexiko påtagligt.
Det existerade aldrig något stort enat mayaimperium. Inom mayaområdet fanns en lång rad små kungadömen som uppvisade en del likheter med stadsstaterna i till exempel det forntida Mesopotamien eller antikens Grekland. Tikal och Calak-mul, som utkämpade det nämnda slaget år 695, var två av de viktigaste kungadömena. De ingick i ett komplicerat nät av relationer mellan olika städer.
Eftersom källmaterialet är knapphändigt är det svårt att i detalj kartlägga detta nät, men det byggdes upp av allianser, överordning och underordning och det förändrades ständigt inte minst på grund av väpnade konflikter. Städerna som var centrum för de olika kungadömena hade en speciell social struktur.
– Det fanns enkla hushåll mitt inne i centrum. Överhuvudtaget var inte detta ett klassamhälle utan ett släktskapsbaserat samhälle. Det finns mäktiga släkter, men inom en mäktig släkt kan det finnas mindre mäktiga personer, säger Johan Normark.
Tikals kung Jasaw Chan K’awiil fick leva nästan fyrtio år efter att han besegrat Calakmul. Han fortsatte föra krig, men mot slutet av sin regeringstid koncentrerade han sig på storslagna byggnadsprojekt som invigdes i samband med viktiga periodslutsfiranden enligt mayakalendern.
Han begravdes slutligen själv i ett av mayakulturens mest magnifika pyramider i den östra delen av Tikals norra akropol, alldeles intill bollspelsplanen. Den 47 meter höga byggnaden var innesluten i tät djungel när den upptäcktes av engelsmannen Alfred Maudslay 1882. År 1962 grävdes den ut och i gravkammaren fann man kungens kvarlevor liggande på en murad bänk överdådigt smyckade med juveler av jade, snäckor och pärlor. Det största halsbandet väger nästan fyra kilo och liknar mycket det som kungen bär på flera av de monumentala porträtten.
