Religion och olja
För landets härskare, shaherna, satte det utländska inflytandet dock ingalunda stopp för en lång tradition av slösaktigt leverne. Men deras själviska uppgörelser med utländska intressenter rågade måttet för iranierna. 1891 överlät shahen produktionen av all tobak som såldes i landet till en brittisk major. Därmed minskade böndernas och köpmännens inkomster, vilket ledde till nationellt uppror. ”Tobaksrevolten” var iraniernas första revolt i modern tid – en historisk milstolpe.
Första världskriget innebar dock nya förödmjukelser. Inför det tyska hotet – Vilhelm II hade stora planer för Mellanöstern – delade England och Ryssland upp det neutrala Iran i tre intressesfärer; en rysk, en engelsk och en iransk. Winston Churchill, då admiralitetslord, beslöt att låta brittiska flottan gå över från kol till olja, och den brittiska regeringen tog över aktiemajoriteten i Anglo-Persian Oil Company. Den iranska oljan, som nu börjat exploateras, blev snart oumbärlig för den brittiska flottan. 1919 tvingade britterna Teheran att skriva på ett avtal som gav dem monopol på olika byggprojekt och på arméns utbildning.
1925 satte parlamentet krigaren Reza Khan på shahtronen. Den handlingskraftige Reza, som hade den turkiske ledaren Kemal Atatürk som förebild, ville förvandla Iran till republik. Då motståndet blev för stort bland de konservativa beslöt Reza Khan att själv bestiga tronen – nu under dynastinamnet Pahlavi.
Reza Shah Pahlavis mål var att reformera ett land med en medeltida hantverksindustri som saknade ett väg- och järnvägsnät och där kamelkaravaner drog genom städerna (vilket han förbjöd utlänningar att fotografera). Han moderniserade landet, lät bygga skolor, satte fart på industrialiseringen och införde förbud för kvinnor att bära slöja. 1935 beslöt han att ändra landets namn från Persien till Iran. Han tyckte att det gamla namnet smutsats ner av utländska makter. Han försökte också, dock inte med någon större framgång, att begränsa det utländska inflytandet. Anglo Iranian Oil Company, som i princip fungerade som en stat i staten och tog det mesta av oljeintäkterna, rådde han dock inte på. Reza Shah avsattes av Storbritannien och Sovjet under andra världskriget, eftersom han närmat sig Tyskland, som han såg som en motvikt till de gamla plågoandarna.
Den amerikanska dominansen i Iran är en sen företeelse. Nationalisten Mohammed Mossadeq, som blev premiärminister 1951, strävade efter att få bort britterna ur Iran, ta kontroll över oljeindustrin och minska shahens makt. Han hade folket med sig och bland annat med hjälp av stora gatudemonstrationer i Teheran lyckades han skrämma shahen att lämna landet. Då reagerade USA, som i rädsla för sovjetiskt inflytande iscensatte en militärkupp och såg till att shahen återvände. (År 2000 beklagade Clintons utrikesminister Madeleine Albright interventionen.) Därmed övertog amerikanerna britternas dominerande roll.
Den demokratiskt valde Mossadeq fängslades vid kuppen. Efterträdaren Mohammed Reza Shah, som hade stöd av CIA, kunde dock aldrig vinna folkets förtroende. Även när han började föra en mer oberoende utrikespolitik, kunde han inte minska folkets motvilja mot honom.
Oliktänkande kastades i fängelse, en skendemokrati byggdes upp och det USA-tränade säkerhetsorganet Savaks tortyr var grym. Trots de nu stora oljeinkomsterna, som skulle stabilisera Iran gentemot Sovjet, ökade klyftan mellan rika och fattiga. Mycket pengar gick till shahens prestigekonsumtion. Andra inkomster försvann genom dålig administration och genom att hamna i ett fåtal makthavares fickor.
Till slut fick folket nog och revolterade – en händelse som jag själv uppfattade som helt osannolik när jag vistades i Iran 1965–67.
Två veckor efter shahens snöpliga sorti den 16 januari 1979 återkom ayatollah Khomeini från sin långa exil i Frankrike. Nu inleddes äntligen en period av nationellt oberoende. Många hade för sig att Khomeini företrädde en förvärldsligad och nästan marxistisk islam. Men så blev det näppeligen. Khomeini tillkännagav: ”Vi gjorde inte revolution för att sänka priset på vattenmelonerna.” De löften han i exilen gett om demokrati och vidsynthet svek han snart.
Hösten 1980 startade kriget mot den då USA-stödde Saddam Hussein och Irak. Den patriotiska stridsviljan hos de unga iranierna, som delvis kompenserade en skriande brist på funktionsduglig utrustning, gjorde att de efter två år hade övertag mot den materiellt starkare fienden, och man kunde ha slutit fred. Men kriget förlängdes till 1988 av den fanatiske Khomeini. Det innebar onödigt lidande för det iranska folket – mer materiell förstörelse, fler stupade soldater och försämrad levnadsstandard.
Faktum var dock att kriget ledde till att regimens grepp om landet stärktes. Och de islamska revolutionsgardena slog hårt mot oliktänkande, mot vad man ansåg vara olämpligt klädda kvinnor och mot oönskade beteenden. Tortyren i den islamska republikens fängelser står inte efter den som shahens bödlar utövade.
Efter valet av Khatami till president 1997 kom en liberal period. Men den verkliga makten samlades hos väktarrådet under ayatollah Khamenei, som efterträtt Khomeini. Den pressfrihet som Khatami utlovat undergrävdes, liksom Khatamis och så småningom parlamentets makt. Efter revolutionen hade iranska studenter utsatt USA-ambassaden för en långvarig ockupation, men prästväldet har sedan blivit så impopulärt att det forna amerikanska inflytandet glömts bort. I dag tas amerikanska turister emot med stor vänlighet av befolkningen.
Det fundamentalistiska prästväldets förakt för liv och mänskliga rättigheter, dess förtryck av oliktänkande och dess absurda kamp mot västerländska influenser når kanske nu sin sista kulmen under president Ahmadinejad, som stöder sig på sina badjis, stridskamraterna från kriget med Irak. Men paradoxalt nog har regimens satsningar på utbildning och barnafödande lett till stora ungdomskullar, som till stor del är välutbildade och blickar mot väst. Klyftan mellan den shiitiska teokratin och folkets breda massa vidgas alltmer. Även en del religiösa dignitärer är kritiska mot regimen, och den förnämste av dem, storayatollah Montazeri, sitter i husarrest sedan han klandrat Khomeinis blodsvälde.
Men det hjälper knappast islams sak i Iran; den dag iranierna blir fria har de sannolikt fått nog av religiöst förmyndarskap. Det är inte omöjligt att Iran då blir den mest sekulariserade och västorienterade nationen i den muslimska Mellanöstern. PH
Folke Schimanski är historiker, journalist och författare.
Irans historia
1501- Safaviderna, en persisk dynasti, tar makten. Shiitisk islam blir statsreligion.
1588–1629- Politiskt expansiv period under shah Abbas I. Safavidernas storhetstid.
1736–47- Iran blir en stormakt under Nader Shah, en före detta rövarhövding, som allierar sig med Ryssland och krigar mot turkar, afghaner, moguler och uzbeker.
1800-talet- Nedgångsperiod som leder till inblandning av främmande makter.
1906- Efter en revolution blir Iran en konstitutionell monarki.
1914–19- Iran förklarar sig neutralt men ockuperas av Ryssland, Turkiet och Storbritannien.
1925- Reza Khan blir shah. En modernisering inleds.
1953- Premiärminister Mohammed Mossaddeq störtas i en USA-ledd statskupp.
1962–63- Shahen lanserar »den vita revolutionen», en kampanj för läskunnighet och jordreformer.
1979- Revolution. Shahen tvingas lämna landet, Khomeini förvandlar Iran till en islamsk republik.
1980- Irak överfaller Iran.
1989- En fatwa, dödsdom, uttalas över den brittiske författaren Salman Rushdie.
Khomeini dör.
Svarta fredagen
Efter att USA hjälpt Mohammed Reza Pahlavi tillbaka till tronen prövade han alla sätt att stärka makten kring sin egen person. Befolkningens svar på det hårdföra och korrupta styret blev demonstrationer som kulminerade i vad som kommit att kallas »Svarta fredagen» (den 8 september 1978).
Trots att många dödsfall krävdes slutade inte protesterna. I januari 1979 beslöt shahen att lämna landet och söka asyl i Egypten (där han efter sin död 1982 bevärdigades en statsbegravning av regeringen).
Den iranska revolutionen kan delas in i två faser. Under den första bestod regimens motståndare av socialister, liberaler och islamister tillsammans. Målet var att bekämpa shahen. I den andra fasen splittrades alliansen och Hizbollah, »Guds parti», stärkte sin makt genom att förbjuda andra partier. Ayatollah Khomeini utsågs till politisk och religiös ledare på livstid.
Shiamuslimerna tillhör "Alis följe"
Iran är till ytan och befolkningsmässigt det största shiamuslimska landet i världen. Shiiterna har sitt namn efter Shi´at ´Ali, som är arabiska och betyder »Alis följe». Vem är då Ali? Han var kusin och svärson till profeten Mohammed, som inte fick någon son. Efter Mohammeds död uppstod följaktligen en tvist om vem som skulle bli hans efterträdare (kalif) som muslimernas ledare. En stor minoritet förordade Ali, medan majoriteten ställde sig bakom Mohammeds svärfar.
Ali blev till slut profetens fjärde efterträdare, men mördades i Kufa, Irak, år 661. Nu ville hans anhängare att successionen skulle förbli inom profetens släkt och dess enda överlevande Hassan och Hussein. Men köpmannasläkterna i Mecka och Medina genomdrev att en annan och med Mohammed obesläktad kandidat, Muawija, blev kalif.
Alis anhängare, shiiterna, som leddes av hans yngste son Hussein, erkände aldrig Muawija. När denne dog, hoppades Hussein att bli kalif, men Muawijas son Jasid ville samma sak. Jasid och hans styrkor lade sig i bakhåll i Karbala, Irak, år 680, varvid Hussein och hans följe massakrerades.
Detta var noga räknat den tionde dagen i månaden Moharram som kallas Ashura , »den tionde». Den firas fortfarande genom att shiitiska troende symboliskt straffar sig själva genom att gissla sig blodiga för att de inte ställde upp för Hussein.
De shiitiska och sunnitiska grenarna av islam skiljer sig inte lika mycket åt som katolicismen och protestantismen. En skillnad är att shiiterna anser att Ali och hans blodslinje är profetens efterträdare (imamer). De persiska shiiterna räknar med tolv imamer, varav den tolfte anses ha försvunnit som barn men ännu lever och väntas återkomma som El-Mahdi, en sorts Messias.
Shiiternas »kyrka» är lite mera hierarkisk än sunniternas. Mullorna, alltså prästerna, skolas vanligen i Qom i Iran, eller i Nadjaf i Irak, där Mohammeds svärson Ali vilar. En mulla kan avancera till att bli ayatollah, »Guds tecken» , eller rentav storayatollah. Som mujtahider eller fromma jurister gör dessa anspråk på att uttolka den islamska rättsläran i både religiösa, politiska och sociala avseenden, i väntan på El-Mahdi.
Ayatollah Khomeini påtog sig gladeligen denna roll när han kom till makten genom en rigorös tolkning av »islams lagar». Det ledde bland annat till bildandet av en islamsk milis och offentliga avrättningar, steningar och piskstraff. De präster som ifrågasatte Khomeinis linje straffades, hans medtävlare storayatollah Shariatmadari blev fängslad och torterad. Den shiitiska tron användes också som ett viktigt redskap för att elda de unga och otränade iranska krigarna mot den lede sunniten Saddam Hussein. De fick en ärofull martyrstatus och en plats i paradiset om de stupade. Martyrdyrkan är ett historiskt kännetecken för shia; man har kallat den »lidandets religion».
Shiamuslimer finns inte bara i Iran utan i hela Väst- och Sydasien, främst i södra Irak, Libanon och Bahrein. Man räknar med att cirka tio procent av världens muslimer är shiiter.
Folke Schimanski
Staden utan förflutet
l Sjumiljonerstaden Teheran är Irans huvudstad sedan 1795 och kallas i en gammal turistguide för »en stad utan förflutet». Teheran har inte alltid varit Irans metropol, tidigare var det Esfahan, som under sin storhetstid på 1600-talet räknades som en av världens vackraste städer. Irans religiösa center är Qom strax söder om Teheran.
Teheran är vackert beläget vid foten av Elbursbergen på 1 200 meters höjd. Här residerade de två Pahlavi-shaherna Reza och Mohammed Reza. Det var också här som en viktig konferens mellan Churchill, Roosevelt och Stalin ägde rum 1943.
Sevärda är Golestanpalatset med påfågelstronen, det 45 meter höga frihetstornet, som byggdes under den siste shahens tid, världens största basar (nästan tio kilometer lång), mattmuseet, Khomeini-mausoleet och krigsgravfältet Behest-e-Sahra med den makabra blodsbrunnen.
Att läsa We are Iran – The Persian blogs (2005) av Nasrin Alavi samt The Persian Puzzle – The Conflict between Iran and America (2004) av Kenneth M Pollack.
