Monumentens dödskamp
De gamla egyptierna byggde sina tempel och gravar för evigheten. För dem, som för oss, var inget byggnadsmaterial mer evigt än sten. I flera tusen år tycktes detta vara sant, men nu har verkligheten hunnit ikapp både drömmar och ambitioner. Egyptens skatter håller på att vittra bort.
Vissa monument förstörs sakta men säkert, andra snabbt och skoningslöst.
Att sten vittrar kanske inte alla tänker på. Men man behöver bara titta på närmaste sten- eller berghäll för att hitta sprickor och lösa bitar och man behöver sedan bara ta upp en näve grus för att inse att detta kommer någonstans ifrån. Sambandet är uppenbart och samma sak gäller naturligtvis för huggna stenmonument. Man kan aldrig helt förhindra vittringen, bara sänka dess hastighet. Det kan ta lång tid innan en sten börjar vittra, men då den synligt börjat brytas ner accelererar händelseförloppet snabbt. Och oftast är det vatten, i en eller annan variant, som är den utlösande eller påskyndande faktorn (se artikel på nästa sida). Egypten har oräkneliga monument och att generalisera deras problem är egentligen omöjligt. Men trots allt finns vissa gemensamma nämnare.
Sfinxen skapades cirka 2 600 f Kr och är uthuggen direkt i den levande kalkstenen. Den ligger i en dal nedanför de stora pyramiderna vid Gizaplatån, straxt utanför Kairo. Kring sfinxen finns en omfattande bebyggelse vars avloppssystem fungerar dåligt. Läckande avlopp leder till förorenat grundvatten som i sin tur leder till ökad saltupptagning i sfinxen. Problem visade sig redan under den faraoniska tiden, och sfinxen restaurerades första gången redan på 1300-talet f Kr. Sedan dess har otaliga restaureringar och konserveringar gjorts, dessvärre ofta med misslyckat resultat som gjort mera skada än nytta. Bland annat har man lagat monumentet med hård, alltför saltrik cement. Ett ytterligare problem som sfinxen får brottas med är de extremt stora luftföroreningar som finns i Kairo.
Pyramiderna på Gizaplatån är samtida med sfinxen men har däremot inte samma problem – med undantag för luftföroreningarna. Kairo är en av världens mest förorenade städer och resultatet av detta visar sig på monumenten i dess närhet.
Pyramiderna byggdes med en kärna av ganska dålig lokal kalksten, medan täckstenarna var huggna av fin, vit sten av god kvalitet. De senare bröts bort redan då Kairo grundades och endast rester finns i dag kvar. När nu luftföroreningar angriper kärnan av dålig kalksten vittrar den lätt, och i dag ser pyramidernas yttersta block ut som tvättsvampar. Problemet är också att ju mer omfattande vittringen är desto fortare accelererar den. Inuti pyramiderna är luftfuktigheten det stora problemet. Tusentals turister besöker dem dagligen, och deras svett och utandningsluft höjer luftfuktigheten enormt, med resultat att salter löser sig och kristalliserar i stenen, allteftersom luftfuktigheten ändrar sig.
När det gäller de egyptiska gravarna är precis som för pyramiderna turisternas besök ett av de största problemen. I gravarna finns också målningar och reliefer, ofta med underliggande puts. När saltet kristalliserar i ytan av stenen eller i målningen blir resultatet katastrofalt. Den förvandlas så småningom till ett pulver av salt, sten och färg, som faller till marken och är borta för alltid. Består den huggna eller bemålade ytan av puts kristalliserar saltet ofta mellan stenvägg och puts, vilket gör att putsen lyfter och flagar av från väggarna. Nefertaris berömda grav i Drottningarnas dal utanför Luxor är ett typexempel på detta.
I Konungarnas dal lider många gravar av problem med lyftningar i underliggande vattenabsorberande bergarter som trycker sönder dem. Ramses II:s grav är ett sådant exempel. Hans grav var utan tvekan en av de största och finaste i dalen en gång. Men i dag är den en av de mest förstörda. Pelarna i gravkammaren är nedrasade och ligger i ruiner, i rummen runt omkring kan man enbart krypa och åla fram – dels beroende på att taket efterhand har rasat ner i form av både klippblock och grus, dels för att stora mängder sten och grus har förts in i graven med vattenmassor som kommit ner från bergen. De flesta målningar och reliefer är också förstörda, både av saltkristallisation och raserade väggar och tak.
Många gravar har, liksom många tempel, också använts som bostäder under årtusenden och är ofta rent mekaniskt skadade av invånarna. Det stora problemet är dock rök som avsatts på tak och väggar, och som är oerhört svår att avlägsna utan att förstöra färgskiktet under.
Även tidigare gjorda konserveringsåtgärder har ibland visat sig katastrofala. Åtgärderna har oftast syftat till att förstärka ytskiktet, vilket ofta lyckats, men då har saltet istället kristalliserat mellan den konsoliderade ytan och den fortfarande vittrade inre delen. Detta har resulterat i att ytskiktet har spjälkats av och sedan ofta försvunnit.
De flesta egyptiska tempel har i stort sett samma problem: förorenat grundvatten som sugs upp av stenen och så småningom avlagrar salter som sen kristalliserar och spränger sönder ytan. Om man tar Karnaktemplet i Luxor som exempel är problematiken ganska klar. Templet ligger något hundratal meter öster om Nilen. Runt omkring är marken uppodlad och gödslas regelbundet, både med naturgödsel och konstgödsel. Innan Assuandammen byggdes översvämmades marken, och ibland även delar av templet, årligen av Nilen. Denna översvämning löste upp mycket av de salter som fanns lagrade i jord och sten och sköljde bort dem. Nilvattnet självt hade inga nämnvärda halter av farliga ämnen. Så även om det alltid har funnits salter i templet har mängden varit hanterbar.
I dag är situationen annorlunda. Fler skördar kräver mer gödning som i sin tur innehåller salter. Dessa salter avlagras i jorden och hamnar så småningom i grundvattnet som ligger nära markytan. På så sätt kan byggnaderna i templet kapillärt suga upp saltrikt vatten i stenen – vatten som sedan avdunstar får saltet att kristallisera gång på gång, allteftersom luftfuktigheten ändras.
Många konstruktioner i Karnak togs ner redan i antiken och användes som fyllning i de väldiga pylonerna. Dessa block grävdes fram cirka 1930–50 och lagrades till att börja med flera år på bara marken. I den stabila miljö där de vilat i 3 000 år hände inte mycket; inga höga eller skiftande temperaturer, inga stora skiftningar i fuktigheten och alltså inga allvarliga saltskador. När de grävdes fram ändrades deras villkor drastiskt och de utsattes direkt för det egyptiska klimatets skiftningar. På marken började de omedelbart att dra åt sig stora mängder vatten – och därmed salt. Katastrofen var snart ett faktum, och bland annat ett antal kalkstensblock som hör till de absolut vackraste som Egypten frambringat och som grävdes fram i relativt bra skick är i dag bokstavligen en hög grus. Man kan ofta se hur vissa block spricker mer och mer för varje år, tappar nya bitar eller vittrar bort från ytan, samtidigt som andra faktiskt är i det närmaste intakta. Ibland då bitar fallit av kan man hitta tjocka lager av natriumklorid (koksalt) som suttit mellan de bortsprängda bitarna och moderstenen.
Vad som gjordes i syfte att bevara dessa unika kulturobjekt för framtiden då de grävdes fram, visade sig istället bli deras slutgiltiga förfall.
Vad gör man och vad borde man göra? Egypten är ett fattigt land med enorma mängder monument och enorma konserveringsproblem. Tusentals egyptiska, och även utländska, konservatorer arbetar med monumenten men kan ändå inte mer än skrapa på ytan. Gamla misstag analyseras i dag och nya konserveringsmetoder provas numera inte direkt på originalmaterial. Inuti pyramiderna har man installerat ett fläktsystem som kontinuerligt byter ut den fuktiga luften och oftast är endast en pyramid öppen åt gången för att exponera dem så lite som möjligt.
De åtgärder som görs för gravarna är i huvudsak konsolidering och limning av lösa partier samt avsaltning av dessa. Till exempel konserverades Nefertaris grav i Drottningarnas dal genom ett samarbete mellan Egypten och Getty Foundation under flera år i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Målningar rengjordes och instabila partier konsoliderades genom injektioner samtidigt som lösa partier limmades fast. Nefertaris grav har numera också ett begränsat antal tillåtna besökare per dag.
Framför många av gravöppningarna i Konungarnas dal har man nu börjat bygga skydd mot de enorma flodvågor som sköljer ner från bergen. Både där och i templen har kollapsade pelare och väggar restaurerats och lagats genom enkel murning och förstärkning som skyddar mot ytterligare förfall. I templen görs också konserveringsarbeten av målningar och reliefer på sedvanligt sätt, vilket ofta är ett precisionsarbete. Begravda block grävs upp i templen för att sedan lagras på nyuppförda fundament som hindrar vatten- och saltupptag. Vissa av dessa block kan sedan, efter att de studerats och identifierats av egyptologer, åter sättas samman för att bilda delar av den konstruktion de en gång tillhörde.
De riktigt stora problemen är däremot svåra att lösa. Värme och värmevariationer skapar fortfarande oerhörda problem, liksom variationerna i luftfuktighet och högt grundvatten. Salterna i själv tempelkonstruktionen kan tas bort, både mekaniskt med skalpell eller med kompresser, men snart kommer det tillbaka eftersom nytt salt hela tiden tillförs genom grundvattnet.
Ett stort problem är att sten som ska lagas också måste rengöras för att åtgärderna ska fungera i längden. Att rengöra en ömtålig sten vars originalyta är pulvrig och kanske fylld av salt är omöjligt och om ingen rengöring sker kommer snart saltet och smutsen att få konserveringsmedlen att förlora kontakten med stenen och allt faller åter i bitar.
Vad som reducerar möjligheterna är i första hand brist på pengar och bra konserveringsmaterial och metoder. I andra hand saknas tillräkligt utbildad arbetskraft.
Problemet är också att sten är ett oerhört komplicerat material och alla bergarter är helt olika och reagerar på olika vis.
Vad man kan göra är helt enkelt att dels satsa mer pengar och forskning på konserveringsproblemen, dels göra dessa synliga genom att få oss människor att inse att det som en gång är förlorat aldrig kan komma tillbaka.
Anne-Marie Lind
är stenkonservator från Hindås utanför Göteborg. Hon har sedan 1994 periodvis arbetat i Karnaktemplet i Luxor i Egypten.
Vatten skapar problem
I Egypten är de huvudsakliga problem som ligger till grund för vittringen hög värme, stora skiftningar i temperatur och luftfuktighet samt påverkan från salter, vatten (i form av regn, grundvatten eller avlopp), luftföroreningar och mänskliga aktiviteter.
Hög värme skapar i vissa bergarter spänningar i stenen. Även de stora skiftningarna i temperaturen och luftfuktigheten skapar spänningar och därmed mikrosprickor. Ett problem som många inte tänker på som vittringsproblem, är de ytterst fina jordpartiklar som ständigt är i rörelse i luften. Dessa kryper in i minsta spricka, tar upp fukt, expanderar och utövar därmed ett tryck på stenen vilket resulterar i en större spricka med plats för fler jordpartiklar och så vidare.
De salter som finns lösta i avlopp eller grundvatten sugs upp av stenen och då vattnet avdunstar kristalliserar saltet, oftast i sprickor eller i ytskiktet och förorsakar så småningom en vittringsskada i form av materialbortfall. Bergen, som omfattar bland annat Konungarnas dal på Luxors västbank, har också problem med salt då de är gammal havsbotten. När havsvattnet försvann från bergen blev mycket av saltet kvar och förorsakar i dag stora problem när fukt tränger in i gravarna. Ett annat problem är att vid de enormt kraftiga skyfall som sporadiskt drabbar Luxor, rinner vattnet ner genom sprickor i kalkstenen och når den underliggande lerskiffern som då expanderar och med enorm kraft trycker kalkstenen uppåt och deformerar gravarnas väggar och pelare och slutligen får dessa att kollapsa. Precis som de flesta andra skador är detta inget som sker vid ett enstaka tillfälle utan genom en upprepad procedur.
Vi människor är också en stor förstörelsefaktor genom bland annat miljöförstörande utsläpp eller rent mekanisk åverkan eller nötning. Även här handlar det faktiskt till stor del om vatten. Då vi går in i en grav eller pyramid både andas och svettas vi. Detta ökar luftfuktigheten och får saltkristallerna i stenen att lösa sig. När sedan luftfuktigheten sjunker kristalliseras saltet igen och förorsakar sprängverkan i stenen. Detta är ett dagligt återkommande fenomen som har gjort att pyramider och gravar numera periodvis stängs.
