Mannen i frack
En dag i mars år 1924 kolliderade två världar i Istanbul, som somliga då ännu kallade Konstantinopel. In på det gamla sultanpalatsets gårdar red en kontingent soldater – det klapprade om hovarna, de var Den Nya Tiden. Det bodde ännu folk där inne, hukande i Harem, det allra mest förbjudna. En gammal sierska, några unga konkubiner, en del barn och någon svart eunuck, som stått sultanen nära. Nu kördes de ut, i den främmande staden, för att klara sig bäst de kunde. Ingen har skrivit deras historia.
Topkapi, själva symbolen för osmansk prakt och depraverat liv, blev museum. Och en hel livsstil, en hel världsuppfattning, gick i malpåse. Han som blixtsnabbt exekverade paradnumret att förvandla Öst till Väst var klädd just så som trollkonstnärer har för vana – Mustafa Kemal, mannen i frack.
Hans örnblick följer ännu turken, hela dagen, hela livet. Från alla skrynkliga sedlar, alla mynt och frimärken. Från en grov spik i väggen på den sjabbiga krogen hänger han i ram och greppar sitt oklanderliga frackslag, i antydningen till en Napoleonpose. På dragiga postkontor och bensinstationer, hur torftig och blygsam miljön än är, så alltid kommer han dit högtidsklädd. Håret slätslickat som hos en B-filmsgangster från 20-talet, strecktunna läppar, och så den där blicken. I varje liten anspråkslös park, på byarnas torg, står han som byst eller staty. Det finns till och med en Kemal-fabrik utanför Istanbul, där han tillverkas, är det på löpande band?
Ett imperiums ruiner
Vem var han, och varför har hans bild överlevt så starkt, när andra, senare, karismatiska män för länge sedan har bleknat, rivits ner, eller åtminstone omvärderats?
Kanske beror det på att hans svartvita person avtecknar sig mot en bakgrund som dryper av färg: purpur, smaragdgrönt och guld. För hans nya sköna värld skulle byggas på ruinerna av ett makalöst imperium, som mer än naggade i kanten tre världsdelar. Från 1299 till 1922 i tid varade det osmanska riket, och i rum sträckte det sig som mest från Gibraltar i väster till Kaspiska havet och Persiska viken i öster, från Jemen i söder till Ungern i norr. Och sedan den 23-årige Muhammed Erövraren intagit Konstantinopel 1453, hade imperiet en europeisk huvudort. Här avlöste sultanerna varandra i ett exempellöst hovliv som kunde få kejsaren av Kina att blekna.
De var givetvis varann tämligen olika – ändå blir de gärna i en västerlännings ögon en enda lång parad av grymma och depraverade furstar. En del var mördare, några förryckta, somliga alkoholister, många korrumperade, en och annan var poet, andra bara ineffektiva. Alla var praktfulla.
Dessa färgrika personer hade en enorm makt till lands, till sjöss och över människors sinnen. Sultanen Selim I hade år 1517 störtat mamlukväldet i Egypten och hädanefter var sultanerna också kalifer – Muhammeds efterträdare och andliga ledare för världens alla muslimer.
Rikets militära storhetstid var slut redan med 1500-talet, sedan förlorade man successivt land, och i de avlägset liggande provinser som var kvar, styrde och ställde ståthållare som de ville och plågade folket med skatter och pålagor.
Fester i Topkapis trädgårdar
Men i Topkapis trädgårdar, bland dammar, fontäner och de dyrbara tulpanodlingarna, hölls magnifika fester. Här dansade i Konstantinopels svarta natt slavinnor med gyllene bollar, och trädens grenar tyngdes av burar med dyrbara sångfåglar. Gäster promenerade på stigar beströdda med silversand, och här och där flyttade sig makligt en levande lykta – en sköldpadda som bar ett brinnande ljus på sin rygg.
Ett efter ett hade landområdena förlorats. 1699 större delen av Ungern, 1830 Grekland, 1879 Serbien, Montenegro och Rumänien, 1909 Bulgarien, 1912 Tripolis. Men fram till början av 1800-talet hade det starkt decimerade osmanska riket dock fortfarande fast fotfäste på tre kontinenter, en areal som var en tredjedel större än USA, befolkad av över 35 miljoner människor, av vilka fler än 15 miljoner bodde i Europa.
Men länge nu hade europeiska stormakter kastat sina ögon på ”Europas sjuke man”. Och under den despotiske sultanen Abdul Hamid, som regerade 1876–1909, växte oppositionen och tog form i den ”ungturkiska” rörelsen, som bland annat syftade till att förena alla turkisktalande folk, och som också lyckades åstadkomma att sultanen avsattes. Men första världskriget bröt ut och hindrade en vidare utveckling. Turkiet deltog och förlorade på centralmakternas sida, och efter krigsslutet ockuperades Konstantinopel av engelska, franska och grekiska trupper. Resterna av det som en gång varit Turkiet styckades brutalt och godtyckligt. För övrigt var inte ens de allierade överens: kusten omkring Izmir, till exempel, hade både Italien och Grekland anspråk på. Kriget fortsatte – efter kriget. Grekerna invaderade Izmir och det blev den gnista som verkligen skulle tända den turkiska nationaliströrelsen.
Uppdrag vid Svarta havet
Regeringen i Konstantinopel, nu helt dominerad av segermakterna, gör då misstaget att skicka Mustafa Kemal på ett demobiliseringsuppdrag till Svarta havet. Från den minimala plattformen lyckas han ställa till så mycket bråk att ockupanterna till slut föredrar att packa och resa hem. Våren 1920 väljs Kemal till president för ett turkiskt regeringsutskott, och efter strider på många fronter är slutligen alla slag vunna. Istanbul faller i turkarnas händer den 6 oktober 1922. Nationalförsamlingen i Ankara ger Kemal hederstiteln Ghazi, den segerrike. I officersskolan hade han fått heta Kemal, den fullkomlige, och sedermera skulle han ta sig tillnamnet Atatürk, turkarnas fader.
Ghazi Mustafa Kemal Atatürk, alltså: Den segerrike Mustafa, den fullkomlige, turkarnas fader. Det glittrar orientaliskt om den man som sade sig avsky det osmanska hovets prål. Il Duce och Generalissimo låter rätt simpelt vid jämförelse.
Men nationen som Mustafa byggde skulle onekligen bli annorlunda än den osmanska. Muhammed Erövraren hade velat skapa ett imperium av tre kulturer – den turkiska, den islamska och den bysantinska. Religionsfrihet hade varit mer än en laglig rättighet – en naturlighet. Spontant hade man välkomnat Spaniens utstötta judar, på samma sätt som man inbjudit patriarken av Konstantinopel att stanna kvar efter stadens fall. Islam var ju bara den högsta formen av en religiös storfamilj som omslöt både kristna och judar.
Islams inflytande mindre
Under Kemals ledning beslöt nu den turkiska nationalförsamlingen den 30 oktober 1922 att kalifatet skulle skiljas från sultanatet – kyrka från stat. Därmed försvagades Islams inflytande på skolor, språkbruk, rättsväsen – hela livsstilen.
Bara några dagar senare avskaffades sultanatet. Den siste sultanen, Mehmed VI, flydde på ett brittiskt slagskepp med de sista ockupanterna.
En ny kalif utses – en skugga av kalif – Abdul Medjid. För att inte alltför mycket förarga de rättrogna har man valt en medlem av familjen Osman. Våren 1923 etablerar Kemal sitt parti – det enda partiet – det republikanska folkpartiet.
Den 3 mars 1924 bestämmer nationalförsamlingen att avsätta Abdul Medjid, avskaffa kalifatet och för alla tider utestänga alla medlemmar av huset Osman. Borta är hela den ohyggligt komplicerade maktstruktur som i sexhundra år har dikterat miljoners sätt att leva.
Simsalabim, säger mannen i frack.
Skapade en nationalstat
Det osmanska riket hade till sitt upphov och intention varit multinationellt och multireligiöst. Den stat som Kemal skapade var en nationalstat vars många nationer, traditioner och sekter skulle utjämnas. Var och en som lever och bor i Turkiet är en turk, deklarerade han. Utanför Turkiet fanns alltså inte längre några turkar. Bara sådana som en gång varit det. Att vara turk hade i evärdliga tider varit att tillhöra en språkgrupp; nu blev det plötsligt en fråga om mantalsskrivningsort.
Osmanerna hade övertagit sin huvudstad från Bysantinska riket och egentligen förändrat den mycket lite. Kemal valde till sin huvudstad en provinshåla med 20 000 invånare, Ankara. Han fruktade Konstantinopels historiska skuggor. Han avskydde islams auktoritetslära och ständiga uppmaningar till underkastelse. I stället höll han på att tråckla ihop en alldeles egen diktatur.
Långt ifrån alla turkar var med på den nya given. Kalifatets upphörande var en chock, och kurder och andra minoriteter visade tecken på oro. Nationalförsamlingen stadfäste därför i början av 1925 de regler, som skulle ges det hotfulla namnet Lagen för Upprätthållande av Ordningen, som var i kraft ända till 1929. Under en tid upprättades specialdomstolar, och mer än fyrtio rebeller hängdes. Tidningar konfiskerades, journalister arresterades, dervischkloster stängdes – ett och annat fick öppna igen 1927, men då som museum.
Förbjuden fez
Under undantagstillståndet tog Kemal tillfället i akt att genomföra reformer. Den mest kontroversiella var att fezen förbjöds som huvudbonad. Det här året visade sig Kemal för första gången i hatt – ett ord som dittills inte ens kunnat uttalas. Han dundrade mot bruket av slöjor och hoppades att hans makt över kvinnorna skulle göra resten.
De gamla islamiska lagarna ersattes med civillag från Schweiz och strafflag från Italien. År 1928 sågs Kemal resa runt i byarna med svart tavla och kritor, för att lära ut konsten att skriva latinska bokstäver. Och de dittills efternamnslösa turkarna fick tre månader på sig att välja ett familjenamn. Kemal valde Atatürk.
Alla reformer genomfördes mot folkets vilja, och kanske var inte heller detta så olikt en trollkonst: offret tycker väl knappast om att någon snyter mynt och knappar ur näsan på honom. Kemal höll om näsan på turken och ut kom ett nytt alfabet och nya siffror, en kristen kalender, operor av Mozart, hattar med brätte och svart jazz.
Hattreformen orsakade uppror bland bönderna vid Svarta havet. År 1926 avslöjades en plan att mörda Kemal – femton personer hängdes. 1930 blev det revolt i västra Anatolien för att återupprätta Koranens lagar.
En väldig omställning
Det är frestande att säga att Turkiets förvandling saknar motsvarighet i världshistorien. Många har därför försökt ge en djupare bild av mannen som gjorde om sitt eget land. The Immortal Atatürk heter en bok av dr Vanik D. Volkan, med undertiteln A Psychobiography, och den ger en delvis chockerande närbild av Den fullkomlige. Hans otroligt komplicerade förhållande till kvinnor tycks ha inkluderat ett fullt utvecklat Oidipuskomplex – varje kväll efter det att litern med raki tömts lär han ha brustit ut i kärleksförklaringar till modern. Och han, alla turkars fader, hade inga egna barn men ”adopterade” åtminstone nio döttrar, de flesta i puberteten eller något äldre. I den här studien nämns de i termer som ”centrum för hela hans intresse” och ”hustrusurrogat”.
Han var noga med att alla hans kvinnor skulle vara emanciperade, studera och göra karriär. En del lyckades – en adoptivdotter blev domare, en annan Turkiets första kvinnliga pilot – men inte alla. En försmådd älskarinna skjuter sig på väg från hans hem, i baksätet av en taxi. En adopterad dotter på väg från mindre lyckade studier i England kastar sig från ett framrusande tåg i Frankrike, hamnar i en sjö och drunknar.
Varenda turk vet att Kemal Atatürk dog, 58 år gammal, klockan 9.05 på morgonen den 10 november 1938. Dödsorsaken var skrumplever.
I ett rum där väggarna dröp av guld, i det enorma skrytpalatset Dolmabahce som betydligt påskyndat sultanväldets finansiella bankrutt, frågade Kemal Atatürk vad klockan var, och dog.
Förvandlade ett helt land
Vad var det han till slut hade dragit upp ur hatten, mannen i frack? Ett land som hade fått sin personlighet skadad. Det arabisk?persisk?asiatiska arvet hade plötsligt blivit något icke önskvärt. Kemal ville att Turkiet skulle bli europeiskt – och man kan inte vara både asiat och europé.
Många unga turkar talar i dag med förakt om arabiska traditioner – samtidigt är de flesta muslimer. Imamen kallar inte längre från minareten till bön på arabiska, utan på turkiska – det kan inte göra någon skillnad rent religiöst, men bakom ligger ett politiskt beslut som ger till och med själva religionen en splittrad personlighet.
Kan man ta ifrån ett land dess identitet – och ersätta den med en annan? Det är dock i öster turkarna har släkten, inte i väster.
Man kan göra tankeexperimentet att låta den odödlige Kemal återuppstå. Han skulle då komma tillbaka till en nation med enorma problem. Kurdfrågan och andra minoriteter är lika brännande som när han tog över. Och medan en återgång till religionens striktaste regler i varje annan demokrati är ett tecken på även politisk konservatism, så är det här snarare ett radikalt fenomen. Om Kemal tog bussen längs Bosporen skulle han se svartögda unga skönheter stiga på vid universitetshållplatsen – men mer än ögonen skulle han inte se.
Slöjan är tillbaka. Och i det senaste kommunalvalet i Istanbul röstade 20 procent på de islamiska fundamentalisterna.
Britta Ramklint är författare och resejournalist.
