Kampen om Kosovo

Mitt i högsommaren 1389, enligt en tradition den 28 juni, mötte de förenade kristna styrkorna den väldiga turkiska hären under befäl av sultan Murad I. Sl

21 mars 2002 av Dick Harrison

Mitt i högsommaren 1389, enligt en tradition den 28 juni, mötte de förenade kristna styrkorna den väldiga turkiska hären under befäl av sultan Murad I. Slaget ägde rum på den långsträckta högslätt som gått till historien som Trastfältet, på serbiska Kosovo polje. Och där, enligt en ännu i våra dagar högst levande slavisk tradition, gick det självständiga Serbien under. Furst Lazars krigare, förrådda och utlämnade åt fiendens raseri, gick att möta sin skapare med stövlarna på. Marken färgades röd av döende serber, och under kommande sekler skulle deras blod ropa på frihet från det turkiska oket. Alltså hör landet – Kosovo – rätteligen till de serbiska krigarna och deras efterkommande! Ej till de barbariska turkarna, ej heller till de albanska bergsrövarna.

Så har mängder av serbiska nationalister, i all synnerhet under 1900-talet, tolkat det berömda slaget. Berättelsen om denna drabbning utgör den tragiska höjdpunkten i det medeltida Serbiens historia, och den är av central betydelse för alla som vill förstå de nationella känslor som kommer i svall så fort Kosovo förs på tal. I serbisk tradition är Kosovo nationens ärorika, blödande hjärta. Men den historiska verkligheten var en annan.

När de serbiska furstendömena framträder i historien under tidig medeltid var nuvarande Kosovo ett av de områden i vilka dessa furstar utövade makt. Men, och det är ett viktigt men, vi bör hålla i minnet att detta inte var detsamma som att folket i Kosovo var serbiskt: denna typ av etnisk tolkning av folk och bygder hör 1800-talet till, inte medeltiden. Generellt kan man säga att låglandet i Kosovo under medeltiden dominerades av slavisktalande grupper, vilka ägnade sig åt jordbruk, medan de höglänta delarna dominerades av herdefolk som talade andra tungomål, främst varianter av albanska. Detta språkliga och ekonomiska faktum utgjorde aldrig något problem: liknande situationer återfanns här och var på hela Balkan.

När de serbiska furstarna var som mäktigast, särskilt i mitten av 1300-talet, härskade de över ett flertal folk och landskap i stora delar av Sydösteuropa, tidvis djupt ned i nuvarande Grekland. Kosovo uppfattades som en självklar del av de serbiska makthavarnas sfär. I Kosovo residerade serbiska stormän och den serbiska kyrkans patriark, och på deras jordar restes magnifika serbisk-ortodoxa kloster. Landskapet hade ekonomisk betydelse: herdarnas får gav ull, böndernas odlingar gav vin.

Men sedan kom turkarna. Under 1300-talets tre sista decennier svepte de fram över Balkan och erövrade det ena furstendömet efter det andra. De kristna var politiskt splittrade och därför lätta offer för den osmanska dynastins militära maskin. Just i Kosovo gjorde de dock sällsynt hårt motstånd. Den serbiske fursten Lazar Hrebeljanovic trummade ihop en koalition av serbiska, bosniska och albanska styrkor, allt som allt omkring 15 000 man, vilka gemensamt konfronterade turkarna på Trastfältet år 1389.

Slaget slutade med omfattande förluster på båda sidor. Alltför omfattande för att kriget skulle kunna fortsätta. Båda arméerna – det som återstod av dem – tvingades dra sig tillbaka. Såväl furst Lazar som sultan Murad stupade, den senare enligt legenden till följd av ett serbiskt lönnmord. Det var som det brukar vara i människoslakter av stort format: ingendera sidan var riktigt säker på vem som vunnit. De kristna, först och främst den bosniske kungen Tvrtko, lät basunera ut ryktet om en stor seger över de otrogna. Turkarna hade stoppats!

Det hade de förvisso också, men bara för just detta år. Osmanernas styrka låg i att de kunde acceptera och tåla förluster i människoliv på ett sätt som de kristna inte förmådde. De kunde skapa nya arméer och anfalla på nytt, och nästa gång fanns det ingen stor kristen koalition som kunde hejda dem. Det blev inte bättre av att ungrarna drog fördel av serbernas svaghet och attackerade Lazars änka Milica och unge son Stefan norrifrån. Ett par år efter slaget i Kosovo hade åtskilliga kristna härskare i regionen tvingats svära trohetsed till den nye sultanen Beyazit. Sedan är det en annan sak att krigslyckan hela tiden svängde; efter ett nederlag vid Ankara 1402 var osmanerna länge allvarligt försvagade, och det dröjde ända till 1459 innan Serbien helt inordnades i det turkiska väldet.

Kring det stora slaget vid Kosovo polje vävdes nu en stor legend- och sångskatt. I den folkliga historien blev detta fältslag en symbol för det hjältemodiga motståndet mot turkarna, ett heroiskt nederlag att vara stolt över. Som skyldig till nederlaget har den serbiska traditionen främst pekat ut furst Lazars svåger Vuk Brankovic, men i själva verket finns det inget samtida material som tyder på att denne bar sig förrädiskt åt år 1389. Först i efterhand, när det stod klart att det taktiskt sett oavgjorda slaget var ett strategiskt nederlag – när man behövde en syndabock! – gjordes Vuk till litterär skurk. Att han bevisligen grälade med änkefurstinnan Milica gjorde honom lätt att peka ut som skyldig. Medan Lazar kom att framstå som en serbisk Jesus blev Vuk en serbisk Judas.

Därefter ingick Kosovo under hundratals år i det osmanska riket. Det var en av otaliga tämligen ordinära landsändar i det heterogena turkiska imperiet. Efter ett par sekler inleddes emellertid en folkomflyttning som skulle få stor betydelse för framtiden. Från och med 1600-talet skedde en successiv serbisk emigration från Kosovo. Överhuvudtaget medförde 1600- och 1700-talen en kraftig förflyttning av serbernas demografiska fokus från söder till norr. Serber slog sig ned i nuvarande Vojvodina, norra Bosnien och delar av Kroatien. Habsburgarna i Ungern och Österrike välkomnade dem med öppna armar: här fick de kristna härskarna i Centraleuropa ett välkommet tillskott av hårdhudade krigare som mer än gärna fick bli fria bondesoldater vid gränsen mot osmanska riket.

Eftersom det nu blev gott om plats i Kosovo kunde bergsfolket flytta ned på slätterna och ta över åkerjord, vilken förvandlades till betesmark. Detta ledde till att landet blev alltmer albanskt – och därmed också mer muslimskt. Jämfört med övriga balkanfolk anammade ovanligt många albanska familjer islam. Även albanernas andel av stadsbefolkningen ökade markant, och under trycket av albaner och turkar valde också många serbiska familjer att byta religion. Under de påföljande seklernas gång blev Kosovo ett i stor utsträckning muslimskt land med albanskt språk.

Sådan var situationen när osmanska rikets besittningar i Europa hastigt reducerades i början av 1900-talet. Serbien, som nu återvunnit sin självständighet, lade sig till med Kosovo. Det gamla hemlandet hade återvunnits – Trastfältet var åter serbiskt! Att folkflertalet i Kosovo talade albanska förklarades i den officiella propagandan med att det egentligen rörde sig om serber, men att dessa under det turkiska förtryckets dagar hade albaniserats.

Därpå följde en hätsk etnisk kampanj mot albanerna. Det har beräknats att omkring 50 000 albaner och turkar fängslades, och lika många drevs att utvandra till i första hand Turkiet och Albanien. De serbiska ledarna för den jugoslaviska staten lät dela ut jord i Kosovo till kolonister från Serbien och Makedonien i syfte att vrida tillbaka den etniska kartan till medeltida förhållanden. Situationen blev knappast mindre spänningsfylld av att en motsatt trend gjorde sig gällande under andra världskriget. Jugoslavien ockuperades av tyska och italienska styrkor, vilka slog ihop stora delar av Kosovo med Albanien och lät fördriva de serber som bodde där.

Efter andra världskriget åtnjöt Kosovo autonom ställning. Enligt bestämmelser från 1974 var provinsen nästan att betrakta som jämställd med Jugoslaviens delrepubliker. Men under ytan bubblade motsättningarna vidare. Då och då bubblade det för mycket, varvid serbiska trupper sändes ut för att slå ned oroligheter. Så skedde bland annat 1981. När de serbiska myndigheterna 1989, exakt sexhundra år efter slaget vid Kosovo polje, avskaffade de flesta av provinsens rättigheter revs alla fredens skyddsmurar ned, och vägen låg öppen för det krig som vi numera alla vet blev en realitet.

Dick Harrison, docent i historia och författare

Publicerad i Populär Historia 8/2000

Kanske är du intresserad av...

Läs också