Gustav III med de kuppmakarnas vita armbindel. Infälld: värjan kungen bar vid statskuppen 1772.

© Alexander Roslin/Nationalmuseum

Gustav III:s statskupp

Med statskuppen 1772 ville Gustav III göra slut på striderna mellan hattar och mössor och ena riket kring sin egen person. Tidigt på morgonen den 19 augusti drogs den händelsekedja igång som om den misslyckades skulle kunna kosta kungen livet.

5 maj 2018 av Thorsten Sandberg

Det var förmiddag, den 19 augusti 1772. Gustav III stod blek och överväldigad av känslor i rapportsalen i Högvaktsflygeln vid Kungliga slottet i Stockholm. Antagligen hade han sovit dåligt under natten. Han var uppenbarligen stressad. Kungen förstod att riksrådet anade att något var i görningen och att han måste agera snabbt och med handlingskraft för att lyckas med vad han föresatt sig. 

Gustav III:s tal till de församlade officerarna i rapportsalen inleddes trevande, nästan stammande. Men strax bemannade han sig och vädjade med kraft och esprit till Livgardets trohet och lojalitet:

»Det är mig okärt, att jag måste säga Er mina herrar det steg jag i dag måste taga. Ni har sett huru jag sökt vinna nationens förening och Edert förtroende. Mitt garde har alltid varit mig troget, jag litar nu därpå, då frukten av allt mitt bemödande är, att kanske innan aftonen min person är exponerad [blottställd].«

Gustav III:s ord i denna dramatiska stund fångades upp av löjtnant Carl Gustaf von Liewen, som långt senare skrev ner sina upplevelser av inledningen till statskuppen.

Hattar mot mössor i riksdagen

Huvudstaden var en av tre scener för kuppen. De två andra var Finland och Skåne, där det redan börjat röra på sig. Bakgrunden till statskuppen var, som Gustav såg det, omsorg om Sverige. Kungen kände en oro för att hans land var på väg att gå sönder. En förstärkt kungamakt var lösningen på det partikäbbel som Gustav III menade skadade landet.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Hatet i partipolitiken, där hattar och mössor oförsonligt stod mot varandra, i kombination med korruption och lånade utländska pengar hade gjort Sverige mycket sårbart. En förlikning mellan de stridande partierna var högprioriterat för Gustav III. Receptet var enighet och fosterlandskärlek.

– Kungen framställde sig som den samlande kraften i samhället och politiken. Höjd över allt split sparade han ingen möda för att bana väg för enighet, säger 1700-talshistorikern Mikael Alm, verksam vid Uppsala universitet.

Omkring halv åtta på morgonen den 19 augusti 1772 lämnar Gustav III sina rum på Stockholms slott för att inleda revolutionen. 

© Pehr Hilleström/Uppsala Auktionskammare

Jämförde med Herkules storverk

Gustav III misslyckades i sin strävan. Kungen ställde förgäves frågan om det i längden var hälsosamt att ryska rubler, franska livres och engelska guineas tilläts få inflytande över svensk inrikespolitik. Utländska bedömare höll också ögonen på utvecklingen i Sverige.

I början av 1772 skrev Gustav III:s morbror, Fredrik den store av Preussen, ett brev till sin syster änkedrottningen Lovisa Ulrika. I brevet associerade Fredrik till antikens berättelser om Herkules storverk och uttryckte att han »skulle hellre göra rent i Augias stall än försöka få svenskar och framför allt riksdag att ta sitt förnuft till fånga«.

Herkules figurerade också i ett meddelande från hattpolitikern och riksrådet Ulrik Scheffer till Gustav III i samband med riksdagen 1772, då mössorna fick majoritet. Sedan Scheffer tvingats avgå ur rådet uppmanade han kungen »att gripa statsrodret med en Herkules arm«.

Det var den armen som gav sig tillkänna i rapportsalen den 19 augusti 1772.

Livgardet på Gustav III:s sida

Efter kungens ord uppstod allmän tystnad i salen. Monarken var fortfarande en smula blek och tagen, och de församlade officerarna – däribland generalmajor Fredrik Horn och konteramiral Carl Tersmeden – tittade på varandra. Den ovan nämnde Carl Gustaf von Liewen klev nu fram.

I sina minnesanteckningar – nedskrivna 1805 – noterade von Liewen att han endast tog råd av »sitt hjärtas böjelse«. I den allmänna tystnaden beslutade han att svara kungen.
Med hög röst utropade han »vi våga liv och blod till Eders Kungliga Majestäts tjänst!«.

Ett starkt »Ja!« rungade därpå i rapportsalen. Kungen tog von Liewen i famn med orden »Jag skall aldrig glömma den tjänst ni gjort mig. Ni skall nu inte taga order av någon annan än mig och greve Hessenstein«.

Monarken blev rätt munter, noterade von Liewen, som genom ett kungligt trollslag befriades från att ta order av det högre befälet vid Livgardet. Strax efter von Liewens utspel svor officerarna trohetsed till Gustav III, och soldaterna följde sina chefers exempel.

Detta propagandatryck från 1773 visar hur 1772 års regeringsform dikteras av Gustav III i samband med statskuppen.

Vit armbindel på de kungatrogna

De kungatrognas igenkänningstecken blev på Gustav III:s initiativ en vit armbindel som knöts runt vänstra överarmen. Denna armbindel blev sedan en reglementerad detalj i officersuniformen fram till början av 1800-talet. 

Med Livgardet obrottsligt lojalt från den första skälvande timmen av statskuppen blev kungen snart herre över Kungliga slottet. Snabbt och effektivt tog de kungatrogna militärerna sedan makten i hela huvudstaden. Något motstånd mötte de inte. För säkerhets skull lät kungen låsa in riksrådet.

När Gustav III iscensatte statskuppen i huvudstaden var det alltså en av tre parallella aktioner. I grundplanen ingick också ett uppror i Finland under ledning av Jakob Magnus Sprengtporten, överste och chef för regementet Nylands dragoner, och en resning i Skåne, där kungens bror prins Karl förde befälet.

Sprengporten intog Sveaborg

Arkitekten bakom grundplanen för statskuppen var Sprengtporten. Han hade tänkt sig att aktionen i Finland skulle inledas med att kuppmakarna erövrade fästningen Sveaborg utanför Helsingfors. Sprengtporten kände till officerskåren på Sveaborg rätt väl. Efter en bedömning person för person kom han fram till att flertalet av befälen skulle sätta sig på tvären. Däribland fästningskommendanten själv, den åldrige generallöjtnanten Carl Björnberg.

Planen gjordes om och Sprengtporten bestämde sig för att istället inleda resningen i Borgå, där hans egna trupper fanns. Nylands dragoner ställde omedelbart upp för sin överste. Sveaborg skulle tas på vägen mot Stockholm. Efter att ha kämpat mot ett besvärligt oväder anlände Sprengtportens styrka tidigt på morgonen den 16 augusti till fästningens hamn.

Det sovande vaktmanskapet överrumplades. När budskapet att Sprengtporten erövrat Sveaborg och Helsingfors nådde södra Finland valde de trupper som var förlagda här att ställa sig bakom upproret.

Med åttahundra man avseglade Sprengtporten till Stockholm, men vädret var inte heller denna gång på hans sida. Kraftig motvind fördröjde seglatsen med flera dagar, och först i månadsskiftet augusti-september nådde man huvudstaden.

Prins Karl deltog i planeringen av kuppen från citadellet i Landskrona.

© Shutterstock/IBL

Planering på Landskrona slott

I Skåne, på Landskrona slott (fästningen kallas även Citadellet), var prins Karl beredd. Han hade tagit del av Sprengtportens grundplan för statskuppen och fick, i ett delvis hemlighetsfullt brev från Gustav III, daterat Haga den 15 augusti, besked att »en ogynnsam vind hindrade mig från att få nyheter från honom Ni vet«.

»Honom« var förstås Sprengtporten och den ogynnsamma vind kungen nämnde blåste
under överstens angrepp på Sveaborg. De västliga vindarna svepte tydligen både länge och starkt över Östersjön i augusti 1772. De blåste inte Sprengtportens väg och störde
den uppgjorda tidtabellen men fällde inte projektet.

»Jag räknar med att er teater kommer att öppnas nästa tisdag«, fortsatte kungen i brevet till prins Karl, »för om den hade öppnat den 12 som planerat, skulle vi här befinna oss i ett stort bryderi, men även i det fallet har vi ett säkert och gott beslut att fatta. Se till att Ni börjar onsdagen den 19 denna månad, min käre Broder«.

»Teater« är givetvis Gustav III:s uttryck för statskuppen. Kanske såg den svenske »teaterkungen« den militärpolitiska aktionen som en pjäs med akter i Stockholm, Finland och Skåne.

Prins Karl intog Kristianstad

Nu blev ändå den 12 augusti dagen för kuppens inledning i Skåne, och platsen var garnisonsstaden Kristianstad. Dagen före hade några officerare samlats till supé hemma hos kapten Abraham Hellichius. Mot kvällen anslöt sig överjägmästare Johan Christopher Toll, en av dem som invigts i Sprengtportens plan för statskuppen. Man bestämde att slå till den 12 augusti.

Vid tretiden på morgonen startade upproret i Kristianstad. Redan samma dag hade revoltörerna länets styrelse i sin hand. Folket i fästningen hade inga planer på att gå kuppmännen till mötes, men när prins Karl med sina trupper anlände den 24 augusti gav man upp. Abraham Hellichius överlämnade fästningens nycklar till prinsen, men fick dem tillbaka med förklaringen att de var i goda händer hos den lojale kaptenen.

Prins Karl porträtterad i samband med sin brors, Gustav III, kröning 1772. År 1809 blev han själv kung under namnet Karl XIII.

© Nationalmuseum

Rudbeck stoppades i Kristianstad 

I augusti befann sig Stockholms överståthållare Thure Gustaf Rudbeck på resa i de sydliga landskapen för sekreta utskottets räkning. Han avsåg att på väg till Karlskrona
passera Kristianstad den 12 augusti, men vägrades tillträde till staden. I sin berättelse om revolutionen i Kristianstad har Johan Christopher Toll skildrat händelsen. 

Rudbecks ekipage hade kommit i full fart mot en nyuppsatt postering där han hejdades och mötte fällda bajonetter. Soldaterna, som var värvade tyskar, hade ingen aning om sekreta utskottet och hälsade överståthållaren med att »här kommer ingen igenom om han också vore djävulen själv« – fast på tyska.

Rudbeck förstod att någonting allvarligt var i görningen och återvände omedelbart till Stockholm. Dit anlände han den 17 augusti och lämnade en rapport till riksrådet som fattade misstankar mot kungen. 

Redan tidigare hade man fått information från engelsmännen, som snappat upp den franske Sverigeambassadören Vergennes rapporter till hovet i Versailles. Ludvig XV var välunderrättad om Gustav III:s planer sedan denne talat om dem 1771 under ett besök i Frankrike.

Gustav III förekom rådet

Men Gustav III kunde varken knytas till Vergennes meddelanden eller till det som inträffat i Kristianstad. Troligen utarbetade rådet en motplan där ett gripande av Gustav III fanns med. Men en sådan aktion vågade man sig inte på innan förstärkningar med rådslojala trupper anlänt till Stockholm. Detta skulle kunna ske den 20 augusti.

Antagligen kände kungen till detta scenario, vilket stressade fram hans beslut att förekomma och slå till den 19 augusti. Ett budskap i talet i rapportsalen var ju farhågan att han före kvällen skulle vara blottställd.

Konteramiral Carl Tersmeden, som befunnit sig bland de förstummade i rapportsalen vid slottet, hade under dagen återvänt till Skeppsholmen, där han var högste befälhavare för flottstationen. Vid bron till holmen var fullt med officerare och civilister samlade kring en punschbål, berättade Tersmeden i sina memoarer. Mitt i hopen stod Carl Michael Bellman och lärde de närvarande texten till sin visa »Gustafs skål«

Utsikt från Fersenska terrassen mot Stockholms slott, där Gustav III talade till livgardesofficerarna för att vinna deras lojalitet. 

© Elias Martin/Bridgeman/ IBL

"Gustafs skål" sjöngs på Skeppsholmen

På kvällen väntades nämligen monarken själv ut till Skeppsholmen, och då skulle det sjungas som aldrig förr. Väntan blev lång. Först vid 23-tiden, efter en längre runda i huvudstaden för att känna av stämningen, kom Gustav III med sin uppvaktning ridande
över bron. 

Tersmeden skrev att »sedan jag med hela svärmen medföljt till vindbron och konungen där passerat, började vi med en mun ›Gustafs skål‹, så att han höll med suiten och hörde hela första versen«, som lyder:

Gustafs skål! Den bäste Kung, som Norden äger: Han ej tål, At vigtskåln ojämt väger. God och glad, Han Ilskans röst föraktar Samt afvaktar Och betraktar Dårskap i sin grad.

Tersmeden noterade att kungen lyssnat, och han »ropade själv helt högt ›Tack för skålen‹«. Från Skeppsholmen spreds sången snabbt, och inom några dagar hördes den överallt i huvudstaden. En segerhymn för den framgångsrika och oblodiga statskuppen. Inte ett skott hade avlossats.

Gustav III:s tal till ständerna

På kungens befallning samlades ständerna i Rikssalen två dagar senare, den 21 augusti. Trupper hade slagit en järnring runt slottet, och kanoner fanns utplacerade på strategiska platser. På slaget tolv steg Gustav III in i Rikssalen, med kronan på huvudet och spiran i handen.

Högt och tydligt och utan manus talade kungen i hårda ordalag till de församlade. Han
angrep partihatet som söndrat riket, svartmålade frihetstiden och lovade att trygga den rätta friheten för Sveriges folk. Gustav III:s negativa syn på frihetstiden i detta tal blev förhärskande i generationer framåt.

Den drabantkårsuniform som Gustav III bar vid statskuppen finns liksom hans värja – enligt kungens egna instruktioner – bevarad i Livrustkammaren. Här visas uniformen utanför Stockholms slott.

© Livrustkammaren

Franska pengar finansierade kuppen

Efter kungens tal lästes den nya författningen upp och godkändes omedelbart av de församlade ständerna. I 1772 års författning stadgas att kungen skulle styra riket, »han och ingen annan«, med ansvar för »Gud och fosterlandet«.

Gustav III hade återupprättat den starka kungamakten på bekostnad av det styrelseskick som funnits i ett halvt sekel. Flera sentida historiker har ifrågasatt statskuppen, till exempel menade Fredrik Lagerroth i början av 1900-talet att kungen förstörde ett löftesrikt författningsarv.

Revolutionen i augusti 1772 var inte gratis för Gustav III. Franska pengar hade bidragit till att finansiera kuppen. På kvällen den 21 augusti författade Gustav III ett tackbrev till sin kollega Ludvig XV.

I kurirväskan på väg till Frankrike fanns ytterligare ett brev av Gustavs hand, adresserat till grevinnan Septimanie d’Egmont, antagligen en av statskuppens inspiratörer. Till henne skrev kungen att »för såväl mitt eget som mitt folks oberoende var jag tvungen att slå ett lika djärvt som lyckligt slag. Jag tog statsrodret i min hand och har i två dagar varit envåldshärskare. Jag skall återlämna makten i statens händer, eller rättare sagt jag skall för egen räkning behålla makt att utföra det goda och förhindra självsvåld.«

Adelns revansch 1792

Alla höll nog inte med om den beskrivningen. Frihetstidens maktelit, som kastats ur sadeln när kungen genomförde sin statskupp, lurade i vassen.

– Gustav III var en oerhört skicklig realpolitiker, och tänjde oavbrutet på gränserna.
Han bröt mot sin egen regeringsform när han startade kriget mot Ryssland 1788. I förenings- och säkerhetsakten 1789, som var hans eget tillägg till 1772 års författning, rycktes en del av adelns privilegier undan, säger Mikael Alm.

Men adeln hämnades som bekant 1792 när kungen mördades. Kanske tog man samtidigt också hämnd för statskuppen 1772?

Publicerad i Populär Historia 10/2017

Kanske är du intresserad av...

Läs också