Svenskarna som utvandrade till Amerika

Ankomsten till Ellis Island

Ellis Island, strax utanför Manhattans sydspets, nära Frihetsstatyn, kom i bruk efter att Castle Garden slutat användas. Denna anläggning utnyttjades mellan åren 1892 och 1954. Under terminalens 62-åriga historia passerade över hundra miljoner immigranter genom dess salar.

För de allra flesta nyanlända var proceduren föga omfattande. Enligt vittnesmål var den mellan tre och fem timmar lång och utgjordes till största delen av köande. Vanligen fördes immigranterna och deras bagage med pråmar från ankomsthamnen till Ellis Island.

Bagaget kontrollerades och immigrantens handlingar granskades i ”Inskrivningsrummet”. Alla immigranter fick genomgå en enkel hälsokontroll. Myndigheterna letade efter personer som exempelvis var blinda, mentalsjuka eller misstänktes bära på en smittsam sjukdom.

De sistnämnda sattes i karantän, medan sjuka människor lades in på sjukhus. Om det fanns några frågetecken kring en person kunde han eller hon få tillbringa flera dagar i någon av öns sovsalar.

Alla nyanlända fick svara på 29 frågor. Syftet med frågorna var att säkerställa att invandraren hade de utresehandlingar från hemlandet som krävdes, en summa pengar som täckte de första utgifterna, ett sätt att försörja sig och något som visade på en slutdestination eller ett färdbevis för en fortsatt resa.

Skickades tillbaka

En mindre andel nyanlända skickades tillbaka till hemlandet, främst personer som hade tvivelaktiga dokument, som inte hade någon i USA som kunde fungera som garant eller kontaktperson, som hade allvarliga hälsoproblem eller var tidigare straffade. Dessa hemvändare utgjorde cirka två procent av dem som anlände till Ellis Island.

En intressant myt är den att många nyanlända skulle ha bytt namn på Ellis Island eller att deras namn förvanskades av personal på anläggningen som inte förstod vad de sa. Så var det inte. Utresehandlingar från ursprungslandet och skeppsdokument med rätt stavning av immigrantens namn var obligatoriska och det fanns alltid tolkar på plats.

Kommunikationen var helt oproblematisk för de allra flesta. Namnändringar gjordes sannolikt antingen före avresan från hemlandet eller en tid efter ankomsten till USA.

Båda mottagningsanläggningarna är i dag klassade som historiskt betydelsefulla platser och förvaltas av National Park Service, som entusiastiskt förmedlar historien om den stora migrationen. På Ellis Island finns också viktiga immigrationsdatabaser med information om människorna som passerade genom anläggningen, som även fungerar som forskningscentrum. Båda dessa förteckningar är sökbara via Internet.

Vidare till svenskbygderna

En hel del svenska immigranter blev kvar i New York-området, men de flesta fortsatte till andra platser. Hur man tog sig vidare varierade under årens lopp.

I det tidiga skedet av den svenska immigrationen, i slutet av 1840-talet, var det ont om järnvägar. Reste gjorde man då med vagn, kanalbåt, flodbåt – eller så tog man sig helt enkelt fram till fots eller till häst. När den stora strömmen av svenska utvandrare ebbade ut omkring 1930 var järnvägen det främsta transportmedlet.

Under immigrationens höjdpunkt, runt 1890, kunde en typisk resebeskrivning innefatta en cirka 150 mil lång tågresa till Chicago och därefter ytterligare en tågresa, 65–100 mil lång, till någon av svenskbygderna i Mellanvästern som Saint Paul eller Minneapolis i Minnesota eller Omaha i Nebraska.

Vid det laget tog vissa även tåget över hela kontinenten, så långt som 330 mil, till Seattle i Washington, Portland i Oregon eller San Francisco i Kalifornien.

Chicago – en svensk metropol

Chicago hade den största svenska befolkningsgruppen av alla städer i USA. Andra platser med många svenskar var Worcester i Massachusetts, Jamestown i New York, Rock Island och Moline i Illinois, Minneapolis, Saint Paul och Duluth i Minnesota, Omaha i Nebraska, Seattle och Tacoma i Washington, Portland i Oregon, och San Francisco i Kalifornien.

Varför slog sig så många svenskar ner på dessa platser? Det var inte för att de påminde om Sverige, även om vissa platser faktiskt råkar göra det. Under åtminstone en period var tidpunkten den avgörande faktorn. Nordamerikas gränsland flyttades steg för steg västerut över kontinenten. De tidiga svenska utvandrarna, som anlände i slutet av 1840-talet och i början av 1850-talet, kom då gränsen hade nått ungefär till Mississippifloden.

Ett litet antal immigranter upprättade kolonier (mestadels på landsbygden och med jordbruk som bas) i västra Illinois, sydöstra Wisconsin, sydöstra och mellersta Iowa samt östra delen av mellersta Minnesota. Dessa kolonier fungerade som ”magn­eter” för senare immigranter.

Ofta upprättades en ny ”dotterkoloni” längre västerut när den tidiga kolonin inte kunde försörja mer folk. I vissa fall utvecklades ”kedjor” av kolonier som kan spåras till ett relativt litet ursprungsområde i Sverige. Även de större och mindre städerna längs dessa kedjor, och städerna längs transportvägarna till dem, blev centrum för kolonier.

I både landsbygds- och stadskolonierna var det vanligt att ett område eller ett kvarter blev i princip ”helsvenskt”. I Chicago kallades en sådan stadsdel ”Andersonville”, medan ett område i Saint Paul var känt som ”Swede Hollow”.

Fördomar om svenskarna

Oavsett var de slog sig ner var svenskarna oftast nyanlända och betraktades därför som utomstående i det etablerade samhället där de bodde. Liksom fallet är med invandrare nästan överallt uppstod stereotypa bilder av dem – både positiva och negativa – och det hände att svenskarna förlöjligades och förringades.

Den positiva sidan var att svenskar betraktades som renliga, gudfruktiga, ärliga och arbetsamma. De svenska flickornas höga arbetsmoral och goda kunskaper gjorde att de i många fall var eftersökta som husor. James J Hill, entreprenören som anlade Great Northern Railroad, som förbinder Minnesota med nordvästra USA, lär ha sagt: ”Ge mig bara snus, whisky och svenskar, så kan jag bygga en järnväg till hel­vetet.”

Negativa fördomar om svenskarna var att de var lata och trögtänkta suputer. I konjunktursvackor anklagades svenskarna för att ta jobb från icke-immigranter. Det nedsättande uttrycket ”dumb Swede” användes ofta, kanske inte för att de svenska immigranterna ansågs vara dumma, utan för att de inte talade engelska.

Varierande öden

Några exempel på svenska utvandraröden är Mina Andersson från Bäckefors i Dalsland som blev husa och sedan bondhustru, mjölnaren Isaak Olofsson Nordström som blev väktare i en småstad och Sven Johan Olsson som blev den framgångsrike tidnings- och affärsmannen Swan Turnblad – ger inte hela bilden av vad de svenskar som begav sig till Amerika fick uppleva.

Många av dem blev jordbrukare, medan andra blev skogsarbetare, gruvarbetare, hantverkare, grovarbetare, fabriksarbetare, butiksinnehavare, lärare, präster, läkare, sjuksköterskor, advokater, journalister, författare, underhållare, politiker med mera. En del klarade sig riktigt bra.

Några blev oerhört framgångsrika. Vissa misslyckades totalt. Det finns väldigt många sorgliga historier. Några av dem skildras i Vilhelm Mobergs faktabok Den okända släkten från 1950.

För många emigranter påminde tillvaron i USA på vissa sätt ganska mycket om livet i Sverige. Det gäller i synnerhet dem som utvandrade relativt sent, efter 1880. I och med att befolkningstrycket i Sverige lättade och jordbruket i allt högre grad mekaniserades förbättrades möjligheterna att överleva och rentav få ett gott liv som bonde.

Förbättringar i Sverige

Samtidigt blev det alltmer lockande att stanna kvar i Sverige när antalet arbetstillfällen utanför jordbruket ökade i takt med den tilltagande industrialiseringen och att arbetsvillkoren och lönerna förbättrades. Att det svenska samhället demokratiserades, fackföreningar bildades, religionsfrihet infördes och utbildningsmöjligheterna blev större var ytterligare bidragande faktorer.

Omvänt ledde den minskade tillgången på billig eller gratis mark, minskande löneskillnader mellan Sverige och USA, amerikanska antiimmigrationslagar och så småningom den stora depressionen till att svenskarnas intresse för Amerika minskade.

Det är också viktigt att komma ihåg att utvandringen till Amerika ingick i ett större sammanhang av folkförflyttningar som omfattade intern migration från landsbygden till städerna, utvandring till andra delar av Europa och andra delar av världen, återflyttning (bland annat återflyttningen till Sverige av kanske 20 procent av emigranterna) samt tillfällig arbetskraftsutvandring.

Viktiga lärdomar

En granskning av de många aspekterna av 1800- och 1900-talets stora utvandring från Sverige ger oss många viktiga lärdomar. För det första hjälper den oss att förstå vår historia, hurdant Sverige var under denna period och hur Sverige har utvecklats under de två senaste århundradena. För det andra kan den underlätta vår egen släktforskning. Det finns inte många släkter i Sverige utan emigranter.

Dessutom finns det mycket i denna historia som hjälper oss att förstå invandrarna i dagens Sverige. De bakomliggande orsakerna till det inflöde som Sverige har upplevt sedan cirka 1960 är till stor del desamma som de som motiverade de svenska migranterna. Och deras erfarenheter av bosättning, sysselsättning, kritik, anpassning och assimilation är slående lika.

Publicerad i Populär Historia 4/2010