1968 – året då allting hände

1968. Året som kommit att rubricera en rörelse, en attityd, en generation av debattörer och agitatorer. 366 dagar (det var skottår) då världen kom till Sverige och ett politiskt uppvaknande gick genom västvärlden. Vad var det som hände? Låt oss titta närmare på ett antal nyckelhändelser.

Majrevolten i Paris 1968.

© Bridgeman/IBL

Amerikanska styrkor iakttar vietnameser som flyr byn My Tho i Sydvietnam under Têt-offensiven.

Olof Palme och têtoffensiven – januari 1968

Den 1 januari byter det svenska ecklesiastikdepartementet namn till utbildningsdepartementet – en banal men inte oviktig händelse. Ordet "ecklesiastik" som få kan uttala och ännu färre förstå förpassas därmed till de förflutna tider som det moderna Välfärdssverige har ett så kluvet förhållande till.

Han som från och med nu är utbildningsminister heter Olof Palme och kommer under året också att ta bort studenttentamina från läroverken/gymnasierna. Alla ska kunna ta studenten och ingen ska behöva smyga ut bakvägen. Vissa ser det som demokratisering, andra som förflackning. Vad Palme än tar sig för lämnas ingen oberörd.

Betydligt allvarligare än ett namnbyte: den 31 januari, det vietnamesiska nyåret (têt), inleder Nordvietnams armé och gerillarörelsen FNL en attack mot Sydvietnam som snart kommer att benämnas têtoffensiven. Det blodiga skeendet ska fortgå ända till september.

Konflikten mellan å ena sidan det kommunistiska Nordvietnam och det sydvietnamesiska FNL, å andra sidan Sydvietnam med militärt och ekonomiskt stöd från USA, kommer att prägla samhällsströmningarna i hela västvärlden under många år framöver. USA:s status som hjältenation blir kraftigt underminerad hos en generation allt radikalare västerlänningar.

I Sverige har DFFG, De Förenade FNL-grupperna, bildats 1967. Efter Têtoffensiven ökar medlemsantalet markant. På många svenska torg kan man hitta en ung människa med FNL-rockmärke och en bunt Vietnambulletinen i famnen, redo att diskutera »USA:s orättfärdiga krig i Vietnam« med förbipasserande. Att engagera sig mot Vietnamkriget blir på en gång en hederssak, en trend och ett sätt att leva.

Nyfiken blå och mods – mars 1968

Den 11 mars har Vilgot Sjömans film Jag är nyfiken – blå premiär. Det är en händelse som ger eko långt utanför kulturvärlden.

Året innan har Sjöman presenterat Jag är nyfiken – gul för världen. Filmerna är resultatet av en och samma långa associativa inspelningsprocess där Sjöman blandat allt provokativt han kunnat komma på: än får Lena Nyman samla dokument att lägga i den stora säcken »Socialdemokratins dåliga samvete«, än får hon stå naken på S:t Görans hud- och könsklinik och duschas mot skabb.

Formen är lika lös som ämnesvalen och mixar hejvilt en sorts gerillareportage med dokumentärliknande spelscener och rena sketcher.

De båda Jag är nyfiken-filmerna är typiska barn av sin tid. Å ena sidan är de ett slags kulmen på den sexliberalism som blivit à la mode i decenniets början, och som inledningsvis hade finkulturellt kodade anförare som regissörerna Ingmar Bergman, Mai Zetterling och Vilgot Sjöman.

1969 blir pornografi helt tillåten i Sverige, och strax därpå blir det en fråga för entreprenörer och exploatörer snarare än för erkända regissörer.

Å andra sidan utgörs Jag är nyfiken-filmerna av ett gäng tydliga attacker från vänster på det regerande socialdemokratiska etablissemanget, något som kommer att eskalera under åren framöver när stora delar av kulturvärlden låter vrida sig vänsterut.

25 mars har även Stefan Jarl och Jan Lindqvist premiär på sin debutfilm, dokumentären Dom kallar oss mods. Kenta och Stoffe, två Stockholmsynglingar från trasiga sociala förhållanden, blir riksbekanta. Också i den filmen blandas sex (en autentisk samlagsscen hotades med att bli bortklippt) med kritik mot ett förljuget välfärdssamhälle som anklagas för att ha glömt bort sina svagaste medborgare.

Majrevolten, kårhuset och Grupp 8 – maj 1968

Under maj månad exploderar en del av de stämningar som pyrt i luften. Den 3 maj svänger busslaster med demonstranter in i den skånska tennisorten Båstad. En Davis Cup-match mot den rasistiska diktaturen Rhodesia har väckt frågan om hur stora eftergifter en demokratisk stat kan göra i sportens namn.

Konfrontationerna mellan de tillresta radikalerna och polis och Båstadbor dokumenteras av ett filmkollektiv med Bo Widerberg i spetsen och blir till filmen Den vita sporten.

Samma dag brakar det loss i Paris. Studenter vid Nanterre och Sorbonne går ut på gatorna, initialt för att protestera mot Vietnamkriget, men också med krav på revolution i landet och inom universitetsväsendet. Polisen går till våldsam motattack och demonstrationerna urartar i regelrätta belägringar av stora delar av Paris.

Kravallerna följs av strejker och leder i förlängningen till att president Charles de Gaulle i slutet av månaden upplöser nationalförsamlingen och utlyser nyval. Redan medan skeendet rullar upp får det namnet majrevolten i tidningar och det allmänna medvetandet.

Händelserna inspirerar till den enskilda incident som mest har fått symbolisera 1968 i Sverige: kårhusockupationen. Ett gäng vältaliga Stockholmsstudenter bestämmer sig för att inte lämna sitt kårhus förrän ett antal krav på förändringar av både universitets- och samhällsstrukturen införs. Revolutionsstämningen når kanske inte ut i hela landet, men med Paris i åtanke är händelsen något som tas på allvar av media och makthavare. Olof Palme dyker upp och buas ut.

Efter tre dagar upphävs ockupationen. Någon konkret förändring av samhället har inte infriats, men en känsla har planterats: något viktigt eller något fruktansvärt, beroende på var man själv står, är i görningen.

Den 8 maj bildas Grupp 8, den mest profilerade av tidens kvinnosaksgrupper (ordet »feminism« är ännu inte särskilt vanligt i debatten). Åtta kvinnor – journalister, akademiker, vänsterintellektuella – grundar föreningen, som kommer att verka genom seminarier, demonstrationer, tidningen Kvinnobulletinen och parollen »Det privata är politiskt«.

Alternativ jul – december 1968

På julafton ställer elever vid Konstfack och andra institutioner i landet till med "alternativ jul". Hemlösa bjuds in att fira en högtid som anses ha kommersialiserats. Medarrangörer är en lös grupp av hembygdsaktivister, kristna radikaler, politiska aktivister och sammanslutningar med namn som Ny jul och Jul nu. Arrangemanget får förstås sina paroller: "Stoppa julterrorn!", "Mer gemenskap – mindre överflöd", "Friställ tomten!"

Begreppet "alternativ" är tidstypiskt och rymmer en del av 1968 års längtan och förväntan. Under en period då det svenska välfärdssamhället står på sin ekonomiska topp, samtidigt som världens konflikter flyttat in i vardagsrummens teveapparater, har många unga möjligheten att drömma om något annat. Något större. Något bättre.

Somliga går hela vägen och vill revolutionera samhället och upprätta ett nytt system, inspirerat av ideologer som Marx, Lenin och Mao, men många nöjer sig med att skapa alternativ i den lilla världen. Nya boendeformer, nya samlevnadsformer. Protester mot upplevda orättvisor i form av demonstrationer, pamfletter, tidskrifter.

Det är inte underligt att året 1968 fått den laddning det har. Det är ett år då de stora, världsavgörande skeendena trängs i almanackan med mindre symbolhändelser. Det är ett år då Sverige öppnar en dörr mot världen som aldrig stängts därefter.

Det är ett år som kanske bäst sammanfattas av en av dem som var med, Leif Nylén i proggbandet Blå tåget: "Sextiotalet kom och gick/öppet som ett ögonblick/Uppror och förförelse/Allt var liksom i rörelse."

Publicerad i Populär Historia 1/2018