Ett långt farväl

Den 8 oktober 1809 var katastrofen fullbordad. Ryska trupper hade efter drygt ett och ett halvt års krig erövrat hela Finland, besatt Åland, landstigit vid Umeå, en kortare tid ockuperat Gotland, och dessutom landvägen norrifrån trängt in i Norr­land. Tre veckor tidigare, den 17 september, hade svenska och ryska delegater i Fredrikshamn undertecknat ett fredsavtal. Sverige tvangs avstå från hela Finland, Åland och den del av det svenska Västerbottens län som låg öster om Torne och Muonio älvar. Efter 650 års gemensam historia hamnade den östra riks­delen under ryskt styre som ett storfurstendöme.

1 september 2006 av Lars Ericson Wolke

I den västra riksdelen, det som var kvar av Sverige, fick man inrätta sig efter helt nya strategiska förutsättningar. Stockholm blev plötsligt en gränsstad, efter att ha legat mitt i riket. Vid det lilla Grisslehamn uppe i Roslagen fick man inrätta en gränsbevakning mot de ryssar som befann sig på andra sidan Ålands hav, bara några timmars rodd eller seglats bort. Längst uppe i norr övergick den gamla staden Torneå i rysk ägo och istället fick man bygga helt nytt på den nya, svenska sidan. Haparanda föddes.

På många sätt innebar freden dramatiska omvälvningar, såväl för landet i sin helhet som för enskilda individer. Det blev extra tydligt just den här dagen, den 8 oktober 1809. På torget i Umeå hade resterna av armén i norr samlats för att lyssna till sin befälhavare, generalen Georg Carl von Döbeln. Här fanns både finska och svenska soldater församlade.

Många hade stupat i striderna alltsedan krigsutbrottet den 24 februari 1808, medan andra hade fallit i rysk fångenskap.

I mars 1809 hade betydande delar av den finska delen av armén tvingats kapitulera i Kalix, varefter förbanden upplöstes och soldaterna marscherade hem var och en till sitt. Väl framme i Umeå i oktober 1809 återstod bara runt 2 400 av de nästan 20 000 indelta och värvade finska soldater som ingått i den gemensamma svensk-finska krigsmakten vid krigsutbrottet.

Nu hemförlovade von Döbeln dessa de sista finländarna. Trupperna ställdes upp i fyrkant framför kyrkan, de svenska i sina nya uniformer, medan de finska soldaterna bar sina slitna kläder från kriget, eftersom byråkratin i Stockholm kommit fram till att den svenska staten inte längre hade något ansvar för sina numera före detta undersåtar. En rasande Döbeln kunde bara förse de finska soldaterna med dubbel ranson brännvin, innan medaljer delades ut och generalen höll ett avskedstal till den finska armén från en trossvagn i fyrkantens mitt.

Med tanke på situationen var Döbelns tal mäkta känslo­laddat när han riktade sig till finnarna: ”Ett beder jag Er; att när I nalkens de ställen, hvarest vi besegrat våra fiender, och då I där sen den usla sandhög, som betäcker våra stupade kamrater – gifven deras stoft välsignelsens suck … Finnar! Bröder! Kunna dessa ord beseglas med blodstårar från mina ögon, skulle de strömma – och hvarje droppe försäkra Er om min vördnad, min vänskap.”

Efter Döbelns avskedstal i Umeå återvände hundratals finska militärer hem, medan andra stannade kvar i Sverige. De hemvändande reste i allmänhet med första öppna vatten våren 1810. En sista större transport med 162 finska befäl och soldater avseglade med två skutor från Stockholm den 26 juni 1810.

Väl hemma möttes de av en stor missräkning. I samband med kapitulationen i Kalix hade officerare och soldater fått löfte om att få behålla sina boställen och torp om de återvände hem och avslutade striden.

Men redan på våren 1809 väcktes planer på att den kejserliga kronan skulle utarrendera boställena och på det sättet själv tillgodogöra sig inkomsterna. För många officerare hotade misären. I ett manifest kungjorde dock tsar Alexander I den 27 mars 1810 att de finska officerarna skulle få sitta kvar i orubbat bo. Men till tusentals soldater hade tsaren ingen lösning att erbjuda. Redan den 1 januari 1810 hade den nya rege­ringskonseljen i Finland beslutat att alla indelta finska soldater skulle lämna sina torp innan sommaren, eftersom man med fog väntade att tsaren skulle kräva in rotevakansavgifter från bönderna för året 1809. Då kunde inte soldaterna sitta kvar på torpen. Tsaren krävde också in rotevakansavgifter, och soldaterna uppmanades att snarast möjligt lämna sina torp och dessutom skaffa sig en annan försörjning, annars skulle de behandlas som lösdrivare av myndigheterna.

Tragiken gjorde entré i många soldattorp under år 1810, som i vissa avseenden blev än värre än de båda föregående åren, för de soldatfamiljer vars män överlevt kriget. Många yngre soldater förmådde säkert att skaffa sig en försörjning, men andra klarade inte av det, i synnerhet inte många krigsinvalider. Inte så få soldater inhystes, med sina fruar och barn, som ”rotfattige” i gårdar runt om i socknarna.

Efter ett par år lättade dock situationen en del, då en pensionskassa instiftades av regeringskonseljen år 1812. Tsaren fastställde, att underofficersänkor och efterlevande barn skulle erhålla 25 rubel om året, medan korpraler och sårade soldater fick tio rubel, och änkor efter soldater som stupat i kri­get kunde få åtta silverrubel. I Sverige tillsattes år 1810 en särskild Finsk lönefordringskommitté, som systematiskt gick igenom varje enskild soldats tjänstgöring under kriget, för att finna ut vad den svenska kronan eventuellt var skyldig honom eller hans efterlevande av innestående lönepengar.

För att underlätta för de många finska officerarna och soldaterna överfördes till Finland efter krigsslutet också en del medel ur den del av krigsmanshuskassan, en pensionskassa främst för arméns meniga soldater, som före 1809 hade gällt den finska militären. Stora insamlingar startades också, med början vid Björneborgs regemente och sedan vid de flesta andra regementen, så att pensionspengarna, gratialistmedlen, kunde utökas. År 1809 fanns det 1 224 gratialister i den finska rikshalvan, och år 1841 hade ytterligare 4 500 före detta finska soldater beviljats understöd av krigsmanshusmedlen.

En del före detta soldater kunde uppenbarligen bo kvar på sina tidigare torp och de tog anställning som drängar eller torpare hos sina rotebönder. Den förre chefen för Borgå kompani, majoren Boije, anställde en av sina tidigare soldater, Johan Quick, som spannmålstorpare på sin gård och gav samtidigt ett torp i Kodervik till den tidigare dragonen Magnus Orädder.

Däremot var det färre soldater som valde att ta tjänst i de nya bataljoner som ryssarna efter några år började sätta upp i Finland.

Bara fem av de överlevande soldaterna vid Borgå kompani valde att fortsätta den militära banan och ta värvning vid de ryska bataljonerna. Efter några år lockades emellertid ett antal veteraner åter av en militär bana. Soldaten Anders Levan vid livkompaniet av Nylands infanteriregemente deltog i pommerska fälttåget 1807 och sedan i striderna 1808–09, där han sårades vid Karstula innan han demobiliserades. Istället blev han dräng i sin gamla hembygd i östra Nyland. Men efter några år som civil tog han 1817 värvning vid kejserliga Andra infanteriregementets Heinola bataljon och Elimä kompani. Soldat förblev Anders Levan i fyra år, innan han 1821 fick avsked och framlevde sina återstående dagar som fattig och rotlös.

Den mest kände av de finländare som gick i rysk tjänst var utan tvekan Gustaf Mauritz Armfelt, Gustav III:s gamle förtrogne. Fredsavtalet från 1809 stadgade att ingen svensk eller finländare tre år efter undertecknandet fick äga mark eller fast egendom på båda sidor om den nya gränsen. På det sättet ville parterna förhindra att det uppkom dubbla lojaliteter. Armfelt hade en hög position i Sverige, bland annat som president i Krigsvetenskapsakademien. Men hans familje­gods låg i Åminne i Egentliga Finland. Han formulerade själv problemet i maj 1810: ”Jag har allt i deras händer och utom en lön av 1 600 riksdaler banco intet här.” Därför avsade han sig sina svenska uppdrag och reste till Finland, där han snart erhöll mycket höga poster i den nya kejserliga förvaltningen.

Men 1 300 finska soldater från 22 olika regementen och kårer valde att stanna i svensk tjänst. Det Finska artilleriregementet upplöstes först 1811 och de 300 artilleristerna införlivades med Göta artilleriregemente i Göteborg och Wendes artilleriregemente i Kristianstad. Först runt år 1820 tycks de sista finska artilleristerna ha lämnat Kristianstad för att återvända hem.

Resten av de finska soldaterna organiserades i 1:a och 2:a finska fältbataljonerna, som förlades till Umeå och Gävle, innan de sändes på gränsbevakning i Haparanda och Grisslehamn.

Redan från början hade de finska bataljonerna svårigheter med avlöning och klädsel. Usla förhållanden och längtan hem gjor­de att ett formligt myteri bröt ut inom den 1:a fältbataljonen när den i slutet av oktober 1809 skulle lämna Umeå för Stockholm. Vid en mönstring den 20 oktober försökte överstelöjtnanten Ehrnrooth förgäves lugna känslorna, och soldaten Lager ropade högt: ”ingen av oss går, varken hot om gatlopp eller arke­busering kan förmå oss därtill.” Först sedan generalen von Döbeln hållit en varnande straffpredikan, parad med sympati för soldaternas utsatta situation, lugnade sig de mest upproriska, från Österbottens regemente. Istället rymde ungefär var tionde soldat hem till Finland under år 1810.

Under de följande åren fyllde finska soldater luckor i leden i svenska förband, i första hand vid Jämtlands, Västerbottens och Hälsinge regementen. I slutet av år 1812 var 87 finska offi­cerare placerade på ett stort antal svenska regementen. De två finska bataljonerna, sedan kompanierna, avvecklades under åren 1815–16, och de återstående soldaterna stoppades in i svenska regementen. Därmed försvann de sista organiserade resterna av den finska delen av armén.

Ur den finska delen av marinen hade också en del personal sökt sig över till Sverige efter krigsslutet. På våren 1811 förteck­nades 176 personer, främst officerare och underbefäl ur Åbo- och Sveaborgseskadrarna av Arméns flotta, som nu befann sig i Sverige och fick lön och inkvarteringshjälp utbetalad till sig.

Men ungefär samtidigt som de sista återstående finska förbanden – det finska artilleriregementet och de två gränskompanierna – upplöstes, tillkom faktiskt två nya regementen med en mycket tung finländsk anknytning.

År 1811 började man sätta upp två infanteriregementen i Skåne. Det Norra skånska infanteriregementet fick som sin förste chef ingen mindre än Georg Carl von Döbeln, som ända sedan krigsslutet aktivt försökt underlätta för de kvarvarande finska militärerna. Av det nya regementets 46 officerare var inte mindre än 21 finländare, och på kompaninivå var det finländska inslaget än mer påtagligt. Samtliga åtta kompanichefer var finländare och av kompanistatens 32 officerare hela 20 stycken finländare.

Går vi till det Södra skånska infanteriregementet var dess första två chefer finländare och av regementets 40 officerare hade minst 24 stycken tillhört finska förband. Mot den bakgrunden är det symboliskt korrekt att fanan från ett finskt förband nödtorftigt gjordes om för att passa de två nya skånska regementena. Det i Finland förlagda Adlercreutzska regementet – som hade kapitulerat på Sveaborg utanför Helsingfors i maj 1808 – hade fört färgerna gult och purpurrött, det vill säga även de skånska färgerna. De överblivna kompanifanorna delades raskt ut som fyra bataljonsfanor för de nya skånska rege­mentena. För att anpassa dem broderades ett lejon hållande en sköld med den skånska gripen i fanans mitt.

Men om de sista organiserade resterna av den finska armén avvecklades för gott år 1815–16, så fanns det ännu under många år många före detta finländska officerare och soldater inom den svenska armén och flottan, och då inte bara i de två nya skånska regementena. Många offi­cerare var verksamma in på 1830- och 40-talen, innan de avled i tjänsten eller fick avsked.

Den sista svenska militära enhet som inom sig hade före detta finska militärer var den så kallade Invalidinrättningen på Ulriksdals slott. Här vid Edsvikens strand strax norr om Stockholm öppnades i januari 1822 ett hem för ett 80-tal krigs­invalider. Den avvecklades år 1849 och hade som siste chef Robert Richter, född i Åbo 1787 och inledande sin karriär vid Änkedrottningens livregemente i Finland.

När de sista av dessa krigsinvalider avled hade det gått fyrtio år efter krigsslutet. Först då ändade slutgiltigt den svensk-finska militära bodelningen, i ett helt annat Sverige, Norden och Europa än den utdragna processen hade inletts efter krigsslutet 1809.

Lars Ericson är huvudlärare i militärhistoria vid Försvarshögskolans krigsvetenskapliga institution och docent i militärhistoria vid Åbo akademi.

Publicerad i Populär Historia 10/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också