Döden genom tiderna

För mindre än hundra år sedan var det fortfarande vanligt att de efterlevande lät fotografera en död anhörig för familjealbumet. Människor avled oftast hemma och kroppen kunde behållas i bostaden i dagar, eller till och med veckor.

22 oktober 2003 av Anna Larsdotter

I dag åker de flesta svenskar till sjukhus för att dö. Kroppen förs snabbt bort och att låta fotografera en död är för de flesta otänkbart. Men kanske kommer bruket tillbaka?

Trots att vi omges av bilder av döden, inte minst via medierna, håller vi den på ett privat plan ofta ifrån oss – så länge det går. Kerstin Smeds, en av producenterna bakom Historiska museets nya utställning "Memento Mori – kom ihåg att dö," säger att hon vill utmana och avdramatisera samtidens instrumentella syn på döden. Att ta ett tematiskt helhetsgrepp på livets slut ser både hon och Historiska museets chef Kristian Berg som en följdriktig konsekvens av museets beslut att i framtida utställningsverksamhet »ge historiska perspektiv på mänskliga frågor».

Det är de existentiella frågeställningarna som kommer att sysselsätta framtidens historiker, tror Kristian Berg, som menar att studiet av döden lämpar sig särskilt väl för den som vill ta reda på hur ett samhälle sett ut under en viss tidsperiod.

"Memento Mori" består av en rad idéhistoriska nedslag, vars huvudtema skulle kunna sammanfattas som »den lutherska västerländska civilisationens hantering av döden». Vilket inte hindrar utflykter till såväl Egypten som Mexiko, platser som fascinerat västerlänningen inte minst för sina exotiska ritualer kring den sista resan.

Förr var döden vardag, brukar man säga. I det äldre, religiöst genomsyrade samhället var ju livet i många stycken en förberedelse för döden. Under medeltiden utkom till och med särskilda handböcker i konsten att dö – ars moriendi. Författarna inspirerades av de stora pestepidemierna, vilka också bidrog till att göra den så kallade dödsdansen till ett populärt motiv i konst och litteratur. I detta skildrades döden gärna i form av ett skelett, grymt och lustfyllt förföljande sina offer, vars rang och ställning den var totalt likgiltig för.

Trots sin tematiska uppbyggnad utgör "Memento Mori" en oortodox blandning av högt och lågt, gammalt och nytt. Trepanerade bronsåldersskallar och begravningskarameller, foton på kungliga lik och föremål från World Trade Center. Änglar och djävlar, mumier och vanitas-stilleben. The Death of Barbie, en dockskåpsinstallation med Ken som själasörjare, gör att det inte blir alltför gravallvarligt. »Avsikten är att beröra och skapa historiemedvetenhet», säger Kristian Berg, och med det menar han inte kronologi utan en känsla av mänskligt sammanhang.

Publicerad i Populär Historia 7/2003

Kanske är du intresserad av...

Läs också