I segrarens våld

Många år efteråt beskrev Alexander Magnus Dahlbergh i sina minnesanteckningar det som hände efter Fraustadt som något ”underligt” och ett ”ynkeligt s

23 februari 2006 av Anna Larsdotter

Många år efteråt beskrev Alexander Magnus Dahlbergh i sina minnesanteckningar det som hände efter Fraustadt som något ”underligt” och ett ”ynkeligt spektakel”. När kanonerna och musköterna slutat spy kulor och stora plymer av svartkrut, när värjorna upphört att hugga och bajonetterna att sticka, inträffade en händelse på slagfältet som han inte kunnat glömma och vilken han tydligen ansåg det absolut nödvändigt att sätta på pränt. Det var något som med dagens måttstock skulle ha renderat de ansvariga en enkel biljett till krigsförbrytartribunalen i Haag, men som i början av 1700-talet egentligen inte var något särskilt märkligt i europeisk krigshistoria.

Vad den då 21-årige furiren vid Västerbottens regemente, en brorson till militären och tecknaren Erik Dahlbergh, kanske bevittnat var det största blodbadet på krigsfångar eller kapitulerande fiender som begåtts av svenska trupper – åtminstone det största dokumenterade dito. Furir Dahlbergh konstaterade att ”ingen av de 6 000 ryssar som voro saxarna till hjälp gavs någon pardon, utan blevo alla massakrerade”. De ryska soldaterna hade vita rockar med rött foder, men när de flydde vände många av dem rockarna ut och in och blev då tagna för sachsare och därmed skonade av karolinerna. När svenske general Rehnskiöld insåg misstaget gav han order om ”att skjuta dem för huvudet, som var rätt ett ynkligt spektakel”.

Gotlänningen Joachim Lyth, som tjänstgjorde vid ett skånskt dragonregemente, ger oss ytterligare detaljer om händelsen i sin dagbok: De flyende sachsarna fick nåd av de svenska förföljarna, men inte ryssarna, även om de bad om det. Överlevande ryssar – enligt Lyth omkring 500 stycken – omringa­des av svenska dragoner, kavallerister och infanterister, vilka sedan stack och sköt ihjäl dem så ”att de föllo över varandra som slaktefår”.

Det är omdiskuterat huruvida Karl XII var införstådd med massakern, eller rent av personligen gett order om den. Något slutgiltigt svar på den frågan får vi troligen aldrig. Inte heller vet vi med säkerhet varför ryssarna dödades medan sachsarna skonades, eftersom ögonvittnena bara beskrev händelsen utan att ge någon förklaring till den. Kanske var det, som Karl XII-biografen Bengt Liljegren förmodar, antingen för att slippa få en massa ryska fångar på halsen, eller en hämnd för att kosacker mördat en större grupp tillfångatagna svenskar året före. Att slå ihjäl fångar var dock inget unikt på 1700-talet för vare sig karoliner eller kosacker. Genom historien har den soldat som sträckt sina händer i vädret ofta fått ta med i beräkningen att han inte kunde vänta sig att leva till solnedgången.

Under antiken betraktades krigsfångar i allmänhet som en viktig ekonomisk resurs för segraren – för tillfångatagna fiender väntade oftast ett liv i slaveri hos de romerska eller grekiska herrarna. Besegrade fältherrar tvingades gå i romarnas triumftåg och ströps oftast efteråt. Med riddarkulturens framväxt från 1000-talet utvecklade emellertid den högsta krigarkastens medlemmar en annan syn på tillfångatagna gelikar.

När exempelvis engelsmännen, under ledning av prins Edvard, ”Svarte prinsen”, stormade den befästa staden Sac de Limoges under hundraårskriget 1370, massakrerade de alla civila som kom i deras väg. Det urskillningslösa blodbadet var en hämnd för ett förräderi som ”Svarte prinsen” misstänkte att en av hans gamla undersåtar, biskopen i Limoges, hade begått. Däremot överlämnade sig de franska riddarna, som befann sig i staden, på nåd eller onåd, efter en präktig sammandrabbning med sina brittiska motparter. ”Signeurs, vi är i ert våld, ni har betvingat oss, behandla oss i enlighet med vapnens rätt”, sa en av anförarna, Jehans de Villemur, enligt Jean Froissarts krönika om hundraårskriget. ”Vid Gud, min Sire Jehans, något annat hade vi inte i tankarna. Vi behåller er som våra fångar”, blev svaret från hertigen av Lancaster.

Den nåd som inte förunnades kvinnor och barn i Limoges betraktades alltså som en självklarhet riddare emellan. Kriget hade under medeltiden blivit ett monopol för riddarna och de storsinta gesterna dem emellan liknade ett fördragsförhållande, som försäkrade krigarkasten mot onödiga förluster. Dess främsta mål var att bevara sin ställning och därför levde riddarna efter egna lagar som skyddade kastmedlemmarna från ömsesidig utrotning. Att istället förhandla fram lösensummor för tillfångatagna riddare blev en affärsidé i krigens spår. I väntan på att bli utlöst kunde den fångne riddaren ofta – men inte alltid – leva i relativ bekvämlighet. Tortyr av riddare var strängeligen förbjudet, men användes däremot på tillfångatagna bönder för att pressa fram struntsummor i lösen.

Även om riddarnas samhällsställning ideologiskt motiverades med att de skulle skydda de övriga stånden gällde ”fördraget” oftast inte fiendesidans ofrälse fotfolk, kättare, hedningar, belägrade städers invånare samt de soldater som betjänade de moderna vapen som hotade riddarnas roll som slagfältets herrar. En man med armborst kunde med ett enda skott kasta en välbepansrad riddare ur sadeln för gott. Därför kunde en tillfångatagen armborstskytt räkna med att få händerna avhuggna som straff.

En av de sällsammaste händelserna i krigshistorien ägde rum under det heliga kriget mot de kätterska albigensarna i Frankrike, då påven Innocentius III år 1209 gav de katols­ka korsriddarna under Simon de Montfort fria händer. Inga fångar togs och dilemmat att snabbt skilja på katoliker och kättare löstes med att korsriddarna fick fullmakt att slå ihjäl allihop med motiveringen att ”Gud kommer att känna igen de sina”.

I slutet av 1400-talet hade krigen kastat av sig ridderlighetens bojor och regler, även om de galanta gesterna del­vis levde kvar mycket länge mellan officerarna. Arméerna växte till stora skaror uppbådat krigsfolk och riddarnas stridsstil dukade under för svartkrut och armborst. Folkarméernas krig blev mycket skoningslösare än medeltidens konflikter, fram­för allt under religionskrigen. En fånges liv var inte mycket värt om han hade fel tro och civilbefolkningarna drabbades i allt större omfattning av terror och våld.

En stor del av övergreppen skedde med automatik i och med att arméerna inte kunde föra med sig några större förråd under fälttågen, utan var hänvisade till att leva av territoriet. Krigen gick inte att föra utan härjningar och röverier, eftersom något organiserat underhåll inte fanns. En armé på fientligt territorium betedde sig som en gräshoppssvärm som förtärde alla resurser och lämnade hungersnöd och sjukdomsepidemier i sina spår. Civila behandlades ofta godtyckligt, helt efter soldaternas nycker. Mord och våldtäkter var inte ovanliga.

Några regler eller överenskommelser om hur krigsfångar och civilbefolkning skulle behandlas fanns inte. Det var helt upp till fältherrarnas och soldaternas avsikter eller nycker om deras liv och hälsa skonades.

De ”svartkrutsbaserade” arméerna krävde disciplin för att fungera effektivt, men det tog lång tid för det nya systemet att växa fram. Före 1600-talet fanns få disciplinerade arméer, men på 1700-talet tillhörde dessa vanligheten. De ordningsregler som sattes upp för soldaterna kunde dock se olika ut i olika härar. En av de allra äldsta militära strafflagarna är Gustav II Adolfs krigsartiklar från 1621, vilka senare skulle skydda tyska lutheraner mot övergrepp från de svenska soldaternas sida under trettioåriga kriget. Det hindrade dock inte att befolkningen i det protestantiska Augsburg minskade från 80 000 till 18 000 under den svenska ockupationen 1632–35.

Övergrepp skedde från alla sidor under trettioåriga kriget, liksom under de flesta dåvarande krigen, men det rykte som de svenska trupperna skaffade sig på kuppen ledde till att tyska föräldrar under många århundraden därefter kunde skrämma olydiga barn med ”svensken”.

Före 1800-talet fanns det nästan inga konventioner som reglerade skyddet för civila och krigsfångar, utan bara enstaka ömsesidigt undertecknade fördrag. Det fanns dock tankar av lärda män om hur kriget var, eller borde vara. En av de främsta krigsteoretikerna var den holländske humanisten och mångsysslaren Hugo Grotius (1583–1685), vilken brukar betraktas som ”folkrättens fader”. Grotius predikade återhållsamhet i internationella konflikter, men för krigsfångarna gav han inget större hopp. Visserligen ansåg han det motbjudande att avrätta fångar, men såg inga hinder för att de gjordes till slavar.

Det var först Genèvekonventionen 1864, tillkommen mitt under amerikanska inbördes­kriget, som lade grunden till de internationella humanitära lagarna genom att reglera om­händertagandet av sårade och freda fältsjukhus från angrepp.

Detta var den första multilaterala öve­renskommelsen om regler i krig. Fler internationella avtal följde, vilka utsträckte skyddet till andra krigs­offer, till exempel krigsfångar. Haagkonventionen 1907 var den första som handlade om hur krigsfångar till lands skulle behandlas, och om deras rättigheter. Det blev bland annat förbjudet att döda soldater som kapitulerat och inte längre kunde delta i striderna. Först i kölvattnet av andra världskriget undertecknades en Genèvekonvention 1949, vilken rörde skyddet av civilbefolkning i krigstid.

Åtskilliga av de konflikter som följt sedan de första internationella krigskonventionerna undertecknades har tyvärr visat att det fortfarande är lång väg kvar innan en humanitär behandling av fångar och civila är allmänt accepterad. I flera fall har övergrepp och mord skett därför att regeringar helt enkelt vägrat er­känna fångarna som krigsfångar. Under exempelvis andra världskriget nekade Adolf Hitler de 400 000 tillfångatagna polska soldaterna status som krigsfångar med motiveringen att det inte längre fanns någon polsk stat. Vidare dog miljontals ryska krigsfångar i nazistiska läger, vilket Hitler bland annat rättfärdi­gade med att Sovjetunionen inte undertecknat Haagkonventionen.

Några av de allra senaste exemplen är den sudanesiska rege­ringens krig mot sin egen befolkning och behandlingen av de terroristmisstänkta fångarna på Guantánamoba­sen. Hur efter­världen kommer att se på dessa staters agerande – som en beklaglig del av ett tänkande på väg ut, eller som ytterligare några länkar i en oändlig dyster kedja – får historien utvisa. PH

Niclas Sennerteg är journalist och författare. Han har skrivit böckerna Stalins hämnd (2001) och Warszawas bödel (2003).

Karl XII och fångarna

Var Karl XII införstådd med den massaker på ryska fångar som ägde rum efter slaget vid Fraustadt? Gav han till och med själv order om den? De definitiva svaren på dessa omdebatterade frågor lär vi aldrig få. Det finns inget belägg för att vare sig kungen eller befälhavaren Rehnskiöld givit order om likvideringarna, även om ett uttalande av Karl XII, där han gratulerar till »den fullkomliga segern» ibland har tolkats just så.

De soldater av andra nationaliteter som togs till fånga vid slaget organiserades i nya förband i svensk tjänst. De sachsiska fångarna uppsattes året efter slaget i ett regemente och tre bataljoner.

Folkrättens fader

Hugo Grotius skrev ett av 1600-talets klassiska juridiska och filosofiska bokverk, nämligen De jure Belli ac pacis (»Om krigets och fredens rätt», 1625). Hans ambition var att skapa en internationell rätt som skulle reglera olika staters förhållande till varandra – i såväl krig som fred. Vid den här tiden började de moderna staterna ta form, och boken fick stort inflytande på folkrättens utveckling.

Grotius (1583–1645), var en nederländsk humanist, histo-riker, teolog, jurist och naturrättsfilosof. Han tycks ha varit osedvanligt begåvad; skrevs in vid universitetet i Leiden endast elva år gammal och doktorerade vid femton. 1619 fängslades han i det politiskt oroliga Nederländerna, men lyckades efter två år fly till Paris gömd i en boklår. Genom Axel Oxenstiernas försorg blev han 1634 Sveriges ambassadör i den franska huvudstaden, dock utan att få någon större politisk betydelse.

Det var i stället som pionjär för en modern naturrättslig tradition som han skrev in sig i historien. Naturrätten, jus naturae, hade diskuterats sedan antiken, men kom att förändras under 1600-talet. Om man tidigare tänkt sig att Gud hade planterat in ett grundläggande rättstänkande i människan, började man nu i stället luta åt att rättsprinciperna fanns naturligt i varje människa, oberoende av Guds existens. Naturrätten var, enligt Grotius övertygelse, lika evig och oföränderlig som matematikens lagar.

Publicerad i Populär Historia 2/2006

Kanske är du intresserad av...

Läs också