Fänrik Benzelstiernas hemliga uppdrag

Året 1787 gick Ryssland i krig mot Turkiet för att erövra svartahavsutloppen mot Medelhavet.

Det var ett krig som länge väntats i Sverige. I Stockholm kallade Gustav III till hemlig krigskonselj på Haga. Ett eftersökt tillfälle var kommet.

Johan Christoffer Toll var en av kungens första rådgivare. Han var en av männen bakom statskuppen 1772, en ojämförligt duglig och idérik person med stort inflytande. Hans vision under konseljen på Haga var följande:

Man arrangerar ett skäl för anfallskrig mot Ryssland, och framrycker sedan i Karelen för att binda de ryska trupper som försvarar S:t Petersburg. Sedan seglar man in sin örlogsflotta i Finska viken och slår den ryska – försvagad sedan eskadrar sänts bort till turkiska kriget. Och därpå – med ryska flottan slagen och ryska armén bunden i Karelen mot svenska trupper – seglar man med allt som finns av svenska förband direkt på S:t Petersburg, landstiger vid Oranienbaum och arresterar Katarina den stora.

Ett gott skäl för anfallskrig skaffades vid Puumala, och framryckningen i Karelen ägde rum enligt planen. Sedan seglade svenska örlogsflottan iväg för att slå den ryska. Träffningen ägde rum vid ön Hogland, resultatet blev oavgjort, vilket var galet, och den svenska strategiska planen kapsejsade.

Det blev aldrig en svensk invasion vid Oranienbaum, ingen svensk inmarsch i S:t Petersburg och ingen arrest för Rysslands härskarinna. Kriget var förfelat. På sin seglats över Östersjön för att ta stridskontakt med ryska flottan seglade svenska örlogsflottan fram väster om Dagö. Det blåstes då ”klart skepp”, segel skymtade vid horisonten.

Det var den 22 juni 1788, och en rysk eskader av fyra större örlogsmän och tre bestyckade transportfartyg räknades in. Det var ett bekymmersamt läge, örlogsflottan borde inte ge sig till känna, uppgifterna låg längre in i Finska viken. Men vinden blåste så att någon måste väja, och kungens bror, hertig Carl, seglade på ombordläggningskurs för att framkalla en incident.

Men fiendens eskaderchef var smidig. Viceamiral von Dessen hade uppgifter i Medelhavet på Turkiets sjöflank; men hans första mål var Köpenhamn. När han nu prejades med krav på att avge salut, insåg han att artighetsbetygelser betydde föga och sköt ett antal fastställda skott med löst krut. Därmed kunde den ryska eskadern passera den svenska örlogsflottans bistra kanonportar utan skada och söder om Dagö skaka ut ett rev i seglen och lägga kurs mot Köpenhamn.

Den svenska örlogsflottan löpte mot Hogland och till ett förbittrat slag – ett av de tapprare, men ett av de onödigare. Det räckte inte att kämpa oavgjort mot ryska flottan för att armén skulle kunna landstiga vid Oranienbaum och arrestera kejsarinnan. Och von Dessens eskader seglade ohindrad mot Köpenhamn. Där skulle den under de år som kom bli en pest, ett ständigt hot mot Skåne och en oroshärd i en föränderlig värld.

Lars Benzelstierna var född 1759, son till en fabrikör, och en föga boksynt yngling som en tid inackorderats hos en farbror i Lund, professorn och sedermera strängnäsbiskopen Carl Jesper Benzelius. Lars sökte sig till det militära efter stormiga år i Lund – student 1772 när Gustav III gjorde sin statskupp – och blev 1787 fänrik vid flottan. Han var då 28 år gammal; det var inte mycket till karriär så långt. På sommaren 1788 gick landet i krig mot Ryssland med Tolls krigsplan som vägledning, och världen blev en annan för många, inte minst för fänrik Benzelstierna vid flottan.

Seglade upp vid Ven

von Dessens eskader ur ryska flottan kom till Öresund efter sin salut för svenska örlogsflottan och stannade i Danmark som skydd mot befarade svenska invasionsförsök. Eskadern var livaktig, svensk kustsjöfart uppbringades, och i augusti – på själva Laurentiusdagen den tionde – seglade den ryska eskadern upp norr om Ven, bombarderade Råå och steg i land strax söder om Helsingborg.

Det var mest en raid, en styrkedemonstration. Ryssarna brände och tog vad byte som nu kunde tas i ett fiskeläge. Mycket mer hände inte. Ryssarna som förväntat sig dansk uppskattning för sin kupp, fann i stället den danske kronprinsen mena att den ryska eskadern hellre kunde fara hem. Men ryssarna stannade kvar, och deras närvaro spred skräck från Kullen till Karlskrona.

Johan Christoffer Toll, som hamnat i disponibilitet efter den svenska stridsplanens sammanbrott, sändes iväg till Skåne för att leda försvaret och utbrast bestört:

– Jag har aldrig trott så mycken räddhåga kunna finnas, som jag sett här i min fädernebygd!

Fänrik Benzelstierna vid flottan var i Köpenhamn på hösten 1788 för att rekognosera läget och blev mottagen av svenske ministern. Denne visade sig vara en gammal bekant från Lund, en annan inackordering i det benzeliiska professorshemmet: Gustaf d’Albedyhll. Källorna har inte mycket till övers för Benzelstierna; svag kallas han, och excentrisk, oredig och utan utbildning. Han är fallen för krogens larmande sällskap. Men den idé han nu kom fram med tyckte Toll inte var så dum, och d’Albedyhll höll med.

Vintern 1788–89 var ovanligt kall. Öresund islades och ett ryskt linjeskepp blev fastfruset sydväst om Ven. Där låg det att ses både från svenska och danska sidan som en het politisk potatis: ett ryskt fartyg på internationellt vatten mellan Sverige och Danmark. Man kunde gott samla några kanoner i Landskrona, marschera ut på isen och gå till anfall, tyckte Benzelstierna.

Men d’Albedyhll for till Toll i Landskrona i början av januari 1789 och pläderade för försiktighet: man hade ändå ett nyss slutet vapenstillestånd med Danmark att ta hänsyn till. En aktion mot det infrusna fartyget skulle äventyra denna överenskommelse, menade han och utvecklade det diplomatiska språkbrukets alla varningar.

Toll skulle hjälpa till

Benzelstierna hade under julen vistats i Stockholm, och Hans Majestät hade blivit informerad. Ärendet att anfalla den infrusna ryska örlogsmannen hade därmed förts upp på högsta nivå: kungen hade talat med hertig Carl, och chefen för den svenska örlogsflottan, amiral Ehrensvärd, hade fått order att sända två officerare ur flottan – Benzelstierna var en – för att planera attacken. Och Toll fick till uppgift att ge Benzelstierna all hjälp.

Men isen var för tunn, den bar inga tunga kanoner, och strömmen drev sakta det infrysta fartyget mot Danmark.

– Vi avstår från företaget, beslöt Toll.

Därmed fick det fastfrusna fartyget utanför Ven driva som det ville med isen. Men den ryska eskader som bombarderat Råå låg infrusen i Köpenhamn. Benzelstierna tog sig över sundet, besiktigade den ryska eskader som låg hjälplös i isen i Flaadens Leje alldeles innanför hamnmynningen och smidde nya planer.

d’Albedyhll avrådde

Den 24 januari var han åter i Skåne och belägrade Toll; han var verkligen en beaktansvärd fänrik, så långt.

d’Albedyhll avrådde bestämt från äventyrliga operationer mot ryska flottan så länge den fanns i Köpenhamn; men Benzelstierna hade en anfallsplan i beredskap. Han lyckades övertala Toll att det nog skulle gå att bränna eskadern i en försåtlig aktion, således utan att blottställa Sverige. Och det blev också Tolls förord; och det var aldrig någon tvekan om hur den äventyrlige kungen skulle ställa sig.

Inga repressalier, förklarade kungen, skulle ha tillräcklig omfattning för att motverka fördelen av att bränna den ryska eskadern mitt i Köpenhamn.

Det fanns en annan fördel också, som expedierades i retur till Toll: den danska flottan borde också stryka med på köpet. Men det hela skulle maskeras som en olyckshändelse, ”av händelse och ej expresse gjord”.

Därmed tågade skeendet vidare med den märklige fänriken Benzelstierna vid flottan som hasarderade svensk utrikes- och säkerhetspolitik på ett sätt som väl ingen annan fänrik någonsin gjort.

Anslaget mot den ryska eskadern

Redan den 10 februari var Benzelstierna tillbaka i Köpenhamn och sökte upp d’Albedyhll. Han ville köpa en engelsk kutter för svenska statens räkning, sade han och svävade på målet när det gällde att ange hur kuttern skulle användas. Behövliga dokument uppsattes emellertid och d’Albedyhll kunde skicka den rörlige fänriken till Sverige för underskrifter och sigill på handlingarna. Men lugnet blev kort; tio dagar senare var Benzelstierna åter med ett laddat brev från finansminister Ruuth där den svenske ministern i Köpenhamn beordrades att hålla en summa av 10 000–12 000 riksdaler i beredskap, och att utlämna densamma till ”befullmäktigad tjänsteman och ställa kvittot på finansministern”. Toll hade ett tillägg som uppmanade till försiktighet och tystlåtenhet.

Men Benzelstierna hade hjärtligt roligt, bar ett brett grin som svar på svåra frågor och tecknade redan i luften sin namnteckning med en imaginär gåspenna: det brådskade med pengarna.

Dagarna som följde utbytte d’Albedyhll finansminister Ruuths kreditiv hos svenske konsuln Gustmeier mot fyra växlar som överlämnades till Benzelstierna; han for iväg på sina äventyr i den danska huvudstaden. På skumma vägar hade han lärt känna en irländsk sjökapten som kallade sig O’Brien och hade ett fartyg som låg förtöjt i Köpenhamn.

Konsul Gustmeiers fyra växlar nyttjades nu för att köpa irländarens gamla skorv. Planen var att så fort som möjligt förflytta fartyget i de isrännor som då och då sågades upp och ankra intill de infrusna ryska örlogsmännen. Benzelstierna hade själv förklarat planens fortsättning för kungen: man skulle bjuda de ryska officerarna på en splendid middag med mycket att dricka; sedan skulle skorven tändas på och drivas intill de ryska fartygen som brännare.

O’Brien var betald

Det var inte bara Gustav III som var införstådd. Även O’Brien var edsvuren och betald för sitt fartyg – han förespeglades också prispengar för varje bränt ryskt fartyg.

Den första mars var det tänkt att förhala irländarens fartyg till den örlogsbassäng där ryssarna låg. Då sprack bubblan. O’Brien hade blivit misstänksam mot Benzelstiernas växlar och avslöjat för mycket för den danske bankir som skulle lösa växlarna i reda pengar. Polisen slog till och irländaren häktades. Benzelstierna försvann.

Med andan i halsen dök han upp i minister d’Albedyhlls hus. Den svenske ambassadören Sprengtporten vägrade helt att befatta sig med den inflammerade saken även när d’Albedyhll hävdade att kungen var införstådd – och att det i vilket fall som helst var beskickningens ansvar att inte lämna en svensk officer i sticket.

Nu försökte man efter någon dag smuggla Benzelstierna ur staden förklädd till portugisiske ministerns sekreterare; men polisbevakningen var alltför påpasslig, försöket måste avbrytas.

Toll, som satt och väntade i Landskrona, gjorde sig kvickt osynlig och försvann till Bäckaskog. Situationen blev bekymmersam, milt uttryckt.

Polisen låg på lur

Den fjärde mars tände någon på i grannhuset till d’Albedyhll. Det danske brandecorps ryckte ut med sprutor och vatten och sprucken hoboja, och i skydd av uppståndelsen försökte ryska officerare storma d’Albedyhlls hus. Men köpenhamnspolisen låg på lur för att vara först att gripa Benzelstierna. Det såg illa ut för fänriken.

Nästa morgon överlämnade han sig till danska myndigheter ”i ångest över den fara han exponerade baron d’Albedyhll”. Han insattes på Citadellet, ”med all möjlig favör, och i samma rum där en gång Struensee suttit”.

Opinionen var vild i Köpenhamn. Rykten spreds att det inte bara var den ryska flotteskadern som varit mål för de svenska anslagen: hela den danska flottan hade riskerat att brännas i sin egen hemmabas. Brännbara ämnen hade upphittats på sex olika ställen i staden, och polisen lät på regeringens uppdrag göra en förteckning över alla svenskar som vistades i staden.

Värst gick det för d’Albedyhll: alla misstankar strålade samman mot honom, och den 7 mars brände han de engelska växlarna i Gustmeiers närvaro. En vecka senare lämnade han Köpenhamn.

Danskarna tillsatte den 14 mars en kommission för att utreda händelseförloppet. Man påpekade att Benzelstiernas officersutbildning var rätt bristfällig: han hade en dålig uppfostran och rökte tobak mest hela dagen, men hade blott tvenne gånger begärt tvättvatten. Kommissionen ruskade bekymrat på huvudet: ”Man maa frygte at det ser lige sort ud med hans Sjael, hans Moral og Religion.”

Benzelstierna erkände allt och lovades i gengäld att inte utlämnas till ryssarna. Kommissionen verkade gärna vilja dra ut på tiden och inte komma till bekymmersamma resultat. Underhandsöverläggningar mellan svenska och danska regeringarna kom fram till att detta inte var rätta tillfället att ytterligare förgifta läget länderna emellan. Affären Benzelstierna tystades ner, stillsamt och lugnt.

Dödsdömd

Fänrik Benzelstierna dömdes till döden. Men kejsarinnan av Ryssland fann för gott att lägga sig ut för fänriken och förklara att hon inte önskade blodsutgjutelse i denna sak. Straffet kunde därmed förvandlas till livstids fängelse på Munkholmens fästning vid Trondhjem. Därifrån släpptes Lars Benzelstierna 1796, när danska staten önskade stå väl med en ny svensk kung: Gustaf IV Adolf.

Han återinträdde i svenska flottan som sekundlöjtnant men fick avsked samma år med löfte om syssla vid lotsverket. Han dog i Sörmland år 1808 – uppgiven av sjukdom som han ådragit sig under fängelsetiden, enligt änkan Ulrika Dygdig Nyström.

Irländaren O’Brien fann ingen som lade sig ut för honom. Han och hans medlöpare dömdes till livstids fängelse.

Striden självdog

När Danmark-Norge drog sig ur kriget måste den ryska eskadern tas hem, närmast till Finska viken. Ett tjugotal ryska fartyg lämnade Köpenhamn med kurs mot södra Östersjön och uppenbarade sig vid Karlskronas horisont.

Där låg den svenska örlogsflottan med en besvärlig tyfusepidemi ombord, men hade beredskap nog att löpa ut i farvattnen söder om Öland för att passa på tillfället att slå mot någon isolerad rysk division. Det kom till strid, mest som skärmytsling innan resten av den ryska eskadern slöt upp och striden självdog.

Svenskarna drog sig i skydd av Karlskronas kanoner, och ryssarna passade på att med sina linjeskepp paradera utanför och visa vem som var herre på täppan innan amiral Tjitjagov satte signal för kurs mot Finska viken.

Mäktiga segel svällde i augustidagern, tunga skrov klöv sjön. Maktens symbol seglade bort i all sin glans.

Men hur annorlunda hade det inte varit om fänrik Benzelstiernas hemliga uppdrag lyckats: svartnade mastspiror, kolnade skrov, rök och aska i Flaadens Leje.

Lars Rosander har tillsammans med Lennart W Frick nyligen gett ut boken Det vakande ögat. Svensk underrättelsetjänst under 400 år (Historiska Media).

Publicerad i Populär Historia 6/1998