De svenska kryssarna

De första kryssarna i svenska flottan levererades 1897–1900 och fick benämningen torpedkryssare och deplacerade 800 ton: Örnen, Claes Horn, Jacob Bagge, Psilander och Claes Uggla. Bestyckningen utgjorde en 12 cm kanon, fem 57 mm snabbskjutande kanoner och stävtub för torpeder. Deras fart var 19 knop.

Pansarkryssaren Fylgia, levererad 1907, byggde på erfarenheter från de fem mindre kryssarna, Fylgia kunde göra 22 knop och hade ett deplacement på 4 980 ton – Flottans hittills största fartyg – bestyckad med åtta 15 cm kanoner och två stävtuber. Besättningen uppgick till 322 man. Fylgia genomgick modernisering 1940–41 och fick en helt ny profil samt modern, men blandad, luftvärnsbestyckning. Första utbildningsexpeditionen, även kallad långresa, gjordes 1919 och den sista 1947–48.

Minkryssaren Clas Fleming beställdes 1910. Hög fart för offensiva mineringar och vissa kryssaregenskaper för att användas vid framskjuten spaning var Marinledningens behov. Deplacementet blev 1 850 ton och 20 knops fart, bestyckat med fyra 12 cm pjäser. De 190 minorna fälldes med hjälp av ett paternosterverk som drev fram minorna till akterportarna. Besättningen uppgick till 161 man varav 47 i en landstigningsstyrka. Ombyggd två gånger, bland annat med nytt så kallat varmluftsmaskineri, vilket medförde att profilen ändrades.

Flygplanskryssaren Gotland blev resultatet av mångåriga utredningar, där ”hangarkryssare” för 12 baserade flygplan livligt diskuterades. Gotland fick ett deplacement om 4 800 ton och konstruerades för en fart på 27,5 knop. Den så kallade flygstationen (flygdäcket) hade uppställningsplats för åtta flygplan. Därutöver kunde ytterligare tre medföras. Huvudartilleriet bestod av sex 15,2 cm Boforskanoner m/30 samt åtta luftvärnspjäser, sex 53 cm torpeder i två vridbara trippeltubställ. Gotland påbörjade vapenprov 1934. I december 1935 sändes hon ut på sin första utbildningsexpedition för kadetter.

Vintern 1943–44 togs all flygutrustning bort eftersom fartygsbaserat flyg inte längre behövdes. Gotland byggdes om till kraftigt bestyckad luftvärns­kryssare. Vid ytterligare en ombyggnad installerades avancerad radar- och stridsledningsanläggning med vilken Gotland skulle kunna leda flygstyrkor. 1955–56 gjordes den sista långresan.

Hjälpkryssare var särskilt uttagna handelsfartyg. Den 1 september 1939 anbefalldes förstärkt försvarsberedskap. Först att inkallas för att byggas om, var SJ:s tågfärja Drottning Victoria som utrustades för att kunna fälla 480 minor. Hon bestyckades med tre 12 cm kanoner och luftvärn. Sveabolagets Waria, Warun, Wiros och Fidra bestyckades med vardera två 12 cm kanoner och minräls.

Minkryssaren Älvsnabben levererades i april 1943. Vid krigsutbrottet var Clas Fleming Flottans enda minkryssare och en ny minläggare var av nöden. 1942 överlät Rederi AB Saturnus kontraktet på ett lastfartyg om 4 000 ton, beställt vid Eriksbergs Mek. Verkstad, till Marinförvaltningen.

Med sin enda dieselmotor gjorde hon 14 knop men aktionsradien var 12 400 sjömil (22 000 kilometer). Bestyckningen blev fyra 15 cm kanoner, fyra gyro­stabiliserade dubbla 40 mm och sex 20 mm luftvärnskanoner. Minkapaciteten uppgavs till cirka 350. Älvsnabben fick 1961 två 57 mm luftvärnskanoner i stället för de två förliga 15 cm och de två förliga dubbla 40 mm luftvärnskanonerna. Även Älvsnabben kom att bli välkänt långresefartyg från den första 1953–54. Två expeditioner jorden runt gjordes bland de 25 före den sista 1979–80.

Den lätta kryssaren Tre Kronor sjösattes den 16 december 1944 vid Götaverken, följd av Göta Lejon först den 17 november 1945, på grund av en långvarig strejk, vid Eriksbergs Mek. Verkstad. Efter provturer överlämnades Tre Kronor i oktober 1947 och Göta Lejon i december samma år till Kustflottan. Tre Kronor moderniserades 1951–53, och ingick i Kustflottan fram till 1958 då hon lades i materielberedskap för att slutligen utrangeras 1964.