Wernher von Braun (mitten) och USA:s president John F Kennedy på Cape Canaveral i Florida 1963.

© IBL Bildbyrå

Operation Paperclip – klappjakten på tysk teknik

I andra världskrigets slutskede var Nazitysklands vetenskapsmän och deras uppfinningar högvilt för både USA och Sovjet. Under kalla kriget fick tusentals av dessa forskare – flera med krigsförbrytelser på samvetet – fortsätta sitt arbete inom vapen- och rymdteknik.

25 augusti 2018 av Börje Isakson

Sovjets första atombomb, de första satelliterna, raketerna som förde människor till månen och dagens mest avancerade stridsflygplan har alla en sak gemensamt: De bygger på kunskap som utvecklades av forskare och tekniker i Nazityskland. 

Att deras kunskaper kunde tas tillvara beror på operationer som de allierade och Sovjet genomförde direkt efter andra världskrigets slut. 

När USA:s, Storbritanniens och Frankrikes arméer i mars 1945 trängde in i Tyskland följdes de av specialtrupper med närmare tiotusen man bestående av vetenskapsmän och tekniska specialister. Deras uppdrag var att spåra upp tyska vapentillverkare, forskningsanläggningar och vetenskapsmän.

Alsos skulle avslöja atombomb

Försöken att avslöja nya, tyska vapen hade pågått under hela kriget. 1943 bildade USA en specialgrupp, ”Alsos”, för att i första hand försöka avslöja hur långt Tyskland hade kommit i arbetet med att ta fram en atombomb och med att utveckla nya kemiska och biologiska vapen. 

Gruppen fick senare sällskap av andra, liknande projekt i både USA och Storbritannien, och när invasionen av Europa närmade sig samlades de under statliga ”Combined Intelligence Objectives Subcommittee”, CIOS. 

En förhoppning var att hitta nya vapen som kunde användas i kriget mot Japan. Vid sidan av CIOS bildade dessutom USA:s olika vapengrenar egna spaningsgrupper med samma uppdrag.

Kemiska vapen i Dyhernfurth

Den stora spaningsinsatsen gav snabbt resultat. Redan i slutet av 1944 fann man på universitetet i Strasbourg information som visade att Tyskland låg långt efter USA och Storbritannien i arbetet med att utveckla atombomber. 

Dock hittade man där dokument som visade att tyska forskare hade utvecklat nya kemiska vapen. De första konkreta exemplen på sådana hittade Röda armén i februari 1945, då man erövrade Dyhernfurth (dagens Brzeg Dolny) i sydvästra Polen. Utanför staden fanns en underjordisk anläggning för produktion av de nya nervgaserna Tabun, Sarin och Soman.

I tyskarnas underjordiska raketfabrik Mittelwerk arbetade omkring sextiotusen fångar, bland annat med V-2. Foto från 1944.

© Walter Frentz/Ullstein/All over press

Mittelwerk och V-2-raketerna

Några månader senare upptäckte allierade styrkor en liknande anläggning, "Heeresversuchsanstalt Raubkammer" ("Arméförsöksanstalt Rövarkulan") söder om Hamburg. I april 1945 hittade de allierade tyskarnas ”raketfabrik”, Mittelwerk. 

Den låg nedsprängd i berget Kohnstein utanför Nordhausen, söder om Hannover. Där hade drygt sextiotusen fångar från koncentrationslägret Mittelbau-Dora arbetat med att bygga V-2-raketer (Vergeltungswaffe 2 – "vedergällningsvapen 2") i de hemliga bergrummen. 

När de amerikanska styrkorna anlände vid krigsslutet hade de ansvariga för raketutvecklingen och produktionen redan flytt, men man lyckades samla in delar till omkring hundra V-2-raketer. I början av juni fraktades materialet med fartyg till USA.

Wernher von Braun överlämnade sig

Vid det laget hade de främsta tyska raketforskarna – bland dem Wernher von Braun och general Walter Dornberger, som hade lett den tyska raketutvecklingen – överlämnat sig till amerikanska styrkor i österrikiska Reutte. Under förhören berättade de villigt om nya tyska vapen, bland annat en luftförsvarsrobot och en radiostyrd raket. Dessa hade konstruerats av Herbert A Wagner, som var chef för robotutvecklingen vid flygplanstillverkaren Henschel. 

Forskarna avslöjade också att raketspecialisten Wernher von Braun, som lett V-2-projektet, hade utvecklat en interkontinental robot med en räckvidd på 550 mil. Enligt de amerikanska experterna låg tyskarna tjugo år före USA i fråga om raketutveckling.

Flygforskning i Braunschweig

De första uppgifterna om tyskarnas flygmedicinska forskning upptäcktes i april 1945, då koncentrationslägret Dachau (utanför München) befriades. I lägret fanns en avdelning där lägerfångar grymt utnyttjades som försökskaniner. Bland annat gjordes experiment med människor som tvingades in i tryckkammare där flygning på tjugotusen meters höjd simulerades, och i behållare med extremt låg syrenivå.

Samtidigt upptäckte amerikanska trupper en stor flygforskningsanläggning i Braunschweig, sydväst om Wolfsburg. I anläggningen fanns bland annat avancerade vindtunnlar, nyutvecklade jetmotorer och bakåtsvepta flygplansvingar. 

En tysk V-2-raket redo för avfyrning.

© IBL bildbyrå

Otto Ambros greps 1946

Parallellt med de allierades jakt på vapen och teknik pågick – med stor framgång – eftersökningarna efter forskarna bakom. Den 1 maj greps robotkonstruktören Herbert A Wagner i de sydtyska alperna, och senare samma månad Kurt Blome, som lett utvecklingen av biologiska vapen. Hubertus Strughold, chef för det tyska flygvapnets institut för flygmedicin, spårades till universitetet i Göttingen. 

Men en av de mest eftersökta tyska forskarna, Otto Ambros, greps först i början av 1946. Ambros hade ansvarat för utvecklingen av de kemiska stridsmedlen Sarin och Soman, varit chef för vapenanläggningen i Dyrhernfurth, genomfört experiment på fångar i Auschwitz och utvecklat syntetiskt gummi. Vid Nürnbergrättegångarna dömdes han för krigsförbrytelser till ett mångårigt fängelsestraff.

Hermann Oberths solkanon

Ett dilemma var vad man skulle göra med de tillfångatagna forskarna. Samtidigt som de besatt viktiga kunskaper var de i flera fall att betrakta som krigsförbrytare. 

Medan saken debatterades av de amerikanska myndigheterna internerades omkring femtonhundra tyska forskare och specialister på olika håll i Europa. Sammanlagt förhörde de allierade tolvtusen tyska experter och undersökte omkring niotusen tyska anläggningar. 

En del av upptäckterna presenterades vid en konferens i Paris i juni 1945, där det mest spektakulära fyndet var fysikern och raketpionjären Hermann Oberths planer på en solkanon. 

Denna var tänkt att cirkla runt jorden på åttahundra mils höjd och reflektera solstrålar mot jorden. Solkanonen skulle kunna erbjuda solsken under vintern, men också fungera som vapen genom att koncentrera solljuset till en förintande ljus- och värmestråle.

Material forslades till USA

De amerikanska styrkorna lade beslag på närmare tiotusen ton tyskt material vilket fraktades till USA. Förutom de redan nämnda delarna till V-2-raketer handlade det bland annat om 39 flygplan, flera vindtunnlar, 550 ton tabun och den tyska kemiindustrin I G Farbens pilotanläggning för tillverkning av syntetiska drivmedel. 

Dessutom samlades närmare femhundra ton tekniska och vetenskapliga dokument in.

Denna gruppbild visar de drygt hundra första tyska forskare som anlände till Fort Bliss i Texas 1945–46. Många av dem hade
tidigare arbetat vid raketforskningsanläggningarna vid Peenemünde i nordöstra Tyskland.

Operation Overcast 

I början av juli 1945 bestämde sig den amerikanska regeringen för vad man skulle göra med de gripna tyska forskarna. 

Inom ramen för ”Operation Overcast” skulle minst trehundrafemtio tyska toppforskare föras till USA. Kravet var dock att de inte skulle vara hängivna nazister eller misstänkta för krigsbrott. Och så snart USA hade utnyttjat deras kunskaper skulle experterna skickas tillbaka till Tyskland, var det tänkt. 

Vid det här laget hade de första tyska forskarna redan landat i USA: Herbert A Wagner och två av hans medarbetare. Under hösten anlände bland andra Werner von Braun och hans grupp av raketspecialister.

Tyska uppfinningar släpptes

Det faktum att USA anlitade tyska forskare och specialister hölls hemligt. I oktober 1945 arrangerades i och för sig en stor officiell utställning i Texas där en del av det som hämtats från Tyskland visades upp, bland annat V-2-raketer och flygplan. Besökarna fick dock inte reda på att några av forskarna bakom det beslagtagna krigsmaterielet befann sig på plats. 

Senare offentliggjorde regeringen också tyska uppfinningar, som påverkade såväl industriproduktion som vardagsliv. Det var bland annat små, elektriska komponenter, nya färgämnen, mörkerkikare, nya typer av plast, syntetiskt gummi, nya mediciner – och möjlighet att spela in ljud med hjälp av magnetband. 

Och hela tiden fortsatte USA att importera forskare från Tyskland – i början av 1946 hade 175 anlänt. De flesta av dem togs till Fort Bliss i Texas, där man i april provsköt den första V-2-raketen på amerikansk mark.

Overcast blev Operation Paperclip

Samtidigt, i februari 1946, varnade USA:s ställföreträdande ambassadör i Moskva, George F Kennan, för att det skulle bli omöjligt för USA att framöver upprätthålla fredlig samexistens med Sovjetunionen. 

För att vinnlägga sig om att ligga före på det militärteknologiska planet bearbetade amerikansk militär regeringen för att möjliggöra att ännu fler tyska forskare skulle få komma över Atlanten. Detta skulle ge resultat.

Under våren bytte Operation Overcast både namn och inriktning. Från och med nu kallades projektet Operation Paperclip. Namnet paperclip, "gem", syftade på de pappersklämmor som höll samman arken med bakgrundsinformation som följde med varje forskare. 

Holger Toftoy (stående till vänster) var amerikansk arméofficer och högste chef för Operation Paperclip, som syftade till att ta vara på tysk teknologi. På fotot från 1956 ses Toftoy tillsammans med de tyska raketforskarna Ernst Stuhlinger, Hermann Oberth, Wernher von Braun och Eberhard Rees.

© All over press

Kapplöpning med Sovjet

President Harry S Truman godkände i augusti 1946 "import" av sammanlagt tusen tyska forskare, och under hösten samma år kom därför ytterligare 233 vetenskapsmän och specialister till USA, där de gavs möjlighet att bli amerikanska medborgare. 

Samtidigt försvann det tidigare kravet på att forskarna inte skulle ha bakgrund som nazister. Nu var det viktigare att inte Sovjet fick tag i dem först.

I december blev det känt för den amerikanska allmänheten att tyska forskare och specialister arbetade i USA. För att bemöta eventuella protester mot detta meddelade försvarsdepartementet att enbart raketspecialisterna hittills hade sparat minst 750 miljoner dollar åt skattebetalarna. 

Trots denna upplysning ville en majoritet av folket inte att tyska forskare skulle få arbeta i USA. Och amerikanska vetenskapsmän ville inte samarbeta med ”Hitlers, Görings och Himmlers lydiga tjänare”. 

Trots kritiken fortsatte inflödet av teknik och kunskap från det forna Tredje riket till USA – men även österut. Hösten 1946 tvingades omkring 3 500 tyska vetenskapsmän och specialister att flytta till Sovjet. Kalla kriget hade startat.

Otto Ambros inför rätta

Under följande år anslöt sig USA:s handelsdepartement till förespråkarna för import av tyska forskare. Detta resulterade i att omkring tvåhundra tyskar anställdes av företag och universitet i USA under de närmast följande åren. 

Den amerikanska regeringen hade ställt sig tveksam till att släppa in tyska kemister i landet. Men när de egna forskarna misslyckades med att producera nervgasen tabun tog man hjälp av tysk expertis. I samband härmed gjordes försök att få över Otto Ambros. Detta gick dock om intet eftersom han ställdes inför rätta anklagad för att ha begått massmord. 

Men med hjälp av andra tyska kemister fick USA fart på den inhemska produktionen av både tabun och sarin.

Sovjetisk atombomb och Koreakriget

Under 1948 skärptes motsättningarna mellan öst och väst när Sovjetunionen ströp alla tillfarter till Berlin. Året därpå chockades amerikanerna av att Sovjet den 29 augusti sprängde sin första atombomb. Detta blev startskottet för en intensiv kapprustning, och 1950 blev kalla kriget hett när Nordkorea angrep Sydkorea.

Den första uppskjutningen av en raket vid Cape Canaveral-basen i Florida ägde rum den 24 juli 1950. Den nedre delen av raketen byggde på den tyska V-2-missilen, den övre var utvecklad i USA. 

© IBL bildbyrå

Lippich och Convair XF-92

När Koreakriget var ett faktum flyttades raketforskaren Wernher von Braun och hans medarbetare till Huntsville i Alabama. Där utvecklade de medeldistansroboten Redstone, som kunde förses med kärnvapenstridsspets. Den provsköts första gången 1953. 

En annan viktig insats för den amerikanska militären stod den tyske flygplanskonstruktören och aerodynamikpionjären Alexander Lippisch för när han deltog i utvecklingen av det första deltavingade jetflygplanet, Convair XF-92.

Sputnik mot Explorer

En milstolpe i den teknologiska kampen mellan öst och väst var när Sovjetunionen i oktober 1957 lyckades skjuta upp den första satelliten, Sputnik 1. Nu var rymdkapplöpningen igång. 

I USA hade Wernher von Braun redan 1954 föreslagit en satsning på att skjuta upp en satellit, men han fick vänta flera år innan så skedde. Först den 31 januari 1958 kunde raketen Juno 1 placera USA:s första satellit, Explorer 1, i omloppsbana runt jorden.

Operation Paperclip pågick till 1973. Inom ramen för programmet togs omkring 1 600 tyska forskare, specialister och tekniker samt deras familjer till USA. 

Saturnus V-raketen

Operationens främsta "affischnamn" blev Wernher von Braun, var stora triumf blev utvecklingen av Saturnus V-raketen, som 1969 förde den första bemannade farkosten till månen. von Braun var dock långt ifrån ensam tysk i utvecklingsarbetet – över hundra av forskarna och teknikerna hade hämtats från Tyskland. 

Bland dem kan nämnas projektledaren Arthur Rudolph, som lett tillverkningen av V-2-raketer i Mittelwerk, och Kurt Debus, som basat för testerna av V-2-raketerna.

I USA ledde Debus utvecklingen av NASA:s Kennedy Space Center i Florida, och blev dess förste chef. En viktig roll spelade också Hubertus Strughold, som 1949 hade utsetts till USA:s första professor i rymdmedicin. 1962 blev han medicinsk chef inom NASA. 

Några exakta uppgifter om vad importen av tyska forskare och specialister innebar för USA rent ekonomiskt finns inte, men redan i slutet av 1947 uppskattade det amerikanska flygvapnet US Air Force att Paperclip hade sparat in omkring två miljarder dollar åt dem.

Till detta ska läggas de många patent och all den kunskap om nya tillverkningsprocesser som USA och Storbritannien lade beslag på i Tyskland. Det uppskattades 1948 vara värt omkring tio miljarder dollar (motsvarande närmare hundra miljarder dollar i dag). 

Många tyska forskare lämnade så småningom försvaret och började arbeta på universitet och i näringslivet, och gav därigenom USA en svårvärderad injektion av kunskap inom en rad områden.

Tyska forskare i Sovjet

Till Sovjetunionen flyttades från hösten 1946 såväl tyska forskare som hela laboratorier och fabriker. Bland andra deltog vetenskapsmännen Klaus Fuchs och Alan Nunn May i arbetet med Sovjets första atombomb. Tyska specialister utvecklade också en rad olika raketer. 

Den största, G-4, var klar 1949, hade en räckvidd på nära trehundra mil och kunde bära en kärnladdning på omkring tretusen kilo. Med hjälp av tyska forskare, utrustning och material byggde Sovjet också nio flygplans- och flygmotorfabriker.

En av de ledande här var Siegfried Günter, som under kriget deltagit i utvecklingen av det snabbaste av den första generationens jetplan, det tyska Heinkel He 162. I Sovjet deltog han i konstruktionen av jaktplanet MIG-15. 

Från 1951 fick de flesta tyska forskarna som tagits till Sovjetunionen återvända till (Öst)Tyskland, och var således inte direkt inblandade i Sputnikprogrammet.

Obemannade flyg efter tysk förlaga

I USA blev emellertid de flesta tyska forskarna kvar, och kom därmed att få större betydelse för teknikutvecklingen än vad deras kollegor fick i Sovjet. Än i dag märks de tysk-amerikanska bidragen inom flyg- och rymdområdena. 

Dagens hypersoniska obemannade flygplan, som kan nå hastigheter mellan drygt sextusen och tolvtusen kilometer i timmen, har sitt ursprung i de tyska V-1-raketerna. År 2010 nådde ett av dem, Falcon HTV-2, en hastighet av hela 21 245 kilometer i timmen.

Likaså anses de moderna stealthplanen ("smygflygplan") – som inte syns på radarn – vara efterföljare till den tyska "Flygande vingen" Horten Ho 229. 

Det utvecklades av Walter och Reimar Horten och flög första gången 1944. Efter andra världskriget fördes ett exemplar över till USA. Och i början av 1980 presenterade Lockheed det första moderna stealthplanet, F-117 Nighthawk.

Publicerad i Populär Historia 9/2015

Kanske är du intresserad av...

Läs också