På 1930-talet blev familjen Kalasjnikov, som härstammade från en kosacksläkt, tvångsförflyttad till Sibirien som en följd av Stalinregimens kollektivisering av jordbruket. Fadern dog och en äldre bror fängslades, för att utnyttjas som arbetskraft vid ett kanalbygge.

Den nittonårige Michail flydde med hjälp av falska papper från förvisningen och lyckades bli konstruktör vid järn-vägen i Kazakstan. Sedan kom han till ett pansarförband i Röda armén, där han sårades 1941 i Brjansk.

Medan han låg på sjukhuset med krossad arm fick han tid att fundera över hur några tyska Schmeisser-k-pistar var konstruerade. Tyskarna hade under andra världskriget tagit fram lätta eldhandvapen som var ett slags kombination av kulsprutepistol och gevär. Några år senare fick amatörteknikern Kalasjnikov fatt i ett Sturmgewehr MP-44, vars fiffiga omladdningsmekanism gav honom ytterligare inspiration. 1946 hade han prototypen till sin AK-47 färdig.

Vapnet har en kaliber på 7,62 millimeter, skjuter sexhundra skott i minuten, väger 4,3 kilo och träffar mål på trehundra meters håll. Användare säger att kalasjnikoven fungerar även om den släpats i gyttja, saltvatten eller ökensand.

Michail Kalasjnikov blev snart chef, först över en vapenforskningsbyrå, så småningom även över Izjmach-fabriken i Izjevsk. Hans vapen – särskilt populärt i vänsterinriktade befrielserörelser – har hittills producerats i över hundra miljoner exemplar. Hur många människoliv det utsläckt vill man helst inte tänka på.

**Publicerad i Populär Historia 11/2004