Svensk sjukvård räddade liv på Balkan
De båda Balkankrigen har hamnat i skuggan av det stora världskrig som bröt ut på sommaren 1914, men striderna som rasade åren 1912 och 1913 var de blodigaste och grymmaste som Europa upplevt på flera generationer. Minst en halv miljon människor fick sätta till livet, och hundratusentals andra rycktes upp med rötterna i etniska rensningar, som på intet sätt stod 1990-talets fasor efter.
Bakgrunden till de två krigen var det faktum att det 500-åriga turkiska väldet på Balkan alltmer började knaka i fogarna. Redan på 1820-talet hade grekerna inlett sin frihetskamp mot sultanen i Konstantinopel, våra dagars Istanbul, och i svallvågorna av det rysk-turkiska kriget 1877–78 gjorde sig även rumäner, bulgarer, serber och montenegriner fria.
Det turkiska nederlaget var i det närmaste totalt och efter 1870-talet stod det med all önskvärd tydlighet klart att ”Europas sjuke man” inte längre kunde försvara sina positioner på kontinenten. I september 1911 kastade sig den förste angriparen över Turkiet, när Italien inledde det s k Tripoliskriget.
Efter ett år hade italienarna erövrat de turkiska besittningarna i Nordafrika. De italienska framgångarna inspirerade andra. Det lilla Montenegro ”tjuvstartade” det överenskomna angreppet och i oktober 1912 anfölls Turkiet även av Bulgarien, Serbien och Grekland, och därmed var det första Balkankriget ett faktum. Ett viktigt avgörande föll när de albanska muslimerna, tidigare ansedda som trogna sina turkiska härskare, slöt upp på de allierade balkanstaternas sida. Först i slutet av maj 1913 tystnade vapnen, i och med att Turkiet avstod från större delen av sina återstående balkanprovinser till de fyra motståndarna.
Redan under kriget hotades alliansen av inbördes strider, främst om Makedonien som tillsammans med Thrakien på gränsen mellan Grekland och Turkiet kom att bli den främsta krigsskådeplatsen. Endast den ryske tsaren Nikolaj II:s ingripanden förhindrade strider mellan hans protegéer Serbien och Bulgarien, som båda betraktade makedonierna som en del av det egna folket. Även grekerna gjorde anspråk på Makedonien.
Redan en månad efter fredsslutet utbröt ett nytt krig i juni 1913 mellan segrarmakterna som tvistade om bytet. Bulgarien anföll grekerna och serberna, och kom dessutom på nytt i krig med Turkiet. Även Rumänien kom i konflikt med Bulgarien, som snart fick se sig besegrat.
När freden slöts i Bukarest i augusti 1913 framstod Serbien och Grekland som de stora segrarna, medan Bulgarien hade förlorat huvuddelen av de inledningsvis stora vinsterna. Den stora förloraren var Turkiet, som med knapp nöd undgick att kastas ut helt från den europeiska kontinenten.
Till Stockholm strömmade nyheter om krigsförloppet från våra militärattachéer i Aten, Sofia och Konstantinopel, liksom från särskilt utsända svenska militära observatörer i de rumänska, grekiska och bulgariska arméerna. Andra viktiga informatörer om läget på Balkan var de svenska sjukvårdsgrupperna.
Röda korsets personal kompletterades med ett antal svenska militärläkare som sändes ut på försvarets uppdrag, dels för att hjälpa till att lindra nöden, men också för att se och lära av de erfarenheter som krigssjukvården gjorde i verkligheten på slagfälten.
Kirurg var tandläkare
År 1912 anlände en svensk sjukvårdsgrupp till Belgrad, där man fick behandla offer för de grymma striderna i Makedonien. Läkaren Håkan Nordlund rapporterade vid hemkomsten om hur sårade anlände från fronten till Belgrad i ändlösa rader av sjuktåg. Efter omlastning på järnvägsstationen fördes de i spårvägsvagnar till de olika krigssjukhusen i den serbiska huvudstaden.
Den svenska personalen var installerad i ett större skolhus i Belgrad, med plats för 240 patienter. Sängarna kom från den serbiska armén, medan sängkläderna hade samlats in från civila belgradbor.
Vid den svenska personalens ankomst fungerade det mesta bra, utom operationssalen, ett inte alldeles oviktigt undantag. Håkan Nordlund konstaterade:
”Narkos och anestesi voro fullkomligt okända begrepp, för de med cigaretter i mun och med uppkaflade smutsiga skjortärmar försedda två läkarne, hvilka hjälptes åt att, sedan de på måfå stuckit in scalpellen, sprätta” patienten ”obekymrade om alla anatomiska förhållanden”.
Såväl de två kirurgerna som operationssköterskan avskedades omedelbart av svenskarna; den ene kirurgen befanns vara en i Genève praktiserande tandläkare, med tämligen diffusa begrepp om människokroppens utformning nedanför gommen.
Med en instrumentlåda från Drottning Sofias förening i Sverige installerade sig den svenska personalen.
Hit strömmade med varje sjuktåg 40–50 patienter från den makedonska fronten. Soldaterna hade inte sällan haft sina uniformer på sig i månader, och ohyran kryllade på dem när de anlände till sjukhuset. De flesta sårade hade infekterade, om än ombundna sår, som dessvärre inte hade setts om under den ofta en vecka långa tågresan. Huvuddelen av svenskarnas patienter var serbiska soldater. Men många turkiska fångar fördes till Belgrads gamla fästning, där de behandlades av de svenska läkarna.
Viktigt med snabb behandling
Den 17 juli 1913 anlände en annan svensk grupp med sjukvårdare till Belgrad, där man installerade sig i Första reservsjukhuset. Ledare för den svenska gruppen var Fritz Bauer, överläkare vid kirurgavdelningen på Malmö allmänna sjukhus. En av hans medhjälpare, Olof Gertzén från Skövde, beskriver utförligt i sin rapport hur man kämpade med de sanitära (miss)förhållandena i ett reservsjukhus, där toaletterna utgjordes av öppna hål i golvet med direkt förbindelse med avloppstrummorna.
Både Gertzén och hans kollega Teodor Flodén betonar hur viktigt det var att de sårade snabbt kom under behandling redan ute i fält. De soldater vars sår setts om, om än i enklaste form, direkt bakom fronten, hade mycket bättre utsikter att klara liv och lem än de som fått tillbringa en vecka på sjuktågen till Belgrad, innan någon läkare tittade närmare på skadorna. De serbiska läkarna använde sig av en sorts kompressförband, som höll förbanden på plats under tågtransporten och väsentligt minskade riskerna för infektioner. Dessa enkla men viktiga erfarenheter vidarebefordrades, tillsammans med utförliga redovisningar av behandlingen av lungskott och andra mer komplicerade skador. I början av september var den svenska sjukvårdsgruppen åter hemma.
Till Grekland anlände en svensk grupp i juli 1913 bestående av militärläkaren Arvid Gullström och sju sjuksköterskor från Röda korset. Svenskarna etablerade sig i Saloniki, den grekiska arméns huvudetappstation bakom den thrakiska fronten. Här fick man tjänstgöra på Fjärde militärsjukhuset, förlagt till en privat bostad – Villa Allatini. Ett sammanträffande var att det var i samma hus som revolterande officerare – ungturkarna – åren 1908–12 hade hållit den avsatte sultanen Abdul Hamid fängslad. Här fanns också grekisk sjukvårdspersonal.
Operationssalen var inrättad i villans matsal, ”ett stort ljust rum med gyllenläderstapeter”, onekligen en lokal med kontraster. Hit strömmade patienter från den thrakiska fronten.
Arvid Gullström är full av beröm för ”de grekiska läkarnas jämnmod”, genom vilket alla potentiella kontroverser i den turbulenta inledningsfasen av arbetet kunde stillas.
Den första tiden ägnade man sig åt övertagna patienter, vilka redan under vintern, för ett halvt år sedan, hade förfrusit fötter och andra kroppsdelar.
Svenskarnas tid i Saloniki inleddes med en lång rad amputationer. Men snart anlände nya sårade.
Biltransporter viktiga
Efter slaget vid Kreschna kom den 28 augusti 31 sårade greker och redan den 2 september var antalet nyanlända patienter uppe i 267. De nya fick inkvarteras i en kasern, som använts av Abdul Hamids väktare. Sängar och övrig utrustning erhöll man utan större svårigheter från den grekiska armédepån i staden.
De flesta nyanlända sårade hade väl anlagda förband och svårare infektioner var förhållandevis sällsynta. Den grekiska armén förfogade över väl utrustade ambulanser, varför skadorna inte förvärrades under transporterna från fronten, till skillnad från förhållandena i Serbien. Gullström noterar att ”automobiler ... i riklig mängd (kom) till användning vid sjuktransporterna” – en viktig erfarenhet för ett Sverige där armén hade fått sin allra första bil bara två år tidigare, 1911.
Ytterst få sårade hade bajonettskador, utan det var skott- och splitterskador som helt dominerade. En brist var att det fanns ytterst få röntgenapparater i Saloniki, vars sjukhusutrustning självfallet inte var dimensionerad för denna anhopning av skadade. Men ofta kunde man sända patienter som behövde röntgas vidare till deras hemorter på annan plats i Grekland, där röntgenutrustning var förhållandevis vanlig.
Med en behärskad entusiasm kan Gullström konstatera att de flesta grekiska läkare ”hylla en väl långt gången böjelse för aktivt ingripande” vid kranieskador, med en för patienten inte sällan riskabel trepanering som följd. De tyska läkarna i Saloniki var i kontrast mot detta betydligt mer försiktiga.
Kolera och tyfus hotade såväl trupperna vid fronten som de civila i Saloniki, men epidemierna kunde hållas under relativ kontroll genom insatser av de grekiska militärsjukhusen med stöd från svenskarna och frivilliga tyska sjukvårdsgrupper i staden.
Under sitt arbete besökte Arvid Gullström även Aten där minst 8 000 sårade vårdades på olika militärsjukhus. Förutom den rent humanitära insatsen betonade han att erfarenheterna av fasorna på Balkan inte skulle ”bli utan sin betydelse, om en gång allvarets stund kommer för vårt eget fosterland”.
Svenskarna påverkades naturligtvis av den miljö i vilken de verkade och sympatierna för den grekiska saken och Salonikis befolkning är tydliga. Arvid Gullström beskrev för sina överordnade i Stockholm de övergrepp som turkiska trupper begick mot den grekiska civilbefolkning i Thrakien, medan han däremot inte sade sig ha några belägg för grekiska massakrer mot turkiska civila. I dag vet vi att civilbefolkningen – såväl i Thrakien som Makedonien – från alla sidor fick utstå vidrigheter som inte stod övergreppen i Bosnien 80 år senare efter.
Flest svenskar sedan Karl XII
En något annorlunda bild förmedlades av Richard Erhardt, chef för det svenska militärsjukhuset i Konstantinopel (nuvarande Istanbul).
Den turkiska armén led de största förlusterna av alla inblandade. I Konstantinopel arbetade det svenska sjukhuset från november 1912 till januari 1913 med att ta hand om sårade från de grekiska och bulgariska fronterna.
Richard Erhardt gjorde den reflektionen att den svenska kolonin i Konstantinopel – 22 personer – nu 1912 var den största grupp svenskar som vistats i staden sedan Karl XII:s dagar ganska exakt 200 år tidigare.
Först på senare år hade den turkiska armén fått en militärläkarutbildning, men då främst efter tysk förebild, den stora föregångsstaten på krigskirurgins område. För bergskrigföringen hade turkarna utvecklat särskilda sjukvårdsenheter utrustade med mulor och inte med vagnar, som i den övriga armén.
”Tacksamt tillfälle till plastisk kirurgi”
Även de svenska läkarna i Konstantinopel framhöll värdet av de praktiska erfarenheter som arbetet i stadens krigssjukhus gav. Erhardt underströk vikten av att de sårade fick ordentlig förplägnad. Trots en annars väl fungerande turkisk försörjningsapparat, anlände många sårade formligen uthungrade. I många fall, t ex vid frostskador och utmattningstillstånd, var en riklig näring direkt livräddande.
Som den yrkesman han var, beskrev Erhardt i detalj vilka erfarenheter som utvanns vid operationsbordet: ”Bajonettsåren i händerna lämnade rikligt och tacksamt tillfälle till plastisk kirurgi vid försök att rädda allt vad räddas kunde av ben, senor och fingerbitar.”
Den svenska sjukvårdspersonalen var i det närmaste lyrisk över den insats som gjordes av den turkiska motsvarigheten till Röda korset, Röda halvmånen, för att hjälpa de tusentals civila turkiska flyktingar som drevs framför de avancerande bulgariska trupperna i en skoningslös etnisk rensning.
Svenskarna var ingalunda de enda utlänningarna i den turkiska huvudstaden. Här gjordes också, vilket vitsordades av Erhardt, stora insatser av tyska militärläkare för att bringa ordning i den turkiska militärsjukvården i Konstantinopel. Förutom flera tyska sjukhus, hade även holländska och egyptiska sjukhus etablerats för att vårda turkiska patienter.
Mycket hade hänt sedan Florence Nightingale gjorde världen uppmärksam på de sårades hemska lott på slagfälten under Krimkriget på 1850-talet, och schweizaren Henri Dunant – med egna erfarenheter av den obefintliga sjukvården i slaget vid Solferino 1859 – grundade det internationella Röda korset.
Nya medicinska kunskaper och ny teknik bidrog till framstegen, men ännu återstod mycket för att lindra de sårades lott. Inte minst krigshandlingarnas stora omfattning gjorde att de krigförande ländernas sjukvårdsorganisationer var helt underdimensionerade, även om man ofta visste vad som skulle göras om resurserna fanns. I det läget spelade frivilliga – civila och militära – sjukvårdslag från många länder en viktig roll. Samtidigt kunde dessa ta med sig förvisso bistra men viktiga erfarenheter hem till sina egna länder.
De svenska sjukvårdarna i Saloniki, Belgrad och Konstantinopel fick – med Richard Erhardts ord – ”se skillnaden mellan att läsa om krigsskador och själv få taga itu med uppgiften”.
Lars Ericson är forskningschef vid Krigsarkivet i Stockholm och medarbetare i Populär Historia. Tidigare i år utkom hans bok Svenska knektar, om indelningsverkets historia.
