Fronten i Alperna under första världskriget

De hygieniska förhållandena i skyttegravarna var fruktansvärda, särskilt på den italienska sidan. Eftersom striderna ägde rum i Sydtyrolen och nuvarande Slovenien, med höga bergstoppar och djupa dalgångar, var det många som miste livet bara på grund av den minst sagt besvärliga terrängen. Så här skriver den italienske soldaten Virgilio Bonamore i sin dagbok 1915:

Den 29 var jag 24 timmar i skyttegraven och hukade mellan liken av mina kamrater och fienden. Stanken var outhärdlig… Det råder knapphet på vatten och det luktar illa… I två dagar har jag varken ätit eller druckit… Den 21:a bataljonen, med undantag av 50 överlevande, existerar inte mera, det 7:e och det 9:e kompaniet av den 36:a bataljonen är halverat, den 23:e bataljonen är decimerad. Ett vansinnigt debacle…

Det speciella med alpkriget var att soldaterna inte bara dödades av vapen utan även av olyckshändelser som laviner eller nedstörtande klippblock. Sjukdomarna som grasserade i soldatleden kostade också många människoliv. Och det var dessutom ett ställningskrig, precis som i Flandern, med ett otal meningslösa attacker under stor blodsutgjutelse som ledde till försumbara territoriella vinster. Endast en österrikisk offensiv med tysk hjälp i krigets slutskede ändrade frontlinjerna märkbart.

Från början var det inte alls meningen att Italien skulle delta i första världskriget. Vid utbrottet 1914 förklarade sig landet neutralt. Sedan 1882 hade Italien varit förenat med Tyskland och Österrike-Ungern i den så kallade trippelalliansen (när det gäller kriget används främst begreppet central­makterna) som förnyades så sent som i december 1912. Men å andra sidan hyste italienarna en dröm om att fullborda il Risorgimento (ordet betyder ungefär ”upp­ståndelsen”), det vill säga att alla italiensktalande områden som ännu tillhörde Österrike-Ungern skulle återförenas med Italien. Det gällde framförallt området Trentino i norr och den stora hamnstaden Trieste vid Adriatiska havet. Men helst ville italienarna också införliva Sydtyrolen i norr och Istrien och Dalmatien i öst.

Hur skulle då italienarna agera för att nå sina militära mål samtidigt som man inte ville vara den part som bröt pakten? Jo, de kunde skylla på att Österrike inte rådgjort med Italien innan ledarna i Wien förklarade Serbien krig, vilket var föreskrivet i centralmakternas traktat.

I ett hemligt avtal i London i april 1915 lockade västmakterna Italien med stora territoriella vinster om landet deltog i kriget på den så kallade ententens (Storbritannien, Frankrike, Ryssland) sida. Upphetsade gatudemonstranter i Italien fordrade krig, och till slut röstade hela parlamentet för det, bara det marxistiska partiet var emot. En av krigsivrarna var den unge Benito Mussolini, sedermera fascistledare, vid denna tid intellektuell socialist. Italien förklarade Österrike krig den 23 maj 1915. Man vände sig dock inte mot Tyskland, vilket störde ententen.

Italienarna var mycket optimistiska, Österrike tvingades ju nu att kämpa på tre fronter. Dessutom kunde Italien uppbåda trettiofem divisioner mot Österrikes fjorton. Visserligen var en italiensk division mindre än en österrikisk, men det innebar ändå ett övertag av två mot en. De italienska styrkorna var dock inte moraliskt och materiellt sett lika väl rustade som de österrikiska. Konflikten förenade inte heller alla italienare, eftersom det var ett offensivt krig.

Särskilt gällde det italienarna i söder, som såg det hela som ”Roms och nord­italienarnas krig”. Officerarnas kompetens var ofta inte på topp och manskapet dåligt tränat och odisciplinerat. Italienarna hade brist på motorfordon och maskingevär och deras artilleri var sämre än österrikarnas. Ändå trodde alltså arméledningen på en snabb seger.

Ett särskilt aber var topografin längs den sextiofem mil långa fronten. Österrikarna behärskade höjderna, och på grund av sin nedärvda misstro gentemot grannarna i söder var deras ställningar väl befästa, även om de till en början besattes av gamla landstormsmän. Italienarna tvingades slåss i motlut och fick gräva skyttegravar bland klippor och glaciärer på ända upp till tretusen meters höjd. Minst besvärlig var terrängen i nuvarande väst­ra Slovenien, där floden Isonzo rann i sydlig riktning alldeles innanför den österrikiska fronten, från de Julianska alperna ner mot Adriatiska havet. Dit förlade Commando Supremo, den italienska arméledningen, huvuddelen av sina styrkor.

Befälhavare för de italienska styrkorna var general Luigi Cadorna. Han hade lagt ned ett idogt arbete på att modernisera armén genom att fördubbla dess storlek, förbättra utrustningen och stärka försvarsställningarna. Men Cadorna saknade krigserfarenhet och han var dessutom fantasilös, arrogant och högfärdig. Hans ambitioner var storvulna: huvudattacken skulle riktas mot Isonzolinjen. Sedan skulle man erövra gränsstaden Gorizia, hamnstaden Trieste och via Ljubljana skulle man ­– med serbiskt och ryskt bistånd – ta sig in på Donauslätten. Slutmålet var Wien!

Men Cadorna tycks inte ha räknat med den svåra terrängen, den kraftfulla österrikiska eldgivningen och fiendens taggtrådsbarriärer. Detta resulterade i ett långt utnötningskrig med skyhöga förluster för angriparen.

Längs en nära tio mil lång sträcka initierade general Cadorna de elva beryktade Isonzoslagen under åren 1915–17. Inget av dem blev någon större succé och alla följde de samma enformiga mönster: vågor av infanteristyrkor – utan tillräckligt stöd av artilleri (trots att Cadorna var artilleriofficer) – klättrade upp för branta sluttningar medan de utsattes för intensiv eld. De fientliga granaterna sprängdes mot bergväggarna, vilket hade samma effekt som klusterbomber.

Bara under de fyra första Isonzoslagen, mellan juni och december 1915, förlorade italienarna nära 280 000 man i utbyte mot några få hektar värdelöst territorium. Österrikarnas förluster var betydligt mindre, cirka 165 000 man.

Österrikarnas försök att bryta dödläget blev å andra sidan inte heller så lyckosamt. I maj 1916 försökte de stöta fram i Asagio-sektorn i norr med staden Padua som mål. De fick dock ge upp och dra sig tillbaka till ett område som var lättare att försvara, men slaget kostade Cadorna hela 147 000 man.

I det sjätte Isonzoslaget lyckades italienarna bättre och de kunde erövra staden Gorizia. Nu ville Cadorna fortsätta mot Trieste, men i de tre följande slagen förlorade han 75 000 man mot öster­rikarnas 63 000. Envetet satsade han på meningslösa frontalangrepp med tätt sammanpackade styrkor som blev rena kanonmaten.

Så småningom frågade sig västmakterna, som var allierade med Italien, vad Cadornas huvudlösa krigföring egentligen gav. Visserligen tvingades österrikarna att sätta in divisioner som de hade behövt på andra fronter, men de var inte särskilt skakade. De västallierade kom mer och mer att betrakta Italien som en ovärdig vapenbroder och brydde sig snart inte om att följa landets militära aktiviteter.

När Ryssland 1917 bröt samman kunde tyska trupper sändas från östfronten till stöd för österrikarna i Alperna. (Först sedan augusti 1916 rådde officiellt krigstillstånd mellan Tyskland och Italien.) Den 24 oktober 1917 startade Österrike med tysk hjälp ett tolfte och slutligt slag kring Isonzo. Det var en ytterst grym attack. Precis som på västfronten använde cent­ralmakterna gas, som dödade femtusen italienare eftersom de var uselt utrustade mot kemisk krigföring. Italienarna förlorade stort i det ödesdigra slaget vid Caporetto, där fienderna bland annat infiltrerade de italienska ställningarna och angrep Cadornas bakre led, varpå hela fronten rämnade.

De österrikisk-tyska trupperna trängde nu långt in på italienskt territorium. Efter fyra dagar erövrades staden Udine och efter fem veckor stannade inkräktarna vid Piave-floden. Där lyckades Cadorna sätta stopp, men den ärelösa reträtten ledde till generalens fall. Han tvingades lämna sin post den 8 november 1917 och ersattes av Armando Diaz. Cadorna ”sparkades uppåt” till det allierade militärrådet i Versailles.

Den italienske generalens vettlösa krigföring hade kostat cirka 600 000 soldaters liv, tre gånger fler än vad fienden förlorat. Stridsmoralen var i botten efter flera års vistelse i smutsiga och kalla skyttegravar. Påve Benediktus XV fördömde insatsen som en ”meningslös massaker”.

Myterier var vanligt förekommande och den insiktslöse befälhavaren reagerade med att avskeda drygt tvåhundra officerare, och gav order om mer än sjuhundrafemtio arkebuseringar – de mest omfattande under hela första världskriget. Under slaget vid Caporetto lät han till och med arkebusera de officerare vars enheter retirerade.

Sedan november 1917 fanns brittiska, franska och amerikanska soldater placerade vid den ”glömda fronten”. Storbritanniens premiärminister Lloyd George trodde att det kanske skulle löna sig med en insats här, eftersom så lite åstadkommits på västfronten. Men hjälptrupperna hade enbart defensiv karaktär, leveranserna till Italien av strategiskt viktiga varor som kol och stål hade större betydelse.

I återtåget från Isonzofronten deltog för övrigt den unge amerikanen Ernest Hemingway, som hade enrollerat sig som sjukvårdare. Han var allvarligt sårad men blev enligt sin självbiografiska roman Farväl till vapnen (1929) betraktad som desertör. Författarens alter ego, löjtnant Frederic Henry, flyr slutligen med en skotsk sjuksköterska till Schweiz.

Kriget skulle dock inte sluta fullt så eländigt för italienarna. Nästa attack från österrikisk sida, som skedde på våren 1918, ledde till ett fiasko för kejsarrikets trupper. Tyskarna hade lämnat dem ensamma, strategin var oklar och även på denna sida deserterade krigströtta män. En del av soldaterna i den österrikiska armén var inte heller österrikare eller ungrare ­– de kunde vara tjecker, slovener eller rentav italienare, vars motivation att fortsätta strida inte var den högsta. Den italienska arméns stridsmoral hade samtidigt förbättrats av det faktum att soldaterna nu försvarade sitt eget lands territorium. Vinden började alltså vända till italiensk favör.

Donaumonarkin med sina många folkslag befann sig snart i total upplösning och italienarna vågade sig till sist på ett eget angrepp. General Diaz väntade länge med detta; först ville han att situationen på västfronten skulle redas upp av hans vapenbröder. Detta irriterade de allierade märkbart.

Den italienska motattacken inleddes den 23 oktober från staden Vittorio Veneto och trupperna ryckte fram snabbt. De intog staden Trento och delar av Istrien och Dalmatien. Elitstyrkor från Norditalien, de så kallade bersaglieri, tog Trieste.

Slaget föregicks med luftangrepp. Italienskt flyg angrep krigshamnen i Pola och andra mål vid den dalmatinska kusten, och en flygeskader under ledning av greven Gabriele d’Annunzio flög ända till Wien och kastade tusentals flygblad över fiendens huvudstad. Österrikarna gjorde i gengäld ett antal flygräder mot mål i Norditalien, däribland Padua och Venedig.

Den 3 november 1918 kapitulera­de trehundratusen österrikiska soldater. Klockan tre samma eftermiddag undertecknades vapenstilleståndet av de krigförande parterna i Villa Giusti nära Padua. Efter ytterligare tolv timmar var kriget helt slut. Men slutstriderna, ”slaget vid Vittorio Veneto”, var ingen promenadseger; de italienska förlusterna uppgick till cirka fyrtiotusen man.

Luigi Cadorna hade efterräkningar att vänta. Efter kriget gjorde den italienska regeringen en undersökning av hur nederlaget vid Caporetto kunde ske. Rapporten publicerades 1919 och var ytterst kritisk mot generalen, som i sina memoarer skyllde debaclet på andra. Senare blev han märkligt nog rehabiliterad: Storbritannien förärade honom en hög orden, och Benito Mussolini gjorde 1924 Cadorna till fältmarskalk som en sorts upprättelse.

Italien fick, kan man tycka, rimlig utdelning i freden i Saint-Germain 1920. Landet erhöll de nordliga områdena Sydtyrolen, Trentino och Kanaldalen, dessutom halvön Istrien och nuvarande västra Slovenien plus Österrikes viktigaste hamnstad Trieste. Men detta var inte nog för de italienare som hade nationella och imperialistiska storhetsdrömmar. De kallade Saint-Germain för ”den förlorade freden”, trots att italienarnas krigsinsats ifrågasatts av vapenbröderna och att vissa av de nya områdena inte var bebodda enbart av italienare (Sydtyrolens invånare var till exempel övervägande österrikare).

Freden i Saint-Germain var en indirekt orsak till att Italien senare skulle komma att delta i andra världskriget på Hitlers sida – med de katastrofala följder som det förde med sig, både för Italien och stora delar av södra Europa och Nordafrika.

Folke Schimanski

Rommels första krigslist

I samband med det sista Isonzoslaget tjänade en tysk löjtnant vid namn Erwin Rommel sina första sporrar. Bland annat lät han kanoner skjuta så att laviner föll ned över de italienska ställningarna. Han hittade också på en annan djärv krigslist: en grupp av hans egna soldater fick lugnt traska på en stig kontrollerad av Cadorna och utge sig för att vara en grupp italienare som återvände från en framskjuten ställning. Tricket lyckades!

Genom denna typ av ovanliga och envetna manövrar lyckades Rommel med bara en liten enhet erövra fiendens ställningar på berget Matajur i de Julianska alperna. Hans bedrift gav en försmak av den smarta krigföring han senare blev berömd för i Nordafrika under andra världskriget.

Publicerad i Populär Historia 4/2008