En hjältes enkla boning

En strid ström av besökare dras varje år till ”Lawrence of Arabias” grav i byn Moreton i södra England. Friska blommor på vården vittnar om att T E Lawrence fortfarande är en beundrad hjälte. Men den verkliga attraktionen är egentligen inte graven utan Lawrences oansenliga lilla hus Clouds Hill några kilometer längre bort. Huset står orört i samma skick som när Lawrence omkom i en motorcykelolycka 1935, 47 år gammal.

18 mars 2006 av Mikael Hårde

Arkeologen, författaren och underrättelseofficeren Lawrence hade, närmast av en slump, hamnat mitt uppe i arabernas revolt mot turkarna under första världskriget. I flera år förde han ett kringflackande liv som gerillaledare och hade som sådan stora strategiska framgångar. Men det var först efter kriget som mytbildningen kring honom tog fart på allvar, mycket tack vare en amerikansk journalist som i Lawrence såg en ädelmodig krigshjälte av klassiskt snitt. 1962 kom också en oscarsbelönad film om Lawrence, regisserad av David Lean.

Lawrence själv omgav sig med mystik. Hans karaktär rymde stora motsägelser, vilket gäckade hans beundrare men bidrog till att skapa intresse kring hans person. Med sin homosexuella läggning motsvarade han inte samtidens bild av en handlingskraftig äventyrare. Han var skygg, men drogs mot offentligheten. Han skördade stora framgångar, men kände sig ständigt otillräcklig och sökte bestraffning och förnedring. Han var patologiskt rädd för fysisk smärta, men samtidigt en utpräglad masochist som till och med betalade för att bli piskad. Han ville framstå som sanningssägare, men ljög friskt om sina bedrifter, även om det inte alltid var till fördel för honom själv.

Efter kriget avgick Lawrence som överste för att under fingerat namn ta värvning som menig i Royal Air Force. Ironiskt nog var det snubblande nära att han inte blivit antagen eftersom han ansågs ha för klen fysik. En udda poäng i sammanhanget är att inskrivningsofficeren, kapten W E Johns, senare skulle göra sig ett namn som författare av Biggles-böckerna.

Lawrence hyste hatkärlek till kasernlivet och köpte Clouds Hill som replipunkt för sitt umgänge och författarskap. Här skrev han 1926 en hyllad skildring av sina upplevelser i Arabien (på svenska 1939: Vishetens sju pelare) och brevväxlade flitigt med den tidens stora – som Winston Churchill, George Bernhard Shaw, Thomas Hardy och Lloyd George.

Clouds Hill är på flera sätt en spegling av Lawrence särpräglade personlighet. Det påfallande lilla huset ligger avskilt, inbäddat i en skog av vildväxande rhododendron, men ger trots den förföriska inramningen ett lätt avvisande intryck. Två sidor saknar nämligen fönster och de få fönster som finns är vända mot ”fel” väderstreck.

Bottenvåningen domineras av ett sovrum vars inredning och dunkla ljusspel leder tankarna till ett beduintält. Större delen av golvytan upptas av en jättelik ottoman som bara lämnar begränsat utrymme för den som vill inspektera Lawrences välfyllda bokhyllor. Väggarna är klädda med foton från hans äventyrliga liv i Mellanöstern och framför den magnifika öppna spisen – husets främsta värmekälla – står en bekväm länstol vars design skvallrar om att Lawrence inte var främmande för att blanda gammalt med senaste nytt.

Stolen är försedd med en läspulpet och en hållare för stearinljus – Clouds Hill saknar alla moderna bekvämligheter som elektricitet och varmvatten. I det angränsande badrummet, vars väggar är klädda med korkpanel, tvagade sig Lawrence i iskallt vatten.

Ovanvåningen, som nås via en brant trappa, bjuder på husets mest intagande miljö – musikrummet. Här flödar ljuset från ett sydvänt takfönster som ger rummet en vänlig och inbjudande atmosfär. I ena hörnet tronar en jättelik trattgrammofon flankerad av Lawrences enkla skrivbord. Här uppe arbetade han och underhöll sina gäster.

Mat och dryck hämtades från ett intilliggande förråds- och gästrum vars väggar Lawrence låtit klä med folie i ett fåfängt försök att hålla fukten borta. Kokmöjligheter för mat saknades. Lawrence levde under fältmässiga förhållanden i Clouds Hill och livnärde sig uteslutande på torrskaffning, konserver och lite ost. Gästerna fick äta stående, ofta direkt ur burkarna. Den enda dryck som serverades var te.

I dag vårdas Clouds Hill av The National Trust som även låtit inrätta en liten, men informativ, utställning i Lawrences motorcykelgarage. Huset är väl värt ett besök för den som har vägarna förbi.

Publicerad i Populär Historia 4/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också