Fanns det offensiva krigsplaner under kalla kriget?
Har de forskare som studerar kalla kriget kunnat upptäcka några offensiva krigsplaner på väst- eller östsidan, eller berodde kapprustningen på ogrundad rädsla för att den andra sidan skulle gå till anfall?
Ett Sovjettillverkat pansarskyttefordon korsar floden Elbe under en Warszawapaktsövning i Östtyskland 1980.
SVAR Forskningen om kalla krigets krigsplaner inleddes på allvar efter Berlinmurens fall och Warszawapaktens upplösning. Framförallt DDR:s kollaps innebar att stora mängder hemligt militärt arkivmaterial blev tillgängligt. Samma sak var fallet i andra östeuropeiska länder men i mindre skala.
Den tidigare sovjetiska krigsmakten lämnade dock inga dokument efter sig och de ryska arkiven har förblivit stängda i detta avseende. I väst har avhemligandet skett mer gradvis och gäller i första hand den tidiga delen av kalla kriget.
Vad har vi då fått veta om vad som planerades och förbereddes? På ett plan är det ganska lite. Det är bara när det gäller de östtyska stridskrafterna som det finns ett någorlunda heltäckande material om sådana planer.
Defensivt i öst
Samtidigt fick inte ens de östtyska generalerna särskilt mycket information om de sovjetledda krigsförberedelser de ingick i. Men ibland kan delar ändå avslöja åtskilligt om helheten.
Under den första perioden av kalla kriget, fram till 1960, hade Sovjetunionen och senare Warszawapakten en krigsplanläggning som byggde på ett inledande defensivt uppträdande. Orsaken var att Sovjetunionen, och Stalin personligen, fruktade ett västligt angrepp. Av polska planer vet vi att de polska och sovjetiska förbandens huvuduppgift var försvar mot en sjöinvasion riktad mot den polska kusten.
Defensivt i väst
Ironiskt nog var USA:s och Natos krigsplaner vid denna tid också defensiva, eftersom man utgick från att Sovjetunionen skulle utnyttja sitt kolossala övertag i konventionella stridskrafter för att lägga under sig så mycket som möjligt av Västeuropa. I luften planerade visserligen USA att gå till kärnvapenoffensiv, men man trodde inte att detta skulle räcka för att hejda en sovjetisk markoffensiv.
Bilden förändrades i grunden i början av 1960-talet. Den sovjetiska strategin lades om när landet på allvar förfogade över taktiska kärnvapen. Nu gick istället planläggningen ut på en massiv offensiv längs korridorer som sprängts upp med kärnvapeninsatser. Motståndaren skulle utplånas och i en stabsövning 1961 gick scenariot ut på att man nådde Paris på tio dygn.
Nato svarade å sin sida med en ny kärnvapenstrategi, där man fel-aktigt utgick från att Warszawapakten i det längsta skulle dra sig för att använda kärnvapen.
Offensivt på åttiotalet
En tredje fas inleddes från slutet av 1970-talet. Både sidor började nu planera för offensiva operationer djupt inne på motståndarens område för att snabbt få ett militärt övertag.
Warszawapakten satsade på kärnvapenstödda mekaniserade förband på den så kallade centralfronten medan Nato och särskilt USA planerade för en ny typ av offensiv krigföring baserad på informationsteknologi och styrda vapen, den krigföring som man i efterhand provade i stor skala mot Irak 1991.
1980-talet innebar också en mer offensiv amerikansk planläggning globalt. Sovjetunionen skulle i ett krig trängas tillbaka och basområdena i hemlandet angripas. För Sovjetunionen blev detta en déjà vu av Stalintidens föreställning om ett hotande västligt överraskningsangrepp.
