Elefanter i strid

Elefanter i strid är verkligen ingen myt. Thailands nationalhjältinna Si Suriyothai stupade på ryggen av en stridande elefant (år 1548), härskare i Indien höll sig med tusentals krigselefanter fram till och med 1700-talet och Hannibal förde med sig elefanter över Alperna år 218 f kr.

Vidare använde kejsar Claudius stridselefanter för att kväsa ett uppror i Britannien (år 44 e Kr) och Karl den store ska ha haft en som dog någonstans i norra Tyskland år 810.

I själva verket tvingades elefanter strida och dö för människan i minst halvtannat årtusende.

Bruket att fånga in, tämja och stridsträna elefanter uppstod i Indien någon gång under den första halvan av det första årtusendet före vår tideräkning. Krigselefanten spred sig sedan sydösterut genom Sydostasien, nordösterut in i Kina, samt västerut genom Centralasien och Mellanöstern, för att nå Nordafrika och även Europa vid 200-talet före vår tideräknings början.

Asiatiska elefanter användes i strid

I Asien var det uteslutande den asiatiska elefanten som användes i strid, men i Nordafrika och Europa kom även den numera utdöda nordafrikanska elefanten att tas i bruk. Den afrikanska stäppelefanten är nästintill omöjlig att tämja, vilket har skonat den från krigstjänstgöring.

Krigselefanten styrdes av en förare som vanligen satt på dess nacke. På djurets rygg satt alltifrån två till så många som tolv krigare med skiftande beväpning. I äldre tider var spjut, pilbågar och kastspjut vanliga, längre fram förekom musköter, eldkastare och små kanoner. Besättningen skyddades ibland av ett litet torn eller en kraftig sadel, men red ofta barbacka. Själva elefanten kunde ibland ikläs rustning som komplement till sin tjocka hud.

Det enda djur som tränats för att döda

Krigselefanter tränades för att trampa ned, spetsa människor eller slåss med vapen fästa vid betarna eller snabeln. Elefanter är det enda djur som människan någonsin har tränat för att döda i krig.

I strid placerades krigselefanterna vanligen i första ledet, där de kunde storma in i fiendens led och sprida skräck och förödelse. En flera ton tung elefant, tränad att döda och med en klase beväpnade kämpar på ryggen måste ha varit en skrämmande syn och det finns också exempel på hur blotta åsynen av krigselefanter fick fiendearméer att fly i skräck.

Men det betyder inte att de var oövervinnerliga. Trots att de har mycket tjock hud går det att skada och döda elefanter även med primitiva vapen, eller skrämma dem med eld eller oljud. Sårade elefanter greps ibland av panik och kunde då trampa ned sina egna soldater i flykten. Djuret var med andra ord något av ett tveeggat svärd.

Stridselefanter användes till 1893

I Medelhavsvärlden föll krigselefanten (med något enstaka undantag) ur bruk redan under det första århundradet före vår tideräknings början. I Asien kom de att överleva mycket längre. Introduktionen av kanoner gjorde dock efter hand slut på elefanterna som »vapensystem« och de föll ur bruk i sitt ursprungsland Indien under 1700-talet. Krigselefantens senaste – och förhoppningsvis sista – insats ägde rum i Thailand år 1893.

Publicerad i Populär Historia 11/2017