Kaptenen som vägrade stryka flagg

Den 22 mars 1704 beordrades kapten Gustaf Psilander av Amiralitetskollegium att ”ofördröjligen” utrusta örlogsskeppet Öland och därefter bege sig till

19 juni 2002 av Bengt Liljegren

Den 22 mars 1704 beordrades kapten Gustaf Psilander av Amiralitetskollegium att ”ofördröjligen” utrusta örlogsskeppet Öland och därefter bege sig till Öresund. Där väntade 24 handelsfartyg på konvojering först till Holland och sedan vidare till hamnar i England, Frankrike, Spanien och Portugal. Den 34-årige kaptenens uppdrag var att skydda fartygen från att bli kapade.

Det var inte första gången. Föregående sommar hade han utan större svårigheter lett två konvojer med svenska handelsfartyg till Västeuropa. Den här färden skulle dock bli vanskligare.

Iordningställandet av det tjugotreåriga linjeskeppet, som legat i Marstrand över vintern, drog ut på tiden. Förråden i Göteborg var länsade – tre års krig hade satt sina spår – det saknades till exempel kläder åt besättningen. Ett annat problem var att det var svårt att få tag på rutinerat folk i hamnstaden. Detta löstes genom att Psilander snabbutbildade båtsmännen.

Haven var ytterst osäkra farleder i dessa ofredstider. I väst pågick spanska tronföljdskriget (1701–14) och i Nord- och Östeuropa rasade stora nordiska kriget (1700–21).

En viktig handelsväg för Sverige var den västerut över Nordsjön och vidare genom engelska kanalen. De svenska fartygen lastade med trä, tjära och järn var frestande objekt för kapare. Därför lät man sedan några decennier svenska örlogsfartyg göra handelsskeppen sällskap genom de otrygga farvattnen, ibland dock utan framgång.

Inte nog med kaparna. England, dåtidens stora sjömakt, betraktade Nordsjön som sitt territorium; engelsmännen räknade den som en del av the British Seas. Och som ett tecken på överhögheten krävde dess örlogsflotta underkastelse: främmande skepp skulle hälsa den engelska flaggan genom att hala sin vimpel (”stryka flagg”). Om fartygen inte förde vimpel skulle de visa aktning på annat sätt – genom att till exempel fira ned sina märssegel.

Detta rimmade illa med den svenska äran.

Vi har nuförtiden kanske svårt att föreställa oss hur man kunde sätta så stort värde på en flagga eller vimpel. Dessa tecken hade emellertid ett enormt symbolvärde. Vid fältslag gav man exempelvis sitt yttersta för att erövra fiendens standar och fanor. Efter slagen räknades erövrade fälttecken noga och hemfördes som högt värderade troféer. En förlorad fana var å andra sidan en oerhörd skam som inte sällan ledde till att hela förbandet upplöstes och omformerades.

Engelsmännens krav innebar att den svenska hedern sattes på spel. Det var inte förenligt med svensk ära under stormaktstiden att bli förödmjukad av en högmodig sjömakt.

De engelska kraven var inte nya, de hade införts redan vid 1600-talets mitt, och inom den svenska flottan var man väl medveten om problematiken. Framför allt ville man inte riskera skepp och människoliv mot en överlägsen vapenmakt. Därför var Karl XI:s instruktioner till örlogsflottans fartygschefer medvetet vaga.

Kungen påbjöd att man skulle bemöta främmande skepp ”med all vänskap” och inte ge dem någon anledning till våldsamma handlingar. Krävde främlingarna att få visitera de svenska handelsskeppen skulle de försvara sig, men endast om det fanns någon utsikt till framgång. I annat fall skulle de tillåta visitationen under protest. År 1695 införde Karl XI dessutom ett tillägg till instruktionerna med tanke på engelsmännens hållning: konvojcheferna fick order om att inte föra vimpel sedan Skagen hade passerats.

Sonen Karl XII var inte lika kompromissvillig. Inte långt efter den femtonårige regentens makttillträde 1697 ifrågasatte han de gällande reglerna. Ordern om halning av vimpel i höjd med Skagen fortsatte dock att vara giltig, märsseglen skulle däremot sitta kvar.

1703 lät Karl XII utfärda en särskild instruktion för Psilander i egenskap av konvojchef. Den var klar och tydlig och gick svårligen att missuppfatta: kaptenen fick inte stryka flagg eller märssegel för något främmande örlogsskepp. Om han bröt mot detta skulle han straffas till liv, ära och gods. Vidare skulle han, om skeppet blev angripet, försvara sig så länge som ”mänsk- och möjeligt” var. Om skeppets befälhavare var frånvarande av en eller annan orsak gällde detsamma: gav manskapet upp hängdes var tionde besättningsman efter lottdragning. Det gällde med andra ord att kämpa till sista man.

Att det låg allvar bakom instruktionerna torde ha stått helt klart för Psilander. Flera dödsdomar under de föregående åren bör ha gjort honom uppmärksam på detta. Fartygschefer, som till en början bjudit fienden hårdnackat motstånd men sedan valt att ge upp, hade åtalats och dömts till döden.

Vid en av rättegångarna satt den sextonårige Karl XII ordförande i rådets session. Han var ytterligt bestämd i sitt uttalande om den åtalade: ”Så länge han haft segel, folk och skepp, borde han hava fäktat till sista mannen.”

Psilanders arbete med att försätta Öland i stridsdugligt skick var tidskrävande. Först den 25 maj kunde det fyrtio meter långa och tio meter breda skeppet lägga ut från Göteborg och sätta kurs mot Öresund. Fartyget var utrustat med 48 kanoner och besättningen bestod av fyra officerare, tolv underofficerare, 180 båtsmän och 60 soldater. Redan dagen efter anlände man till sundet där handelsskeppen väntade. Psilander tog ledningen över konvojen och den 4 juni 1704 hissade man segel. De 24 lastfartygen kom från hela det svenska stormaktsväldet, från Riga till Stralsund.

Färden kunde inte ha börjat mindre gynnsamt. Nordsjön var på sitt allra sämsta humör och efter tio dagars storm och motvind tvingades konvojen att gå in till Marstrand. Motvinden höll i sig och skeppen nödgades ligga kvar i flera veckor. Inte förrän den 22 juli kunde Öland och handelsfartygen stäva ut på havet igen. Skagen passerades och den svenska vimpeln halades. Kurs sattes mot Holland där fjorton handelsskepp lyckligen avlämnades. Med Öland i spetsen seglade konvojen vidare.

Klockan åtta på morgonen den 28 juli 1704 befann sig de svenska fartygen mellan den holländska och engelska kusten.

I Riksarkivet förvaras Psilanders egen berättelse om vad som sedan hände:

En brittisk eskader, bestående av åtta linjeskepp av samma storlek som Öland samt en fregatt, siktades. Engelsmännen började förfölja svenskarna. Fyra timmar senare, utanför Orford Ness, några mil från den engelska östkusten, var de ikapp. Då kom en engelsk välkomsthälsning: örlogsskeppet Worcester avfyrade två skarpa kanonskott mot Öland.

Psilander skickade över sin trettioårige löjtnant Herman Schmidt i en roddslup för att få en förklaring. Enligt Psilander utspann sig följande samtal mellan den engelske kaptenen Thomas Butler och löjtnant Schmidt:

– Sen I intet drottningen av Englands flagg?

– Jo, vi se den väl, men sen I icke konungen av Sveriges flagg?

– Jo, men varför avläggen I intet eder skyldighet till drottningen av England?

– Vad för skyldighet skall konungen av Sverige göra drottningen av England?

– I måste stryka edra märssegel.

– Därtill haver min kommendör inga order, ej heller lär han stryka.

– Well, så skall jag lära eder det nu strax!

Och så tog den blodiga kampen sin början.

Redan innan löjtnant Schmidt hunnit tillbaka i slupen avfyrades det tredje skottet mot Öland. Sedan lade kapten Butler sitt skepp längs med det svenska fartyget och avfyrade övre batteriets alla kanoner på ena sidan. Storstaget sköts av vilket gjorde det omöjligt att reglera förseglet. Psilander stod dock inte handfallen utan gav order om att avfyra såväl övre som undre kanonlaget samt en del av musköterna när det engelska fartyget gled förbi. Den prekära situationen försvårades ytterligare av att slupen med löjtnant Schmidt ännu inte var ombord, vilket tvingade Psilander att brassa stormärsseglet back för att minska farten. Här försvann möjligheten att fortsätta kursen och segla förbi engelsmännen. Löjtnanten kunde emellertid räddas ombord med bara lättare skador. Kapten Butler tog tillfället i akt och drev längs Ölands styrbordssida under det att kanonerna avfyrades. Men svenskarna bet ifrån sig så gott de kunde och tillfogade engelsmännen stor skada.

Efter hand lade sig de övriga engelska örlogsskeppen akter och föröver om Öland. Beskjutningen eskalerade. Omringat av de engelska fartygen befann sig nu det svenska skeppet i ett mycket utsatt läge. I sin berättelse sammanfattar Psilander följderna av bombardemanget: ”in summa alla totaliter ruinerat, så att skeppet varken kunde lova eller falla av, utan låg som ett blockhus” mellan de engelska skeppen.

Det svenska manskapet klarade sig däremot relativt väl till en början. Först då självaste eskaderchefen William Whetstone med sin fregatt efter två timmar lade sig tätt akter om Ölands akterspegel gick det riktigt illa. Ett annat skepp lade sig förut. Båda fartygen besköt det svenska linjeskeppet längs dess däck och i vattengången. Eld utbröt på tre ställen ombord. Fartyget tog in vatten och flera man fick sätta livet till. Med svåra skador i rigg och skrov var Öland satt ur spel.

Striden hade pågått från klockan halv ett till fem på eftermiddagen. Psilander och hans besättning hade följt instruktionerna och gjort allt som ”mänsk- och möjeligt” stod att göra. Öland var ett vrak. 16 man hade bragts om livet och 37 sårats. På fiendesidan var tre av skeppen så illa tilltygade att de senare måste repareras i docka. Vidare hade engelsmännen förlorat uppåt 70 man och fått ett stort antal sårade. Men de var fortfarande helt överlägsna i antal och styrka.

Skulle Psilander fira ner märsseglen och kapitulera och därmed bryta mot instruktionerna?

Nej – han lät hissa flaggan i ”schau”, det vill säga ombunden så att den inte kunde blåsa fritt. Det var signalen för fartyg i sjönöd. Psilander kapitulerade alltså inte. På ett finurligt sätt kom han därmed undan kravet på flagg- och segelstrykning – och skymfade inte den svenska äran.

Engelsmännen upphörde med sin eld och Whetstone sände en slup med hälsning att Psilander skulle komma ombord på det engelska skeppet. Befälhavarna hälsade på varandra. Whetstone skickade sedan över ytterligare slupar med engelsmän till Öland. Med dragna vapen steg de ombord och tvingade manskapet att ta fram kistor och skrin, som de sedan bröt upp och plundrade. Engelsmännen tog även proviant och kläder.

Öland bogserades upp till Buoy of the Nore i Themsens mynning. De svenska handelsfartygen som under den hopplösa kampen befunnit sig på behörigt avstånd beslagtogs av engelsmännen.

Efter ankomsten till England blev Psilander och hans officerare satta i arrest. Här kvarhölls de en månad trots den svenske kaptenens enträgna försök att utverka frihet. Han påpekade i sina skrivelser att han bara hade följt sin konungs vilja och instruktioner och därför enligt folkrätten borde bli frisläppt. Engelsmännen betvivlade dock att Psilanders instruktioner skulle ha varit i enlighet med Karl XII:s avsikter: Inte kunde väl svenskarna vara så inbilska att de trodde sig kunna trotsa världens mäktigaste sjönation?

Gustaf Psilander fick dåligt stöd hemifrån. Amiralitetskollegium hänvisade honom till Kommerskollegium och tillade att det var upp till Psilander själv i egenskap av skeppets kapten att se till att det blev reparerat. Inte heller Kommerskollegium ville bidra med några pengar till lagningen av fartyget. Den huvudsakliga orsaken var att de svenska myndigheterna fann hela affären pinsam och farlig. Med sitt trotsiga uppträdande vid Orford Ness äventyrade Psilander förhållandet till England – som ju Sverige inte var i krig med 1704. Samtidigt gjordes försök från dansk och preussisk sida att få med England i ett angrepp på Sverige. Affären med Psilander och Öland kom därför mycket olägligt. Sveriges envoyé i London, Christoffer Leijoncrona, såg sig tvungen att agera med stor diplomatisk försiktighet och gjorde därför inte några större ansträngningar att få ut den svenske kaptenen ur arresten.

Till saken hör också att kapten Whetstone hävdade att det var Psilander som hade skjutit först. Detta oaktat beslöt drottning Anna den 16 augusti 1704 att frige Psilander. Vidare gav hon order om att det som hade plundrats från Öland skulle återlämnas samt att de beslagtagna svenska handelsfartygen skulle släppas.

Detta innebar dock inte att drottningen såg med blida ögon på den svenske kaptenens uppstudsighet. Genom sin envoyé i Stockholm, John Robinson, som befann sig i Polen med den svenska armén, skickade hon ett brev till Karl XII med uppmaning att skarpt tillrättavisa och bestraffa Psilander. Men kaptenen tycks ha varit en man i Karl XII:s smak. Majestätet stod på Psilanders sida och ansåg att han handlat rätt.

Genom Carl Piper svarade kungen den engelska drottningen att han förväntade sig att hon såg till att den engelske eskaderchefen straffades och att engelsmännen i ”framtiden alldeles avhåller sig från slika våldsdåd”. Kung Karl konstaterade också att deras agerande stred mot såväl ”vänskapens lagar som den allmänna folkrätten”.

Karl XII:s skarpa kritik mot engelsmännen oroade de svenska ämbetsmännen. Nu gällde det att ligga lågt och försöka gjuta olja på de engelska vågorna. Till den svenske envoyéns stora förfäran uppstod vid denna tid ett rykte i London som sade att England var i stånd till att förklara Sverige krig. Ryktet visade sig dessbättre vara falskt och Sverige hade för övrigt nog av problem: kungen och hans armé var insyltade i Polen, samtidigt som Ryssland var i färd med att lägga beslag på de svenska provinserna i Baltikum. Orford Ness-affären tystades helt sonika ner av sändebudet Leijoncrona och ämbetsmännen i Stockholm, eftersom saken var ”mäkta öm och förtretlig”.

Inte heller engelsmännen hade något intresse av att affären trappades upp; England hade fullt upp med att bekämpa Frankrike i spanska tronföljdskriget.

Psilander lät lägga Öland i docka uppåt Themsen. Pengarna till reparationen uteblev dock och kaptenens tålamod började tryta. Den 11 oktober 1704 skrev han upprört hem till Sverige och bad om kontanta medel: ”med största missnöje måste [man] här höra de försmädliga expressioner, att konungen i Sverige intet haver så många penningar, att skeppet kan repareras och komma härifrån”. Slutligen erhöll han en mindre summa och kunde låta laga de värsta skadorna.

I början av november 1704 styrde ett hjälpligt ihoplappat Öland ut på Nordsjön i sällskap av nio handelsfartyg. Strapatserna var dock inte över. En svår storm tvingade Psilander att söka hamn i Norge. Efter ytterligare ett försök att nå hemlandet nödgades man att stanna i Norge över julen. Besättningen var utmattad och uppgiven, därtill var många sjuka.

Den 14 januari 1705 försökte man på nytt anträda färden mot Sverige. Framemot natten blåste det upp till en svår västsydvästlig storm och Öland gick på grund vid Skagen. I tre dygn satt man fast i sanden medan ovädret rasade. Några räddningsaktioner kunde det inte bli tal om och tjugo man – som enligt en uppgiftslämnare skall ha varit kraftigt alkoholpåverkade – omkom då de försökte ta sig i land.

När stormen bedarrat skickade Psilander hem det mesta av manskapet till Sverige medan han och ett tjugotal man stannade kvar för att bärga vad som bärgas kunde. Innan skeppet slogs i spillror av en ny storm hann man rädda bland annat översta lagets kanoner. Ölands saga var all.

Strandningen ledde till åtal och en av löjtnanterna på Öland, Roserus von Ackern, förklarades vara ansvarig för olyckan och dömdes att mista livet. Domen mildrades emellertid till fjorton dagars fängelse på vatten och bröd samt ett halvt års suspension från tjänsten.

Och vad hände Psilander? Hyllades han som en hjälte när han kom hem? Nej, knappast. I rättsprocessen som följde skeppsbrottet vid Skagen prickades han för att ha lagt sig i styrmannens sysslor. Men redan 1706 var han åter till sjöss och med raska kliv på fortsatt väg uppför karriärstegen.

Under stormaktstiden var det bara män ur aristokratin som kunde nå de högsta posterna i samhället. Adeln var emellertid fåtalig och både den växande byråkratin och militären hade stora behov av dugligt folk. Dilemmat löstes genom att energiska och yrkesskickliga personer adlades. Gustaf Psilander är ett exempel: från och med 1712 kunde han kalla sig ”von Psilander”.

Psilander fick sex barn med hustrun Ingrid Lepin. Med tiden blev han högste chef över örlogsvarvet i Karlskrona, vidare amiral och landshövding på Gotland. Hans flit, breda kunnande och handlingsförmåga uppskattades av de styrande. Även efter Karl XII:s död höll han sig kvar på toppen. År 1719 upphöjdes han till friherre och 1734 blev han president i Amiralitetskollegium – den högsta positionen inom flottan.

På äldre dagar tillbringade han lediga stunder i sitt välförsedda bibliotek. Historia och teologi lär ha varit favoritämnena. Han deltog i flera riksdagar och var nära att bli riksråd. Någon förmögen man blev han dock aldrig. Som så många andra ämbetsmän hade Psilander mångåriga innestående fordringar på staten för utebliven lön. Fick han någon ersättning så var det inte sällan endast en bråkdel av vad som hade avtalats.

Vid 68 års ålder dog han i Karlskrona den 18 mars 1738. Han ligger begravd i Kalmar domkyrka.

BENGT LILJEGREN är historiker och författare.

Symbolisk betydelse

Gustaf Psilander och skeppet Ölands sammandrabbning med en mångdubbelt överlägsen engelsk sjöstyrka utanför Orford Ness är egentligen inte stort mer än en fotnot i 1700-talets historia. Striden utkämpades utan att Sverige befann sig i krig med England, den fick inga politiska följder och den betraktades av engelsmännen som så ovidkommande att den sällan omnämns i brittiska sjöhistoriska verk.

Sjöslaget kom dock att få stor symbolisk betydelse i Sverige. Här började snart en snårskog av myter växa upp. Det påstods att Psilander efter drabbningen för sitt rakryggade uppträdande skulle ha tagits emot som en hjälte av det engelska hovet. Öland skulle ha blivit reparerat på den engelska statens bekostnad och han skulle ha blivit erbjuden en amiralstitel i den engelska flottan.

Inom den svenska flottan hölls Psilanders minne högt. Han har fått ge namn åt flera svenska örlogsfartyg – även sentida – och generationer av rekryter vid flottan och officerare vid sjökrigsskolan har läst om hans kamp för Sveriges ära.

Frågan kvarstår emellertid om Psilanders agerande vid Orford Ness handlade om svenska flaggans heder eller bara orderlydnad in absurdum. I dag är det i alla fall svårt att se någon klokskap eller militär ansvarskänsla i hans agerande. Att många både i samtiden och lång tid därefter ansåg striden vara värd sitt pris är hursomhelst ett tecken på att synen på ära har förändrats sedan 1700-talet.

Skeppade Karl XII till Baltikum

Gustaf Psilander var ett barn av stormaktstiden – född i Stockholm 1669. Fadern, en lägre tjänsteman, dog när Gustaf var elva år. Pojken omhändertogs av en vän till familjen och fick följa med denne till Stralsund i det svenska Pommern där han fick utbildning. Den studiebegåvade ynglingen hade tur; efter hemkomsten bekostade en förmögen diplomat hans fortsatta studier. Som artonåring inledde han en karriär inom flottan som skeppsskrivare, men övergick snart till mer krigisk verksamhet.

Slutet av århundradet innebar en kortare fredsperiod i det annars så våldsamma svenska 1600-talet. För att få yrkeser-farenhet begav sig Psilander därför utomlands och mellan 20 och 26 års ålder tjänstgjorde han i den holländska flottan. Väl hemkommen till Sverige vid stora nordiska krigets utbrott deltog han som kapten vid landstigningen på Själland år 1700. Några månader senare var han med om att skeppa Karl XII över Östersjön. Denna stormiga överfart med fartyget Västmanland från Karlshamn till Pernau i Estland kan ha fått betydelse för strategin under fortsättningen av kriget: kungen blev nämligen utomordentligt sjösjuk och föredrog hädanefter att koncentrera den svenska krigföringen till land.

Psilander tålde sjön bättre än Karl XII. Han sågs tidigt som ett chefsämne och fick snart befäl över sitt första fartyg.

Publicerad i Populär Historia 3/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också