Svensk i Röda arméns tjänst

”Det regnar där ute. Staden ligger i mörker. På avstånd hörs enstaka kanonskott. Det är vårt grova artilleri vid fronten. Det fredliga livet har fått

18 april 2002 av Jan-Olof Nilsson

”Det regnar där ute. Staden ligger i mörker. På avstånd hörs enstaka kanonskott. Det är vårt grova artilleri vid fronten. Det fredliga livet har fått en prägel av krigets allvar.”

Det är den 8 oktober 1941. Efter tre och en halv månads offensiv står den tyske fältmarskalken von Leebs styrkor vid Leningrads portar. Försörjningslederna till staden är avskurna. Det börjar bli ont om mat. I en liten lägenhet på Prospekt Nauki antecknar en 42-årig man dystert i sin dagbok. Han har nyligen utsetts till politisk kommissarie i Röda armén och han börjar förstå vad som väntar honom. Hans namn är Gustavsson, och han är svensk.

Anders Gustavsson föddes i halländska Tvååker 1899. Föräldrarna var småbrukare på Mossagård en bit bortåt landsvägen mot Morup. Gården bar sig dåligt, varför föräldrarna redan under Anders första levnadsår flyttade till Falkenberg, där fadern fått arbete. Anders visade tidigt prov på studieflit och gick ur folkskolan med goda betyg, men någon högre utbildning kunde det inte bli tal om för en fattig pojke i 1910-talets Sverige. Istället tog Anders Gustavsson arbete där han kunde finna det – som typograf, tegelbruksarbetare och hamnsjåare.

Han blev tidigt politiskt aktiv inom socialdemokraternas ungdomsförening i Falkenberg. Med tiden drog han sig allt längre åt vänster och vid partisplittringen 1917 valde han att följa utbrytarna i Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, sedermera Sveriges kommunistiska parti. Revolutionen i Ryssland samma år gjorde ett oerhört intryck på honom, likaså bildandet av den kommunistiska internationalen, Komintern, år 1919.

Sannolikt spelade även moderns öde en roll för Anders Gustavssons radikalisering. Britta Emelia dog i barnsäng efter att hon fött sitt tionde barn.

Vid sidan av arbetet läste den unge hallänningen hermodskurser och han hade efter några år lärt sig såväl tyska som engelska. Inom partiet började man förstå att Anders Gustavsson var en kraft att räkna med, och 1925 sändes han till Sovjetunionen för att studera det kommunistiska exemplet på plats.

Väl framme hamnade han mitt i ett omtumlande politiskt skede i Sovjetunionens historia. Lenin hade dött föregående år och hans gamle vapendragare Trotskij var redan utmanövrerad. Landet styrdes av en grupp partifunktionärer som tycktes lägga mer vikt vid att intrigera mot varandra än vid landets utveckling. Där var de internationella revolutionärerna Kamenev och Zinovjev, de mer moderata teoretikerna Rykov och Bucharin, och så Stalin förstås, den metodiske generalsekreteraren som ingen riktigt visste vad han stod för, men alla fruktade.

Stalin hade redan börjat utöka sitt inflytande på det övriga ledargarnityrets bekostnad. Av detta märkte dock svensken föga där han studerade vid volgatyskarnas fakultet i Moskva. För honom var det en annan omtumlande upplevelse som upptog tankarna – mötet med den unga Ludmila.

Ludmila var något år yngre, begåvad och mycket vacker. Den unga flickan från revolutionens hemstad Petrograd – eller Leningrad, som den hette nu efter Lenins död – och den svenske kommunisten fann varandra omedelbart. Han älskade henne förbehållslöst och passionerat. Med Ludmilas hjälp lärde han sig snart ryska. Samtidigt som Anders Gustavsson studerade höll han föredrag och ansvarade för studiecirklar och kursverksamhet för andra svenska arbetare i Moskva, bland annat vid den svenska kullagerfabriken.

Paret fick tre år tillsammans i Moskva innan Ludmila tvingades återvända till Leningrad. Efter studierna fick Anders Gustavsson arbete som redaktör vid ”De utländska arbetarnas förlag” i Moskva, där han bland annat översatte Lenins skrifter till svenska.

Efter några år flyttade förlaget som Anders Gustavsson arbetade på till Leningrad och väl tillsammans igen dröjde det inte länge innan de gifte sig – på sovjetiskt vis, utan präst. Religionen hörde den gamla tiden till, och den hade Anders Gustavsson lämnat bakom sig för gott. Nu var han sovjetmedborgare. Ludmila blev snart gravid och födde paret en dotter som fick heta Birgit. Snart fick de ännu ett dotter, Elvira. Samtidigt tog det sovjetiska samhället ett stort kliv framåt. Anders Gustavsson gladde sig över den första femårsplanens framsteg.

Under senare delen av 1930-talet tornade dock orosmolnen upp sig och den stora terrorn grep tag i landet. Folk började försvinna, till en början mest från samhällets översta skikt, men efter hand även från armén och till slut gick ingen längre säker. Inte minst utlänningar och partifunktionärer som haft internationella kontakter betraktades med misstänksamhet under terrorns år.

Även Anders Gustavsson anklagades för ”antisovjetisk verksamhet”. Han fick behålla livet, men uteslöts ur partiet. Kanske var det i besvikelse över denna behandling som han började skriva sin dagbok. En kall januaridag år 1939 satte han sig ner för att samla tankarna och nedteckna vad han upplevt under dagen. Han skulle fortsätta att göra så under många år.

När tyskarna närmade sig Leningrad på sensommaren 1941 hade Anders Gustavsson tagits till nåder av partiet. Han hade utsetts till politisk kommissarie i Röda armén och tilldelats ett kontor. Som den språkbegåvning han var sattes han att producera propaganda på tyska, vilken skulle spridas vid fronten. Snart tvingades Anders och Ludmila till ännu ett avsked när Ludmila och parets båda flickor sändes iväg till Kazakstan med en av de sista evakueringskonvojerna från den hotade staden.

Än hade tyskarna inte stött på någon riktig motgång och Leningrad såg till en början ut som ett lätt byte. Generalfältmarskalk Wilhelm von Leeb hade 28 välutrustade divisioner till sitt förfogande, försvararna blott 15. Den 30 augusti skar de tyska förbanden av den sista järnvägsförbindelsen mellan

Leningrad och det övriga Ryssland, och en vecka senare nådde de fram till Ladogas stränder. Staden var inringad.

Leningrads hårdföra ledare, den nyutnämnde kommendanten Georgij Zjukov och partisekreteraren Andrej Zjdanov, stod inför en till synes omöjlig uppgift. Men de tänkte inte ge upp utan strid. Med järnhand disciplinerade och motiverade Zjdanov de 2,5 miljoner människor som blivit kvar i staden. Allt styrdes med militärlagar. Svartabörshandlare, plundrare och andra som försökte utnyttja situationen för egen vinning avrättades på stället och särskilda arbetsbataljoner upprättades för nästan alla stadens behov. Man byggde skyddsrum och grävde skyttegravar, organiserade vatten- och livsmedelsförsörjningen och rev ner hundratals trähus för att tillgodose bränslebehovet. På några veckor förvandlades Leningrad till ett välorganiserat härläger.

Samtidigt sände den dokumenterat hänsynslöse Zjukov våg efter våg med outbildade och dåligt beväpnade ryska män och pojkar mot de väntande pansartrupperna. De mejades ner i tiotusental. Men de lyckades. Den tyska offensiven avstannade.

När det inte gick att storma staden försökte tyskarna bomba och svälta den till underkastelse. Varje dag kom bombplanen, och varje timme gav kanonerna eld. Det tyska artilleriet kunde i lugn och ro skjuta in sig på vilken del av staden det ville. Flera gånger var Anders Gustavsson nära att dö i bomb- och granatregnet.

Vid ett tillfälle träffade en flygplansbomb huset som han befann sig i. Men bomben exploderade aldrig.

Värre än det ständiga bombardemanget var ändå kylan och bristen på mat och förnödenheter. Temperaturen sjönk till 40 minusgrader. Brödet blandades ut med sågspån och kreatursfoder, och ransonerna blev magrare och magrare för varje vecka: 700 gram, 500 gram, 200 gram. I januari 1942 var de nere i 125 gram bröd per person och dag. Ett borttappat ransoneringskort var lika med en dödsdom.

Hellre än att få se alla sina barn dö av svält började en del föräldrar välja ut ett eller två som skulle få leva medan de andra lämnades åt sitt öde. Andra kämpade intill döden för sina små.

Folk började äta lim, de försökte koka soppa på livremmar och seldon. Rykten om kannibalism cirkulerade. Människor segnade ner på trottoarerna och blev liggande. De frös ihjäl på parkbänkarna och i de ouppvärmda lägenheterna. De föll ihop av utmattning på fabrikerna och i skyttegravarna vid frontlinjen.

För att hålla uppe moralen försökte man hålla bibliotek, konserthus och teatrar öppna, men vid stängningsdags fick likbärarna rycka in för att hämta ut de döda. Med tiden orkade ingen längre ta sig till de offentliga lokalerna så radions utsändningar med lyrik och klassisk musik blev den enda yttre stimulansen. Så tystnade även den, liksom alla civilisationens ljud.

Till och med bombanfallen och artilleribeskjutningen avtog då tyskarna förstod att kylan och svälten höll på att avsluta jobbet åt dem. Det enda som hördes från Leningrads breda gator var gnisslet från likslädarnas medar. I januari och februari 1942 dog fler än 4 000 människor varje dag. Belägringen satte alla normala handlingsmönster på undantag, men trots att han var sjuk och svalt försökte Anders Gustavsson hålla fast vid några av de vanor som gjorde honom till människa. Han läste böcker och han fortsatte att skriva i sin dagbok:

15 februari 1942. Det har varit svårt med livsmedelsförsörjningen, många har dött av hunger… Åter beskjuter de fördömda fascisterna staden. De beskjuter den fredliga befolkningen. De beskjuter inte militära objekt. Antalet dödsfall har varit mycket stort de senaste månaderna. På gatorna ser man dagligen liktåg, men det är inte som förr. Likvagnar, begravningståg och till och med likkistor saknas. De flesta lik förs bort på vanliga små kälkar invecklade i en filt, ett fint skynke eller gamla kläder. Jag är glad att Ludmila och barnen blev evakuerade i höstas. De befinner sig på sjukhus i staden Ilek. Det oroar mig, men man får väl hoppas att inga komplikationer tillstöter. Jag har skrivit några brev till dem och får nog snart svar.

Under hela vintern 1942 tjänstgjorde svensken inne i själva Leningrad, där svälten snarare än kulor och granater utgjorde den största faran. I april sattes han dock in i främsta frontlinjen. Hans brödranson utökades då från 125 gram bröd per dag till 225 gram, och därtill någon soppa.

I dagboken skriver han om tyskarnas artillerield och hur kamraterna blir träffade av splitter och kulor, men utan att någonsin tvivla på slutsegern:

22 april 1942. Sedan den 19:e befinner jag mig i själva frontlinjen. Varje natt har det gått livligt till. I natt började artillerielden vid 2-tiden och fortsatte till 9-tiden på morgonen. Stämningen bland såväl män som befäl är utmärkt. Offer kommer även bland de våra, men sådant är ju oundvikligt i krig. I dag blev exempelvis en löjtnant dödad av en artillerigranat strax intill oss, men vårt artilleri är av allt att döma aktivare än tyskarnas.

Trots den utökade matransonen vid fronten blev Anders Gustavsson allt svagare, och i början av maj kunde han inte längre delta i stadens försvar. Han drabbades av skörbjugg och togs in på sjukhus för vård. Han vägde då knappa 49 kg mot tidigare 70. I dagboken skriver han att det nog inte är så farligt. Han läser och sover mycket. Han träffar nya kamrater: den finske kommunisten Wikström och flygkaptenen och spanienkämpen Zjukov. Sakta börjar han återvända till livet.

Leningrad förblödde, Leningrad svalt, men staden var aldrig helt innesluten. I norr hade finländarna förvisso återerövrat vad som förlorats under vinterkriget, men Mannerheim vägrade envist att fortsätta över den gamla gränsen på Karelska näset. Ladogas sydvästra strand förblev därför i försvararnas händer, och så länge isen låg fast över den stora sjön rullade lastbilskonvojer med materiel och förnödenheter in till den svältande befolkningen. De förmådde inte mycket, och det tyska flyget åsamkade dem svåra förluster. Men de fortsatte att komma. Och när isen smälte tog båtarna över. Genom samma försörjningsled kunde några få lyckligt lottade ta sig ur staden. Anders Gustavsson var en av dem. Som språkkunnig officer ansågs han alltför värdefull för att lämnas åt en meningslös död och den 10 juli 1942 skickades han ut från staden med båt. Det skulle dröja tre långa år innan han kunde återvända.

Under åren som följde kom Anders Gustavsson att tjänstgöra vid ett otal frontavsnitt, från Vita havet i norr till Krim i söder. Dagboken berättar om ständiga förflyttningar och övernattningar i namnlösa byar. Den berättar om dramatik, men mest ändå om tristess och längtan. Den 31 december 1943, kort efter att han förflyttats till 51 arméns frontavsnitt i Ukraina, skriver en krigstrött Anders Gustavsson i sin dagbok: ”I dag är det tredje gången jag firar nyår i krigets tecken, den här gången på Perekopnäset.”

För att hålla modet uppe ägnade han sig åt sina böcker. Vart han kom lyckades han leta reda på något att läsa, och dagboken är full med anteckningar om böcker och författare. Gorkij förstås, men även Hamsun. Anders Gustavsson kan upplevas som en utpräglad intellektuell, en intellektuell som råkat hamna i det värsta av krig. Men dagboken avslöjar en komplex natur. Ömsinta kommentarer kring litteratur följs av hätska propagandistiska utfall. Trots den uppenbara begåvningen, trots kärleken till litteraturen, tycks tankens frihet aldrig vara det primära för svensken. Eller ”mörkar” han? Är han rädd att någon skall upptäcka dagboken?

Under hela kriget lyckades Anders Gustavsson upprätthålla kontakten med sin evakuerade familj i det fjärran Kazakstan. Ludmila skriver om sina svårigheter, och att hon vill komma närmare honom. Anders svarar att han skall arbeta för hennes förflyttning. Samtidigt följde han noga händelseutvecklingen kring Leningrad. I januari 1943 hade en järnvägsförbindelse upprättats med staden, varpå svälten lindrats. Tyskarna höll dock kvar sitt grepp och artilleriet kunde fortsätta att pumpa in granater. Först ett år senare, i januari 1944, nåddes han av ett verkligt glädjebesked från hemstaden. I dagboken kan man läsa:

Äntligen har våra trupper på leningradavsnittet av fronten genomfört en lyckad offensiv och befriat Leningrads omgivningar. Nu befinner sig de tyska inkräktarna på 80 – 100 km avstånd från Leningrad. Vår offensiv fortsätter framgångsrikt.

Vid det laget hade fler än 630 000 av stadens invånare mist sina liv. Vissa källor talar om en miljon dödsoffer.

Nu hade även de sovjetiska förbanden i Ukraina samlat kraft nog att förbereda en ny offensiv, denna gång söderut mot Krim och den strategiskt viktiga hamnstaden Sevastopol. Anders Gustavsson, som vid det laget blivit befordrad till kapten, fick befäl över ett mindre propagandaförband, med uppgift att demoralisera tyskarna i de främre skyttegravarna. Den 9 februari 1944 antecknar han i sin dagbok:

Snart, hoppas jag, kommer vi att slutgiltigt befria Krim. I går fick vi meddelande om att Nikopol erövrats av våra trupper och att Dnjeprs västra strand helt rensats från tyskar. Detta kommer att betydligt underlätta ett angrepp söderut från vår sida. Den 5:e och 6:e var vi (jag och Tjapovski) i de främre skyttegravarna med vår 63 C. Tyskarna, vars skyttegravar befann sig på 250 – 300 meters avstånd från oss, lyssnade av allt att döma uppmärksamt till våra meddelanden.

Den 8 april inleddes offensiven mot Krim, och efter en dryg veckas strider hade kapten Gustavsson och hans kamrater nått fram till utkanten av Sevastopol. Tidigt på morgonen den 21 april drog han sig undan för att samla tankarna inför den förestående stormningen. Det var då bara timmar kvar innan soldaterna skulle beordras framåt mot resterna av tyskarnas 17 armé och de väntande kulsprutorna. I dagboken står det:

Klockan är nu 6 på morgonen. Just nu förbereder artilleriet Sevastopols stormning. Det är ett dunder som bara har sitt motstycke i stormningen av Armjansk. Vår uppgift är att sätta oss i besittning av norra stadsdelen. Alla är i förhoppningen att stormningen skall lyckas.

Två veckor senare vajade hammaren och skäran åter över fästningen Sevastopol. Och svensken var ännu vid liv. Men glädjen över segern blev inte långvarig. Den 2 maj kom chockbeskedet:

I dag fick jag brev från Ludmila. Det var hennes sista brev, hon var dödssjuk då hon skrev det och kunde inte ens underteckna det. Jag fick även brev från Binna, ett nätt litet brev, ett barns intressevärld återspeglas i det. Hon skriver också om mammas sjukdom. Så fick jag ett tredje brev, meddelandet om att min älskade maka och kampkamrat dött. Det är ett hårt slag för mig. Jag har inte gråtit på många år, men i dag grät jag bittert och länge. Jag gick ut i det fria dit ingen kunde se mig. Jag ville inte gråta i andras åsyn. Jag har förlorat det käraste jag ägt, det dyraste och bästa, min Ludmila.

Efter att Krim rensats från tyskar vände Anders Gustavsson och hans kamrater västerut. Under den fortsatta framryckningen fick han se otaliga exempel på nazisternas illgärningar.

I dagboken berättar han om brända byar, om massavrättningar och om hur zigenarbarnen dränkts i byarnas brunnar. Under ockupationen hade en del ukrainare, av tvång eller egen fri vilja, bistått tyskarna. När Röda armén återkom fick de stå till svars för sina gärningar. Så här heter det i dagboken:

I dag blev en spion hängd i närheten av sovjetjordbrukets huvudbyggnad. En ful figur. Han hade varit godsförvaltare här under ockupationen och hade hjälpt tyskarna att sätta fast misstänkta sovjetmedborgare. Hans straff var välförtjänt.

Anders Gustavsson förhärdades, han deltog i förhör av krigsfångar, förhör som sannolikt var allt annat än humana. Han blev hård utåt, men inom sig höll han på att förgås av sorg. Med jämna mellanrum skriver han av sig sin smärta:

Min närmaste vän och kampkamrat, Ludmila, varför måste du dö så ung, så långt ifrån vänner och fränder? Barnen behöver dig så väl. Det hade varit mindre oväntat om jag hade stupat vid fronten.

I maj 1945 befann sig Anders Gustavsson och hans förbandskamrater i resterna av det tredje riket, i Tilsit i Ostpreussen. Svensken hade just befordrats till major när beskedet om tyskarnas kapitulation nådde honom. Han hade färdats en lång väg, sett och upplevt alltför mycket. Men nu var det slut, nu var det äntligen slut.

Anders Gustavsson hemförlovades och begav sig till Kazakstan i Centralasien, dit Ludmila och barnen evakuerats fyra år tidigare. Här återförenades han med sina små flickor, Birgit och Elvira.

Efter kriget återvände Anders Gustavsson till Leningrad, där han blev universitetslektor i språk. Den sovjetiska staten belönade honom med många utmärkelser, bland annat nio medaljer och ”Stora fosterländska krigets orden”. På ryssars vis bar han dem stolt på sitt bröst vid de årliga revolutionsparaderna och på ”segerdagen”, då leningradborna brukade samlas ute vid Piskarevskijkyrkogården för att lägga blommor på massgravarnas låga kullar.

Anders Gustavsson gifte så småningom om sig och fick på äldre dar ytterligare ett barn, en son. Efter ett långt och innehållsrikt liv avled han 1990 vid 90 års ålder.

I livet var Anders Gustavsson obrottsligt lojal mot Sovjetunionen. Men begravd ville han bli i sitt gamla hemland. Han vilar nu på Stafsinge kyrkogård, en bit utanför Falkenberg, en bit bort mot landsvägen till Tvååker där han en gång föddes.

Jan-Olof Nilsson är fil kand i historia. Han har gett ut flera böcker om andra världskriget, bland annat Minnen av krig, om svenskar som stred på olika fronter.

Publicerad i Populär Historia 1/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också