Så skyddades svenska kulturskatter under andra världskriget

Andra världskriget ledde till mycket förstörelse när fronterna flyttades, i samband med stora bombanfall och vid långvariga belägringar. Hälften av de tyska städernas sammanlagda yta totalförstördes under krigets senare del. Många mycket gamla städer i Europa förstördes nästan helt.

Förutom det mänskliga lidande som luftkriget gav upphov till, innebar det också en oersättlig förlust av kultur och historia. Hela städer smulades till grus, och därmed ödelades en stor del av Europas kulturarv. Detta trots att det gjordes stora ansträngningar för att skydda detsamma under kriget. Men det var svårt, eftersom vapnen blev allt kraftfullare och kriget mer och mer hänsynslöst ju längre det pågick.

Under mellankrigstiden hade flygvapentekniken utvecklats snabbt. Bombplanens räckvidd och förmåga att bära bomblaster hade ökat kraftigt, och de kunde angripa snabbt och djupt i ett territorium, långt från fronten. Därmed blev det tydligt att hela samhället behövde förbereda sig på ett försvarskrig som kunde bli utdraget.

Framväxten av totalitära ideologier – nazism, kommunism, fascism – som tog makten i Tyskland, Sovjetunionen, Italien och på andra håll, legitimerade statens rätt att expandera sitt territorium genom krig, och gjorde det möjligt att ställa en stor del av samhällets resurser till statens förfogande.

Kulturarv fick en större betydelse när det fanns en risk för krigsutbrott, eller under pågående krig. Det användes medvetet för att svetsa samman en befolkning och stärka försvarsviljan. Därför gällde det också att i den mån det gick försöka skydda byggnader, platser och föremål som ansågs vara omistliga för ett lands kultur och historia. Detta kulturarv kunde symbolisera en nations överlevnad och kontinuitet i en kulturell och existentiell mening.

Andra världskrigets utbrott föregicks av Sudetkrisen, som inträffade hösten 1938 och innebar att de tyskspråkiga delarna av Tjeckoslovakien ockuperades av Tyskland. Omedelbart efter krisen gav det svenska Ecklesiastikdepartementet i uppdrag åt museicheferna i Stockholm att utreda möjligheterna att skydda samlingarna vid krig.

Det fanns en idé om att bygga flera fullträffsäkra skyddsrum för samlingarna i Stockholm, men innan de var byggda skulle en mindre del av samlingarna föras undan till slott och herrgårdar utanför huvudstaden. Stockholmsmuseernas luftskyddsbyrå anordnade brandskyddskurser för museipersonal, arbetade fram normer för skyddsåtgärder och sammanställde erfarenheter från andra länder. Vidare arbetade den med evakueringsplaner för museerna, och planen för att bygga ett skyddsrum insprängt i berg för huvudstadens museer.

Ansträngningarna var helt inriktade på Stockholms institutioner, eftersom det var där den statliga verksamheten var samlad. Därutöver hade universiteten i Uppsala och Lund stora samlingar, men de låg i periferin av kommitténs planering. Länsmuseerna drevs av föreningar, medan Svenska kyrkan ansvarade för sina egna fastigheter och föremål.

I Sverige försökte man att skydda de fornlämningar som låg nära gränsen mot Norge, vilken efter april 1940 blev allt mer befäst. Det fanns en risk att det svenska försvaret skulle utnyttja historiska vallar, rösen och skansar när soldater grävde ner sig.

Skyddet av domkyrkorna och andra stadskyrkor var en uppgift för luftskyddsinspektionens organ i städerna. Kyrkor i städerna skulle skyddas av de lokala luftskyddskommittéerna. Det var inte aktuellt att skydda alla kyrkor, eller föra deras historiska föremål till bombsäkra skydd, eftersom sådana i stort sett saknades utanför de största städerna.

Begripligt nog var bombskydden i första hand till för att skydda befolkningen, snarare än kulturföremål. Det var dessutom först mot slutet av kriget som många av skyddsrummen stod färdiga.
Arkiv- och museisamlingar i Stockholm spreds på ett antal orter både nära och längre bort från staden. Delar av Kammarkollegiets arkiv skickades till Steninge slott strax norr om Stockholm.

Armémuseums elitsamling fördes betydligt längre bort, till Läckö slott vid Vänerns södra strand. Andra byggnader i närheten av Stockholm som togs i bruk av olika mindre museer var Hässelbyholms slott, Ekolsunds slott och Eds kyrka.

Det fanns också vissa utrymmen i själva Stockholm som ansågs vara bombsäkra, och som kunde ställas till museernas förfogande. Exempelvis fick Stadsmuseet tillgång till ett rum i det nya reningsverket i Henriksdalsberget, som inte hade börjat användas än.

Tyngre transporter skulle i första hand ske med båt eller på järnväg. Enligt planen skulle som mest 75 lastbilar behövas för transport av samlingar från Stockholm. Nationalmuseums elitsamling fördes undan med lastbil till Gripsholms slott.

Efter att Finland hade angripits av Sovjetunionen den 30 november 1939 kördes också många billaster med konstföremål från Nationalmuseum till Vadstena slott. Man befarade att Finland skulle ockuperas, och att Sverige skulle bli nästa offer för Stalins aptit på nya territorier.

Riksantikvarieämbetet (RAÄ) såg de största riskerna för landskyrkorna, där ingen hade tagit ansvar för att samordna ett luftskydd. Professorn i konsthistoria vid Stockholms högskola, Johnny Roosval, tog därför initiativ till att samordna skyddet av landskyrkorna. Den 15 september 1939 gav den dåvarande riksantikvarien, Sigurd Curman, i uppdrag åt Roosval att inte bara ansvara för kyrkornas skydd, utan även att bistå museer utanför Stockholm.

Johnny Roosval skred snabbt till verket och inledde en ivrig kommunikation med stiften och museerna. Under hösten 1939 och våren 1940 gavs 350 församlingar på landsbygden anvisningar om vilka åtgärder de borde vidta. De ingick inte i det allmänna luftskyddet, och behövde själva ta initiativ till åtgärder.

I stiften var det biskopens ansvar att organisera och övervaka skyddet av kyrkor och deras föremål. Roosval bad församlingarna att samla större lösa föremål under skyddande valv och bågar i kyrkorummet. Ibland var sakristian det starkast byggda rummet, i andra fall tornet. Försvarsmakten gav i sin tur Roosval råd om hur bland annat altarskåp skulle packas och skyddas.

För att avgöra vilka församlingar som behövde vidta åtgärder användes försvarets indelning av landet i farozoner. Som huvudsaklig farozon bedömdes under hösten 1939 Gotland och kusten från Skåne upp till Östergötland. Något senare utvidgades farozonen kraftigt när krigsfaran ökade.

Fasta föremål såsom predikstolar och altare kunde skyddas från splitter genom att fönstren sattes för med metallplåtar eller sandsäckar. Små föremål skulle läggas i en kista i ett brandsäkert rum med välvt tak. Det gällde att samla de mest värdefulla föremålen i den del av byggnaden som man bedömde skulle tåla ett bombnedslag bäst.

Stora krucifix borde tas ner, menade man, eftersom de ofta hängde i kyrkans triumfbåge mellan långskeppet och koret. De lades ner på golvet och bäddades in, eller ställdes undan i exempelvis sakristian. Yttre utsmyckning på kyrkorna kunde skyddas genom att byggas in i träkonstruktioner, som fylldes med sandsäckar.

Efter invasionen av Norge och Danmark i april 1940 verkställdes centralmuseernas och Riksarkivets evakuering av elitsamlingar fullt ut. Livrustkammarens samlingar forslades under två veckors tid till det nybyggda Zornmuseet i Mora, förutom några praktvagnar som togs till lokstallarna i Mariefred. Uppenbarligen ansågs Mora i Dalarna vara mycket säkrare än Stockholm, trots närheten till det ockuperade Norge.

På evakueringsorterna ordnade ett par av museerna bevakning genom att någon museitjänsteman fick bosätta sig på orten. Den allra största delen av samlingarna lämnades emellertid kvar i Stockholmsmuseerna, och den personal som inte var inkallad till militärtjänstgöring förberedde sig genom att öva luftskydd.

Många kyrkor i huvudstaden skyddades på olika sätt, bland annat genom att medeltida altartavlor evakuerades och fördes till kyrkor på landsbygden.

Vikten av att forcera bygget av ett skyddsrum för museerna i Stockholm blev tydligare ju längre året 1940 led. Det tyska flygvapnet bombade brittiska städer allt intensivare från och med sommaren, när ”slaget om Storbritannien” inleddes. Samtidigt var freden mellan Finland och Sovjetunionen ytterst bräcklig.

En del av Riksarkivets handlingar transporterades på våren 1940 med båt från Riddarholmen i Stockholm till slottet Mälsåker utanför Mariefred. Att alla museer och arkiv inte ansåg att någon omedelbar krigsfara förelåg, framgår av att de transporterade tillbaka samlingar redan under följande höst. Riksarkivet tog tillbaka sina dokument från Mälsåker.

Skyddsrummet i Skansenberget i Stockholm invigdes i januari 1942. Det hade en volym på 3 900 kubikmeter och kunde hålla en jämn luftfuktighet, vilket var viktigt för bevarandet av de föremål som skulle förvaras där. Utrymmet var redan från början helt otillräckligt för Stockholmsmuseernas elitsamlingar. Bara en mycket liten del av dem kunde ges plats där.

Den medeltida (1400-talet) skulpturgruppen ”Sankt Göran och draken” flyttades från sin plats i Storkyrkan till Skansenberget när skyddsrummet var färdigt. Först i november 1945 kunde skulpturen återvända till kyrkan, efter påtryckningar från församlingen som saknade den.

Berättelsen om hur kulturegendom blev ett statsintresse och renderade skyddsinsatser under andra världskriget är relevant idag. Sverige hade varit i fred mycket länge vid krigsutbrottet 1939, och under kalla kriget byggdes en beredskap upp för hur samlingar kunde skyddas.

Denna beredskap har legat i malpåse sedan 1990-talet, och först efter Rysslands anfall på Ukraina våren 2022 har diskussioner åter börjat föras om hur samlingarna bör skyddas vid ett eventuellt krig i Sverige.

Publicerad i Populär Historia 1/2023