Kindertransport: Judiska barn fick en fristad i Sverige
500 judiska barn fick en fristad undan nazismen i Sverige. Det är dem utställningen ”Jag kom ensam” uppmärksammar.
Utställningen "Jag kom ensam" visas på Forum för levande historia till den 1 september.
I slutet av 1938 och under 1939 skickades omkring 20 000 judiska barn iväg från sina hem i Tyskland och det naziannekterade Österrike för att undkomma förföljelser. Situationen för judar var då så svår att deras familjer tog till desperata åtgärder för att rädda sina barn.
Flykten var en del av den internationella räddningsoperation som informellt kallades för Kindertransport och som startade på initiativ av brittiska humanitära organisationer. Den gjorde att en rad länder, bland annat Sverige, upprättade kvoter för barn som behövde en fristad. Föräldrarna hade dock inga möjligheter att följa med, det var bara barnen som var välkomna.
500 judiska barn till Sverige
Storbritannien tog emot 10 000 barn, till Sverige kom 500. Flykten räddade sannolikt dessa unga människors liv, men många av dem såg aldrig mer sina föräldrar.
Att barnen skulle tas emot här var inte alls självklart – Sverige hade före och i början av kriget en mycket restriktiv flyktingpolitik. Efter påtryckningar från judiska församlingar och påverkade av britternas generösare inställning lättade de svenska myndigheterna tillfälligt på restriktionerna. De judiska församlingarna administrerade resorna och bidrog med pengar till barnens uppehälle. Flyktingarna fick inte kosta samhället något.
Judiska flyktingbarn på centralstationen i Göteborg i mars 1939. De var en del av programmet Kindertransport som fördelade barnen över flera länder i Europa.
Forskat kring barntransporterna
På Forum för levande historia i Stockholm visas just nu en utställning om de judiska barnen. Texterna är skrivna av Ingrid Lomfors, historiker och överintendent på myndigheten. Hon har forskat kring barntransporterna från Tyskland och mycket av källmaterialet i utställningen är hämtat från hennes arkiv. Fotografier, bandinspelningar och breven belyser barnens respektive föräldrarnas situation – båda parter är utsatta men på olika sätt.
– Många av barnen har hållit tillbaka sina berättelser, de har tyckt att de, till skillnad från dem som blev kvar i Tyskland, inte har upplevt och utsatts för det värsta, säger Ingrid Lomfors. Hon ser det som en förklaring till varför kunskapen inte är så stor om de judiska barnflyktingarna.
– Mycket av uppmärksamheten kring Förintelsen har handlat om de överlevande, det har skapats ett slags internationellt narrativ som utgår från Auschwitz. Men framgent tror jag att andra aspekter och andra berättelser också kommer att komma fram.
Ungdomar som var inkvarterade i ett kollektiv i skånska Västraby gör sig klara för att resa till Palestina/Israel sommaren 1940.
Till fosterfamilj, barnhem eller kollektiv
I Sverige placerades barnen i fosterfamiljer, på barnhem eller i kollektiv. Ett sådant inrättades på lantbruksskolan Västraby gård nära Löberöd i Skåne. Dit kom främst tonåriga pojkar, av vilka många var politiskt medvetna och följde krigsutvecklingen noga. En stor grupp emigrerade efter något år till Palestina/Israel.
I utställningen får besökaren möta flera av barnen, och föräldrarna, bland annat genom korrespondens som är hjärtskärande läsning. Ett brev som återges hittades i ruinerna efter en synagoga i norra Slovakien – i texten försöker en mor eller far förklara varför den skickat iväg sitt barn, som beskrivs som förälderns ”dyrbaraste ägodel”. Det är oklart om brevet till slut nådde sin adressat eller inte.
