B-17 på botten

Den 8 maj 1944 startade nästan 400 amerikanska B-17-bombplan, ”flygande fästningar”, från baser i England. Målet var att bomba Berlin. Vädret var uselt. De täta och låga molnen ledde till att tre bombplan kolliderade med varandra. Å andra sidan hade luftvärnet svårt att träffa i den dåliga sikten.

17 juli 2004 av Marko Wramén


Ett av planen över Berlin denna molniga dag var nummer 42-38008 som, styrt av löjtnant Louis F Matichka, startat från flygbas 111 i Turleigh. Detta plan var av typen B-17G och tillhörde 306 bombbrigaden, 367 skvadronen, kallad ”lerduvorna”. Men av tiomannabesättningen kallades det stora fyrmotoriga flygplanet kort och gott för 888.

888:an klarade sig med nöd och näppe undan kollisionerna och fällde strax före lunchtid sin bomblast någonstans mellan Tiergarten och Grossem Stern i centrala Berlin. Omedelbart därefter lämnade man formationen. De andra piloterna trodde att Matichka gjorde en undanmanöver, men i själva verket hade han problem med en av motorerna. Löjtnanten tog det säkra före det osäkra och svängde norrut mot Sverige, närmaste neutrala land.

Klockan 12.02 rapporterade luftförsvarsenheter vid Bergkvara att de observerat ett amerikanskt bombplan som bara hade tre motorer igång. Det var Matichka som febrilt letade efter en landningsbana. Han fortsatte förbi Kalmar och upp runt Öland utan att hitta något bra ställe.

Strax efter klockan 13 skickades två svenska flygplan upp för att eskortera bombplanet till flygbasen i Kalmar. Men amerikanerna valde istället att nödlanda i havet öster om Runnö i norra Kalmarsund.

De tio männen i besättningen fick kämpa för att ta sig ut ur det sjunkande planet. Efter bara en minut var det borta, och de tio satt i gummibåtar på ett stormigt hav. Öborna på Vållö i närheten hade dock sett nödlandningen och skyndade ut med sina fiskebåtar. Amerikanerna var snart omhändertagna och alla överlevde, även två som slagits medvetslösa vid kraschen.

Efter två dagar hos lokalbefolkningen blev de internerade i Sverige, men skickades snart hem till USA. (När kriget var slut återvände två av dem för att hälsa på sina räddare, och en av kulspruteskyttarna, John Watt, är fortfarande i livet. På fotot här intill ser vi honom stående näst längst till höger.)

Det stora bombplanet glömdes snart bort, även om ett och annat försök gjordes att hitta det. Men 1982 gjorde det sig påmint igen, den här gången i form av vrakdelar i fiskaren Sven-Gunnar Svenssons nät.

Tre vänner beslöt sig för att försöka bärga planet, men det enda de fick upp var en av de fyra stora propellrarna, som nu står utanför Virkvarns flygplats vid Oskarshamn.

I dag ägs vraket av Gotlands flygmuseum, som har planer på att bärga det. År 2001 gjorde man ett misslyckat försök och nu söker man pengar för ett nytt. I första hand vill man försöka lyfta det mindre akterpartiet till ytan och då använda samma metod som när den berömda DC-3:an nyligen bärgades.

Publicerad i Populär Historia 7-8/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också