Tyska soldater i Sovjet 1941.

© US National Archives

Andra världskriget år för år: 1941 – Storanfall mot Sovjet

Under våren 1941 planerade Adolf Hitler för ett krig mot Sovjetunionen. Samtidigt blev han alltmer bekymrad över situationen på Balkan. På samma sätt som det västallierade hotet mot den svenska järnmalmen fått honom att iscensätta en invasion mot Skandinavien, skapade hotet från söder grogrund för liknande planer.

25 januari 2006 av Niklas Zetterling & Michael Tamelander

Tyskland var beroende av en kontinuerlig import av drivmedel och råolja från de rumänska oljefälten i Ploesti. Om britterna intervenerade i kriget mellan Grekland och Italien fanns risk att de skulle kunna förstöra eller kanske till och med erövra dessa. Det skulle placera Tyskland i en prekär situation försörjningsmässigt.

Grekland hade hittills motsatt sig brittiska förfrågningar om att få skapa baser för flyg och trupper i landet. Om italienarna hade framgångar skulle det brittiska erbjudandet dock bli intressantare för grekerna, samtidigt som Mussolinis inrikespolitiska situation skulle försvagas om istället grekerna vann fler segrar. Från tysk synvinkel skulle kriget i Albanien och Grekland alltså kunna få negativa verkningar oavsett till vems fördel det utvecklade sig.

Det fanns emellertid inga tecken på kommande italienska segrar. Mussolinis trupper befann sig fortfarande låsta mot de grekiska längs en front som löpte genom södra Albanien. I Nordafrika hade britterna trängt tillbaka italienarna från Egypten under sista månaden 1940 och under januari och februari 1941 hade deras framryckning fortsatt, någonting som kulminerade i stora italienska kapitulationer i den östra delen av Libyen.

Hitler fruktade att hans vapenbroder stod inför en militär kollaps som kunde utvecklas till en politisk kris i Italien. Han visste att någonting måste göras innan anfallet på Sovjetunionen gick av stapeln. Ungern och Rumänien hade redan gått med i tremaktspakten – det fördrag som formellt bildade axeln Berlin-Tokyo-Rom – och Bulgarien hade givit löften om att göra detsamma. I februari gjorde de tyska och bulgariska generalstaberna upp planer för ett eventuellt anfall mot Grekland.

Under mars månad slogs en större italiensk offensiv i Albanien tillbaka med stora förluster för Italien. Samtidigt hade Storbritannien inlett diplomatiska aktiviteter för att få med Grekland, Jugoslavien och Turkiet i en allians mot Hitler och Mussolini. Dessa stater vacklade mellan oron för att Hitler skulle erövra dem en efter en och risken att provocera Tyskland genom att sluta sig samman med britterna. Endast Grekland gav efter för de brittiska önskemålen.

I januari hade den grekiske diktatorn Metaxas avlidit och den nya regeringen accepterade britternas erbjudande om utökad militär hjälp. Snart befann sig trupptransporter på väg över Medelhavet från Egypten till Grekland.

Spänningen på Balkan ökade och på samma vis som skotten i Sarajevo tände första världskriget, var det Jugoslavien som blev gnistan för Hitlers anfall söderut. Under andra halvan av mars gick även Jugoslavien med i tremaktspakten, vilket var ett svårt streck i räkningen för britterna. Men två dagar senare genomförde den serbdominerade militären en statskupp och tog makten i landet.

Detta spelade britterna i händerna, men istället för att gå med i en allians med Storbritannien och Grekland, vände sig den nya regeringen till Sovjetunionen. Stalin gjorde dock inga större utfästelser.

Hitler blev ursinnig över Jugoslaviens helomvändning och beslutade att inte bara Grekland, utan även Jugoslavien skulle krossas. En snabb omplanering genomfördes och den 6 april satte sig de tyska pansartrupperna åter i rörelse.

Samtidigt som Luftwaffe utsatte Belgrad för ett förödande flyganfall, avancerade tyska trupper in i Jugoslavien – början på ett fälttåg som skulle bli mycket kort. Redan fyra dagar senare bröt det jugoslaviska motståndet ihop och tyskarna marscherade in i Zagreb. Två dagar senare stod de även i Belgrad. Jugoslavien kapitulerade.

Anfallet mot Grekland blev nästan lika kortvarigt. De grekiska arméerna var uppdelade på två fronter: den ena stod mot italienarna i Albanien och den andra skyddade nordöstra Grekland mot anfall från Bulgarien. När tyskarna bröt igenom i södra Jugoslavien, och sedan stötte in i Grekland, skar de av den östra grekiska armén och fick den västra att retirera för att inte drabbas av samma öde.

De brittiska trupper som skickats till grekernas hjälp, och till stor del bestod av australiska och nyzeeländska förband, kunde inte hejda utvecklingen. Försvarslinje efter försvarslinje utflyglades av de rörliga tyska förbanden och Görings flygvapen tog snabbt luftherraväldet.

I slutet av april stod tyskarna i Aten och britterna hade tvingats till ytterligare en plågsam evakuering. I ett desperat försök att behålla initiativet i östra Medelhavet förstärktes Kreta, men den 20 maj landade tyska luftburna styrkor på ön och lyckades efter ett våldsamt slag, som pågick i mer än en vecka, driva ut britterna.

Kontrasten mot Mussolinis misslyckade försök att erövra Grekland, inlett redan hösten 1940, var förödmjukande för den italienske diktatorn, men smäleken var inte över i och med detta. Hitler hade tills vidare säkrat sin södra flank och de brittiska planerna på att föra kriget upp i Balkan hade misslyckats.

Under tiden hade även britternas position i Mellanöstern försvagats. Kravet att föra trupper till Grekland, kombinerat med stora försörjningssvårigheter, hade stoppat framryckningen i Libyen. Hitler använde denna respit för att försöka hejda det italienska sönderfallet i Nordafrika. Mussolini fick nu uppleva skymfen att tyska styrkor sändes till Libyen för att rädda hans vacklande imperium.

Hitler hade givit general Erwin Rommel, chefen för denna kontingent, order att endast befästa den västra delen av Libyen, men Rommel stötte istället in i Cyrenaika, inneslöt hamnstaden Tobruk och nådde den egyptiska gränsen. Här slog han stopp eftersom försörjningslinjerna blivit för långa. Det var början på ett två år långt krig i Nordafrika.

Kriget i söder förvandlades till en perifer skådeplats den 22 juni, när tyskarna inledde Operation Barbarossa – anfallet på Sovjetunionen. Om man betraktar blixtkriget som ett koncept var detta anfall dess absoluta höjdpunkt.

Närmare tre miljoner man anföll. Luftwaffe slog ut stora delar av det sovjetiska flygvapnet på fälten och tjuten från Stukasirener kunde höras från Östersjön i norr till Svarta havet i söder. Under de första dagarna avan­cerade de mekaniserade tyska förbanden mer än sju mil per dag, så snabbt att det egna infanteriet och underhållstrupperna hade svårt att hänga med.

De första större städer som föll var Minsk och Riga. Därefter kom turen till Smolensk och Novgorod, medan offensiven gick något långsammare i Ukraina. Tyskarna nådde Leningrad som inneslöts. Hela arméer ringades in och ryssarna kapitulerade i hundratusental. Det verkade som om Nazityskland stod inför ytterligare en lysande seger. Men ödet ville annorlunda.

Med facit i hand vore det lätt att säga att Hitler borde ha väntat tills han avslutat konflikten med britterna innan han satte igång sitt krig i öster. Men att slå Storbritannien var inte så enkelt som en snabb studie av styrkeförhållandena skulle kunna antyda.

Direkt efter Dunkerque 1940 var den brittiska armén mer eller mindre avväpnad, men 1941 hade detta åtgärdats och en tysk invasionsstyrka skulle ha fått strida i numerärt underläge under det kritiska inledningsskedet av en landstigningsoperation – säkerligen även med svåra underhållsproblem, eftersom Royal Navy behärskade havet runt de brittiska öarna.

Indirekta anfall, till exempel genom att avskära Storbritannien från dess livsviktiga import sjövägen, hade små utsikter att lyckas. Amiral Dönitz ubåtsflotta – den vapentyp som hade bäst möjlighet att lyckas – var ännu för svag numerärt, och när den väl byggts ut till den mängd ubåtar som behövdes för att verkligen stoppa de brittiska konvojerna, skulle fiendens nya motmedel och förbättrade taktik redan ha minskat ubåtarnas effektivitet.

Flera konvojräder med tyska ytfartyg gjordes under 1940 och 1941, men med magra resultat. I maj 1941 sänktes också det stora tyska slagskeppet Bismarck, någonting som ledde till att Hitler förbjöd användandet av slagfartyg om inte mycket gynnsamma förhållanden förelåg. Flyg- och minkrig mot de brittiska öarna gav förvisso utdelning, men var långt ifrån tillräckligt för att tvinga fram en brittisk kollaps.

Om nu varken invasion eller strategisk krigföring kunde knäcka Storbritannien – kunde Hitler ha vunnit genom att slå mot brittiska besittningar i Medelhavet eller Mellanöstern?

Inte heller denna strategi hade haft goda utsikter att lyckas. Försörjningslinjerna skulle ha blivit långa – någonting som Rommel redan kände av i Libyen – och striden skulle ha förflyttats till skådeplatser där britterna hade stora fördelar med starka örlogs- och handelsflottor. Det är inte heller säkert att erövringen av mål som Gibraltar, Malta eller Kairo skulle ha lett till någon effekt på den brittiska motståndsviljan eftersom denna kunde påverkas i motsatta riktningen genom hållningen i till exempel USA eller Sovjetunionen.

Har man i åtanke att Lebensraum i öst var Hitlers slutmål, det yttersta skälet till varför han gått till krig mot Polen 1939, var tiden för ett anfall mot Sovjetunionen 1941 i de flesta avseenden gynnsammare än vad den skulle ha varit 1943–44. Om de tyska trupperna kunde rycka fram och fånga de sovjetiska arméerna i ett tidigt skede, ansåg många att det skulle bli ett kort fälttåg.

Röda armén led fortfarande av sviterna efter Stalins utrensningar på 1930-talet, om än inte i så stor utsträckning som man förmodade i väst. Om Stalin fick några år på sig att åtgärda dessa svagheter skulle uppgiften bli betydligt svårare för tyskarna. En annan aspekt att ta med i sammanhanget är Sovjetunionens möjligheter att avskära tyskarna från flera strategiska råvaror, främst den rumänska oljan, någonting som de kunde göra utan att gå alltför långt in på Balkan. Hitler var mycket oroad av det senare och hans val att gå till anfall 1941 påverkades i stor utsträckning av detta hot. Det var därför inte anfallets tidpunkt som var fel, utan det faktum att det genomfördes överhuvudtaget.

Hitler bedömde att britterna inte utgjorde något betydande hot – vilket framstår som korrekt – varför han kunde låta sina arméer rycka in i Sovjetunionen. Men själva operationsplaneringen uppvisade flera brister. Den förs­ta gällde Röda arméns manskapsstyrka och det sovjetiska folkets vilja att stå emot.

Redan efter några veckors framryckning insåg tyskarna att fienden var långt talrikare än man trott och trots enorma förluster fortsatte ryssarna att bjuda hårdnackat motstånd. Dessutom var vägnätet i Sovjetunionen både glesare och i sämre skick än i Västeuropa. På grund av de sovjetiska järnvägarnas annorlunda spårvidd tog det också tid att göra dem fullt brukbara för tyska underhållstransporter.

Efter att ha avancerat ungefär sjuttio mil kom tyskarnas framstöt mot Moskva att avstanna. Istället fortsatte offensiven i Ukraina, där Kiev inringades och över 650 000 sovjetiska soldater tillfångatogs. Efter denna stora seger riktade tyskarna åter sitt fokus mot Moskva, och i början av oktober inleddes en storoffensiv mot den sovjetiska huvudstaden. Inom en vecka hade stora sovjetiska styrkor inringats och kort därpå kunde tyskarna räkna in fler än 670 000 krigsfångar.

Trots denna framgång tornade problemen upp sig. Höstregn­en började falla och vägarna förvandlades till lervälling under tyska stövlar, hjul och larvband. Framryckningen stannade upp, inte minst för att tillförseln av ammunition och bränsle nära nog uteblev. Förhoppningen att Röda armén skulle kollapsa hade inte infriats och inte långt därefter kom kylan.

Till en början var det en fördel för tyskarna, som kunde återuppta framryckningen när marken blivit hård. Snart kunde förbanden längst fram i täten se Kreml i sina kikare, men närmare Moskva än så skulle tyskarna aldrig komma.

I slutet av november föll snön och sedan kom den extrema kylan. Motorer i stridsvagnar och flygplan frös och eftersom den tyska ledningen förväntat sig ett kort fälttåg hade inte soldaterna blivit försedda med vinterutrustning. Fronten stelnade längs hela linjen och i mitten av december var det inte längre tyskarna som anföll, utan Röda armén som slog tillbaka. Inledningsvis var de sovjetiska anfallen trevande, men efterhand kom de att utvidgas mer och mer. När år 1941 närmade sig sitt slut hade hotet mot Moskva avvärjts.

En viktig aspekt av Barbarossa är det faktum att förintelsen av de europeiska judarna, vilka till stor del levde i Östeuropa, inleddes i operationens kölvatten. Nazisternas pogromer hade förvisso pågått i flera år, men under sommaren 1941 antog de helt andra proportioner och skulle kulminera i de förintelseläger som anlades i Polen.

Kriget i öst blev speciellt brutalt även på andra sätt. Bland annat var behandlingen av krigsfångar miserabel från bägge håll och ett skoningslöst partisankrig kom att föras från båda sidor. Likaså tillämpade de bägge krigförande den brända jordens taktik, vilket medförde stor nöd för lokalbefolkningen.

I antal döda var kriget på östfronten det utan motstycke blodigaste i Europas historia.

Samtidigt som det stod klart att Operation Barbarossa – som skulle ha blivit ett snabbt avklarat fälttåg – hade misslyckats utvidgades kriget när japanska stridsflygplan gick till aktion på andra sidan jordklotet. Under ett överraskande anfall mot den amerikanska örlogsbasen Pearl Harbor på Hawaii drogs amerikanerna in i konflikten mot axelmakterna.

Några dagar senare – som en gest mot Japan – förklarade Tyskland USA krig. Med detta var den tid då politiska åtgärder som kunde ha påverkat utgången i praktiken över. Samtliga stormakter hade tilldelats sina roller och världens öde skulle nu avgöras på slagfältet.

Det europeiska kriget hade förvandlats till ett världskrig.

Publicerad i Populär Historia 2/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också