Drömmen om frihet gick i kras – Liberia

År 1816 bildades i USA organisationen The American Colonization Society (ACS) av Bushrod Washington, brorson till ingen mindre än George Washington, landets förste president. Och inte långt därefter, 1822, grundades staten Liberia, som ett kolonisationsprojekt för frisläppta svarta amerikaner. Sättet på vilket det nya landet etablerades ekade av samma orättvisor som en gång hade legat till grund för skapandet av USA. Ursprungsfolk som redan levde på platsen för dagens Liberia köptes ut för småsummor, efter förhandlingar där de amerikoliberianska kolonisatörerna hade det otvetydiga övertaget.
– Västerlänningarna sade att de ville köpa landet, men ursprungsfolket var inte vana vid att sälja land. Så de gjorde det utan att förstå affären, säger Samuel Kortue.

Till en början hade Liberia status som en amerikansk koloni, under representanter för ACS. Senare blev landet ett fristående samvälde. Men i takt med att brittiska och franska kolonier runt omkring Liberia började att knapra åt sig av landområdet, blev det dock tydligt att Liberia behövde bli formellt självständigt för att kunna freda sina gränser. Den nya staten Liberia utlystes därför den 26 juli 1847.
– Men Liberia lät utropa sin självständighet vid ett läge när landet ännu inte var redo för det, säger Samuel Kortue.

Det som inleddes som en "fri stat för svarta" blev snart ett samhälle djupt präglat av segregation. De frisläppta amerikanska slavarna såg inte sig själva som afrikaner, utan hävdade istället sin amerikanska identitet och överhöghet över det ursprungsfolk som redan bodde på platsen. Liberia skulle därför komma att styras av elitfamiljer bland de så kallade amerikoliberianerna genom True Whig-partiet, ända fram till en blodig statskupp år 1980. Åtskillnaden mellan människor av olika ursprung, och vilka medborgerliga rättigheter de hade, fastställdes till och med i samband med grundandet av staten.
– I självständighetsdeklarationen står det att "vi, folket i republiken Liberia, var invånare i Nordamerika". Den klausulen var väldigt segregerande, menar Samuel Kortue.

Individer från den inhemska befolkningen nekades medborgarskap fram till 1904, när de slutligen gavs kollektivt medborgarskap (blanket citizenship) under den dåvarande presidenten Arthur Barclays styre.
Syftet med denna symboliska inkludering var enligt Kortue framförallt säkerhetspolitiskt:
– Det fanns en risk för invasion utifrån, så om man inte integrerade folket i inlandet kunde de säga att de inte var medborgare – och de skulle då inte kämpa för Liberia.

Samtidigt fick fortfarande inte de infödda liberianerna tjänstgöra på högre poster, och alla jobb i exempelvis regeringsinstitutioner innehades fortsatt av amerikoliberianerna. Ursprungsbefolkningen fortsatte därför att ha sämre villkor än de från USA invandrade liberianerna, långt efter att de hade fått medborgarskap.

En nyckelepok som kom att lägga det liberianska statsbyggets fula dubbelnatur i öppen dager inföll under 1920- och 1930-talen. Då uppdagades det att den amerikoliberianska regeringen i Liberia hade sålt ursprungsliberianer som arbetskraft till de spanska plantagerna på ön Fernando Po (idag en del av Ekvatorialguinea) samt till Gabon.
Skandalen väckte stor uppmärksamhet internationellt. Liberia var då det enda svarta självständiga landet i Afrika, och betraktades av vissa som ett moraliskt föredöme. Nu anklagades landets styre istället för att utnyttja sin egen befolkning. En internationell utredning tillsattes av Nationernas Förbund, som kom att rikta svidande kritik mot Liberia.
– Undersökningen fann inte några bevis på slaveri, men väl tvångsarbete. Människor hade tvingats att arbeta på plantager, eller gräva vägar med sina bara händer – och de fick ingen ersättning, berättar Samuel Kortue.

Som en följd tvingades president Charles D B King och vicepresident Allen Yancy att avgå, och den liberianska regeringen tappade en stor del av sitt anseende både nationellt och internationellt. Den nye presidenten, Edwin Barclay, försökte att återställa förtroendet och införa vissa reformer. Men den strukturella ojämlikheten mellan amerikoliberianer och inhemska grupper fortsatte att leva vidare i ytterligare många decennier.
Parallellt hade utländska aktörer börjat att verka inne i Liberia, däribland det stora amerikanska gummiföretaget Firestone, som på 1920-talet skaffade sig en 99-årig landkoncession för gummiplantageverksamhet på liberiansk mark.
– Många globala konflikter har handlat om mark, säger Victor Senyon som är lektor vid University of Liberia. Landområdena som delades ut till Firestone var stamfolksland, och det gavs inte bort frivilligt.
Även om Liberia aldrig koloniserades – europeiska länder undvek att göra markanspråk för att inte stöta sig med USA, hade landet i stort sett lämnats att klara sig själv efter att de första frigivna slavarna förlänades mark i området. USA tog aldrig något större ansvar för sitt artificiella statsbygge i Västafrika, men kunde göra fina affärer genom gummiplantager och annan verksamhet i Liberia. En följd av gummiaffärerna med USA var dock att ett fåtal inhemska liberianer under denna period fick möjlighet till utbildning utomlands. Dessa personer skulle på sikt visa sig bli viktiga när det gällde att utmana den maktstruktur som upprätthölls av amerikoliberianska eliter.

Ännu i många decennier framöver skulle emellertid de från USA emigrerade eliterna behålla makten i landet. Dessa lyckades dessutom på nytt vända omvärldens opinion kring Liberia till sin fördel, när president William Tubman införde sin "öppna dörrens politik" för att locka utländska investeringar till Liberia.
Tubman behöll makten i hela 27 år, en period som kännetecknades av å den ena sidan en stark ekonomisk utveckling i landet, å den andra sidan ett auktoritärt styre och korruption.
– Tubman är känd som arkitekten bakom det moderna Liberia, säger Samuel Kortue. Han byggde upp landet på nytt, med domstol och parlament. Men han lät också skapa ett palats åt sig själv. Han älskade makten och vägrade att ge upp den. Snart trycktes oppositionen i landet ned, nepotismen frodades och ekonomin började att ta stryk. Men 1971 dog den då 75-årige William Tubman efter en prostataoperation i London. Därmed var en avgörande era i Liberias historia till ända.

Tubmans efterträdare William Tolbert var även han rekryterad från den amerikoliberianska eliten, men blev den sista i denna obrutna rad av USA-importerade ledare att chefa över den konstgjorda staten Liberia.
Tolbert lät genomföra vissa välmenande initiativ i landet, som att förbättra pressfriheten, utveckla demokratin och omförhandla gummiutvinningsavtalet med Firestone. Men han föll på särskilt en oerhört impopulär åtgärd. I syfte att stimulera inhemsk produktion av ris, och minska utgifterna för matsubventioner, chockhöjde Tolbert nämligen priset på ris, befolkningens avgörande stapelföda. Tanken bakom åtgärden var att högre rispriser skulle leda till att fler liberianer satsade på risodling. Initiativet gick dock i kraftigt baklås. Befolkningen såg beslutet som ett försök av Tolbert att berika sig själv och sina släktingar som var verksamma inom risindustrin. Våldsamma gatuprotester bröt ut, varvid åtminstone 40 personer dödades och 500 skadades. William Tolbert störtades och avrättades sedan i en militärkupp i april 1980, ledd av den oerfarne fanjunkaren Samuel Doe – en medlem av de dittills marginaliserade ursprungsliberianerna. Ytterligare 13 ministrar ur True Whig Party arkebuserades summariskt av kupp­makarna vid samma tillfälle. Över 130 års amerikoliberianskt styre var till ända.

Statskuppen 1980 var dock bara en ytterst begränsad försmak av den blodspillan som skulle komma att känneteckna Liberia under flera årtionden framöver. Även Doe förföll snart till ett alltmer nyckfullt och maktfullkomligt beteende, och gjorde sig därmed steg för steg själv till måltavla för nya, ännu våldsammare tronpretendenter. Liberia består av 16 olika etniska grupper. Betydelsen av dessa hade spelats ned under hela den amerikoliberianska makteran, eftersom det då var en utifrån kommande – icke etniskt affilierad – grupp som hade styrt landet. Men när en samling infödda liberianer grep makten 1980, trädde dittills dolda etniska rivaliteter fram med farliga resultat. Samuel Doe kom exempelvis själv från Krahn-folket, och började ge statliga och militära positioner till medlemmar ur sin egen etniska grupp, vilket väckte starka motsättningar. Samuel Does säkerhetsstyrkor anklagades också för flera direkta övergrepp mot civilbefolkningen, inklusive i Nimbaområdet 1983–85, när soldater skickades ut för att slå ned ett upplevt hot från etniska grupper i området, vilket resulterade i flera massakrer. Idag röd, imorgon död. Efter en tid av tilltagande maktfullkomliga excesser mördades Samuel Doe slutligen 1990 av krigsherren Prince Johnson. Enligt bland andra den amerikansk-liberianska reportern Helene Cooper hade Prince Johnson och den snart globalt ökände krigsherren Charles Taylor haft kapplöpning om vem som skulle få döda Doe. Taylor lär ha varit besviken över att han inte hann först.

Kort därefter föll mörkret över landet, när det första liberianska inbördeskriget bröt ut. Det hade enligt många provocerats fram av övergreppen under Does styre.
– Om man vill undvika ett inbördeskrig, bör man inte göra det som ledde fram till det tidigare inbördeskriget.
Det konstaterar David N Dolo Sr, en annan historiker vid University of Liberia, med hänsyftning till nya diktatorers upprepade mönster av hämnd och maktuppvisningar. Framtidshopp ersattes av våldsam anarki, påtända tonåringar med automatgevär, sexuellt våld i masskala, och en helt sönderslagen ekonomi. Arkitekten bakom våldsamheterna var just Charles Taylor, som nyttjade våldet som ridå för att plundra Liberia och grannlandet Sierra Leone på viktiga naturtillgångar, däribland diamanter. "Blodsdiamanter" blev snart ett uttryck på allas läppar. Inte helt oväntat utbröt därför så småningom ett nytt inbördeskrig, med syfte att störta Taylor, från en partisanbas i Guinea. Det kom till ända först 2003, när Taylor tvingades att avgå och gå i exil, och FN:s fredsbevarande styrkor tog över. Så småningom greps Taylor – en av världens mest beryktade krigsherrar. Han sitter ännu idag i fängelse, i Durham, England.

Efter två blodiga och uppslitande inbördeskrig kom en ny morgon till det sargade Liberia år 2005. Ellen Johnson Sirleaf hade som första kvinna i Afrika valts till president i landet, ekonomin började sakta men säkert återhämta sig, och liberianer av olika ursprung började att integreras på olika håll i samhället. Under Sirleaf Johnsons regeringsperiod etablerades dessutom en myndighet för omfördelning av land, något som egentligen borde ha skett för hundratals år sedan. Den har också arbetat för att återställa de orättvisa leasingvillkor som Liberia ursprungligen kom överens om med amerikanska Firestone.

– För innan amerikoliberianerna kom, hade vi ett system i Liberia och Afrika där land ägdes enligt sedvanerätt. Land ägdes inte av individer, utan gemensamt, berättar Charles Freeman, historielärare vid University of Liberia.
Kanske kan också en positiv effekt av 1990- och 2000-talens blodiga inbördeskrig skönjas i form av att det har uppstått en tydligare idé om "liberianen" som faktisk identitet – bortom såväl släkterfarenheter av slaveri i USA, som nedärvda klanlojaliteter.
– Vi försöker att acceptera varandra. Den politiska utvecklingen i Liberia har kommit en god bit på vägen. Det är fortfarande långt, långt kvar, men demokratin måste vila på att alla inkluderas, påpekar Samuel Kortue.

Ändå finns en uttalat segregerande policy kvar i Liberias grundlag. Som enda lag i världen stipulerar den nämligen att "endast människor av negroid härkomst kan bli medborgare" i landet. Även om lagen förstås har tillkommit för att i någon mån bidra till att uppväga slavhandelns fruktansvärda orättvisor, finns det röster som menar att formuleringen ger uttryck för en omvänd rasism.
– Men de utgör en minoritet. Jag själv är emot att lagen ska ändras – den tillkom för att skydda liberianerna, säger David N Dolo Sr.

Än idag går det att hitta minnesmärken över Liberias blodiga nutidshistoria och diktatorerna som har passerat revy i landets politik. På innergården till Liberias nationalmuseum i Monrovia står de gamla ledarnas specialbyggda och skottsäkra Mercedesbilar och rostar. Och inne i själva museet varvas ursprungsfolkens rika historia – urgamla rituella masker, lokalt hantverk, återuppbyggda stamhyddor – med fakta om den nya konstgjorda staten, som är så ung i jämförelse med tidigare folkgruppers närvaro i regionen. Kanske kommer de båda arven en vacker dag att smälta samman till en harmonisk helhet.

Joakim Rådström är frilansjournalist.

Publicerad i Populär Historia nr 10/2025