Sturemorden inleddes med att greve Nils Svantesson Sture stacks ned av Erik XIV och hans knektar.

© Gustaf Cederström/Jonas Wikborg

Erik XIV:s blodiga Sturemord

År 1567 utspelade sig en av de märkligaste och mest omtalade händelserna i svensk historia. Vad låg egentligen bakom Erik XIV:s mord på en rad höga adelsherrar på Uppsala slott?

5 januari 2018 av Dick Harrison

Plötsligt rycktes celldörren upp inför den 23-årige ädlingen Nils Svantesson Sture. Framför honom stod Erik XIV, den man för vars räkning han just bemödat sig om att fria i Lothringen. Kungen anklagade honom, skummande av ilska, för förräderi. 

Vid Eriks sida stod Per Gadd, profossen, och knektar med hillebarder och värjor. Kungen grep sin dolk och stack den rakt i herr Nils, som förtvivlat bad för sitt liv. Snart hade soldaternas vapen färgats röda med ädlingens blod. 

Det var vid tvåtiden på eftermiddagen den 24 maj 1567, och Sturemorden – ett av de mest omskrivna och omdebatterade våldsdåden i svensk historia – hade inletts. Men varför? Vad var det som hände?

Nordiska sjuårskriget

Bakom de blodiga händelserna i Uppsala låg en djup motsättning mellan Erik XIV och framträdande medlemmar av den svenska högadeln, vilken vuxit fram under de år som följde på nordiska sjuårskrigets utbrott 1563. Särskilt under våren 1567 blev kung Erik alltmer övertygad om att konspirerande högadelsmän hade sammansvurit sig för att störta honom.

Under ett sammanträde med Höga nämnden, Erik XIV:s högsta domstol, i maj anklagade Jöran Persson – kungens prokurator och åklagare – de tre aristokraterna Abraham Gustavsson (Stenbock), Erik Svantesson Sture och Ivar Ivarsson (Liljeörn) för planer på statskupp.

MER LÄSNING I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Än i dag är det okänt huruvida det låg någon sanning i anklagelserna. Vi vet inte heller vem som var upphov till dem, om det var Erik XIV själv eller Jöran Persson. Under förhandlingar på Svartsjö, Erik XIV:s favoritresidens, diskuterades ärendet intensivt. Erik Svantessons far, greve Svante Sture, gjorde allt han förmådde för att rentvå sig och sönerna Erik och Nils från misstankar.

Son till Sten Sture den yngre

Svante tillhörde Sveriges yppersta adel. Han var son till riksföreståndaren Sten Sture den yngre, som dött i kriget mot Kristian II av Danmark 1520, och hade länge stått kungafamiljen nära. Sonen Nils, som Erik XIV länge misstrott, befann sig på diplomatiskt uppdrag på kontinenten, där han förgäves förhandlade om äktenskap mellan Erik och Renate av Lothringen. 

Svante Sture den yngre och hans son Nils Svantesson Sture var de två första offren i Sturemorden.

© Bukowskis samt Nationalmuseum

Svantes hustru Märta vädjade direkt till Karin Månsdotter, Eriks älskarinna, om att kungen skulle benåda maken och sönerna. Rättegången på Svartsjö slutade med att Abraham Gustavsson och Ivar Ivarsson dömdes till döden. 

Riksmöte i Uppsala

I Erik Svantessons fall var Höga nämnden tveksam. Erik gavs möjlighet att bevisa att han var oskyldig, och det slutliga avgörandet sköts upp. Med dessa förhandlingar bakom sig fortsatte hovet den 16 maj till Uppsala, dit ett riksmöte sammankallats med representanter för ständerna.

De tre högadelsmännen medfördes till den uppländska staden, där även greve Svante
själv samt riksrådet Sten Axelsson (Banér) och friherre Sten Eriksson (Leijonhufvud) sattes i fängsligt förvar. Den senare var yngre bror till Margareta, Gustav Vasas andra hustru. 

När Nils Sture, äntligen hemkommen från Lothringen, anlände till Uppsala den 21 maj blev även han inspärrad.

Sturemordens förlopp

Så gick ridån upp för de blodiga händelserna den 24 maj 1567, Heliga Trefaldighets afton. Vi känner till skeendet genom ett flertal ögon- och öronvittnesutsagor. Den skräckfyllda dramatiken och det, med epokens mått mätt, ovanligt väldokumenterade förloppet gör datumet unikt i vår historia.

Det började tidigt på förmiddagen. Erik XIV gick in till Sten Eriksson, som var nyvaken och ännu hade nattkjorteln på, och tog med honom till Svante Sture, vars cell utgjordes av ett rum vid slottsporten. Kung Erik föll på knä inför greven, som inte heller hunnit klä på sig, och bad om hans vänskap. 

Sten, säkert lika förbluffad som Svante, knäböjde också. Sedan lämnade kungen rummet. Både Svante och Sten, som under de senaste veckorna svävat i stor ovisshet om sitt öde, antog att tvisten med kungen var över, åtminstone för tillfället, och att de när som helst skulle bli befriade. Alltså började de klä på sig.

Jöran Persson griper in

Enligt vad greve Svantes tjänare Anders Simonsson senare berättade intervenerade nu Jöran Persson. När kungen kom ut från grevens rum skall denne ha stått i dörren och ropat: »Nådige konung, här är en part här ute, som intet menar Eders Kongl. Maj:t något gott.« Kungen blev ivrig, rusade fram och frågade: »Vem är’et?«

Georg von Rosens historiemålning från 1871 ska skildra hur Erik XIV söker tröst hos Karin Månsdotter när Jöran Persson uppmanar honom att skriva under sturarnas dödsdomar.

© IBL

Vad kungen sedan gjorde är okänt, men det dröjde flera timmar och greve Svante hann somna vid bordet medan Anders Simonsson höll vakt. Plötsligt, någon gång mellan ett och två på eftermiddagen, fick han se att kung Erik kom gående uppför slottsbacken. Han väckte sin herre, som gav tjänaren order om att göra i ordning hatt och kappa.

Anders fortsatte att speja ut genom fönstret: han kunde se Erik mitt på slottsbacken, omgiven av knektar och prästen Petrus Caroli (Per Karlsson), som uppbar posten som ordinarius (ledande kyrkoman) i Kalmar. Olyckligtvis kunde Anders inte höra vad de talade om.

Petrus Carolis vittnesmål

Petrus Caroli har själv senare berättat att han på dagen ifråga hade haft »ett kristeligt samtal med konung Erik, vilket han aldrig skall med god skäl och ett rent gott samvete annars kunna bevisa, icke heller skall kunna mig det tillägga och avsäga, som aldrig sades eller skedde«.

Problemet är att Petrus Caroli vid tidpunkten för vittnesmålet satt i fängelse och riskerade dödsstraff; han hade goda skäl att söka rentvå sig från misstanken att ha eggat kungen till våld. Erik XIV, som är om möjligt ännu mer partisk, påstod själv senare att Petrus Carolis ord varit av stor vikt för hans fortsatta handlande.

Efter samtalet vek Petrus Caroli av nedför slottsbacken. Här mötte han Hans, ordinarius i Västerås, som letade efter kungen. Enligt Hans vittnesmål, som vi endast känner genom återgivande i tredje hand, skall Petrus ha varnat honom för att fortsätta, med argumentet att kungen nu har »något att beställa, det varken I eller någon annan kommer honom till ords«.

Erik XIV fortsatte till fångarna

Det är lönlöst att spekulera vidare i vad kungen och Petrus Caroli språkade om. Anders Simonsson fortsatte att titta ut genom fönstret. Han bevittnade hur kungen raskt lämnade slottsbacken och korsade bron med hatten neddragen framför ögonen. Erik XIV gick så fort att soldaterna måste trängas i porten för att hinna med honom.

Delar av det ursprungliga Uppsala slott, där morden ägde rum 1567, kan ännu besökas.

© Jonas Wikborg

Han tog sig fram till den träbyggnad på borggården där Nils Sture och Sten Eriksson satt fängslade i var sitt rum. Sten har själv uppgett att han genom väggen kunde höra hur Nils sjöng den tyska psalmen »Mag ich Unglück nicht widerstahn«. Sedan öppnades porten och kungen kom in.

»Ja, är du nu här, din riksförrädare!«

Han var rasande och vräkte ur sig: »Ja, är du nu här, din riksförrädare!« Nils försvarade
sig med att han inte hade begått förräderi utan troget tjänat kungen. Han bad intensivt Erik om att skona hans liv, »ty jag vet mig icke hava förtjänat onåd«. Erik avbröt konversationen genom att för de medföljande knektarna konstatera: »Si huru den skälmen kan bedja för sig.«

Därefter hördes buller och en röst som Sten Eriksson inte kunde identifiera: »Du äst ändock en förrädare, det skall du hava därföre.« Sedan hörde inte friherren mer. Kungen och hans män hade lämnat rummet.

Så långt öronvittnet i cellen intill. Eftersom kung Eriks drabanter två år senare förhördes av Johan III har vi dock kompletterande uppgifter om vad som ägde rum inne hos Nils Sture. Kungen skall ha anlänt till den fängslade tillsammans med profossen (ansvarig för verkställande av bestraffningar) Per Gadd och några soldater.

Stack Nils Sture i armen

Drabanten Per Lydersson förklarade under 1569 års förhör att han hade hört kung Erik bekänna att han »stack salige herr Nils Sture uti armen med en dart«, det vill säga en dolk. Herr Nils skall ha dragit ut dolken, kysst den och återlämnat den till kungen för att bevisa sin trohet och lojalitet. Det räddade honom inte. 

Eftersom den dräpte ädlingens lik hade åtskilliga sår kan vi utgå från att kungen och hans soldater gemensamt dödade honom med värjor och hillebarder.

Det fortsatta händelseförloppet är osäkert, men det står klart att kung Erik inte längre var vid sina sinnens fulla bruk. Han skyndade ut och mötte under vandringen genom slottsområdet sin gamle lärare Dionysius Beurreus. 

Ingen vet vad som utspelade sig mellan männen – kanske sökte Beurreus lugna ned kungen, kanske hälsade han bara på honom – men det slutade med att den upprörde monarken gav order till knektarna att döda läraren, vilket de gjorde.

Vasaätten var relativt ny på den svenska tronen och Erik XIV såg fiender bland adeln. Här riksvapnet som broderades till kungens kröning 1561.

© Livrustkammaren

Erik XIV gav sig iväg

Enligt vad Erik själv uppgett lät han därefter soldaterna förnya trohetseden till honom, varpå han ensam gav sig ut på landsbygden och var försvunnen i flera dagar.

Översterotmästare Håkan Lenk, som ledde vaktmanskapet på slottet, har berättat att Per Gadd i nästa skede kallade knektarna till möte. Profossen meddelade att de fängslade herremännen hade dömts till döden och att kungen gett order om att dödsdomarna skulle verkställas, men inte offentligt utan där personerna satt fängslade. 

Erik XIV hävdade senare att detta var lögn: han hade bara bett soldaterna vara honom lydiga, inte instruerat dem att döda folk.

Svante Sture dödas

Vem talar sanning? Troligen Håkan Lenk. Två herremän skonades nämligen, Sten Eriksson och Sten Axelsson, av det uttryckliga skälet att de hette Sten. Orsak: innan han försvann från Uppsala slott skall Erik XIV ha befallt knektarna att döda alla utom »herr Sten«, men inte specificerat vilken Sten som avsågs. Alltså skonades båda.

Att just dessa båda män överlevde talar för att kungen verkligen gav en hastig avrättningsbefallning i samband med att han lät förnya soldaternas ed. 

Oavsett vem som talar sanning och vem som ljuger skred knektarna till verket vid sextiden på kvällen. Svante Sture, Erik Svantesson, Abraham Gustavsson och Ivar Ivarsson dödades.

Mord, dråp eller avrättning?

Sturemorden var ett faktum. Men var det mord? Eller skall händelserna snarare rubriceras som en, juridiskt sett, helt korrekt svit av avrättningar? Det senare är utan tvekan fallet vad Abraham Gustavsson och Ivar Ivarsson beträffar. 

De hade dömts till döden av Höga nämnden under rättegången på Svartsjö, och Erik var i sin fulla rätt att beordra soldaterna att likvidera dem – sedan kan man självfallet diskutera huruvida domen var befogad.

Men i övriga fall förelåg inga kända dödsdomar. Svante Sture och hans söner avrättades av allt att döma efter att Erik konsulterat sina närmaste rådgivare och kommit fram till att de måste dö. Bristen på källor gör det omöjligt att avgöra det juridiskt hållbara i handlingen. Dionysius Beurreus död kan knappast betecknas som mord, men väl som dråp i hastigt mod.

Nils Svantesson Stures dräkt som han bar när han dödades finns i Uppsala domkyrka, där sturarna är begravda.

© Jonas Wikborg samt Livrustkammaren

Erik XIV psykiskt nedbruten

Tre dagar efter Sturemorden hittades Erik XIV, enligt uppgift iförd slitna gamla bondekläder, vid Odensala prästgård, där han omhändertogs. Han var psykiskt nedbruten och inbillade sig tidvis att han inte längre var kung. 

De månader som följde blev svåra. Eftersom Erik under höstvistelsen på Svartsjö regelbundet skrev dagbok är det inte svårt att följa svängningarna i hans mentala hälsa. Det är ingen munter läsning.

Under dessa oroliga höstmånader, då nordiska sjuårskriget tog en ny vändning och Daniel Rantzaus danska invasion resulterade i plundring ända upp till Östergötland, regerades Sverige av rådsherrar med Per Brahe och Sten Eriksson i spetsen. 

Jöran Persson fick skulden

För att nå försoning mellan kung och högadel kastades all skuld för händelserna i Uppsala på Erik XIV:s rådgivare, i synnerhet på Jöran Persson, som fängslades och dömdes till döden den 19 oktober i egenskap av roten till allt ont. Man vågade dock inte avrätta honom, troligen av rädsla för kungliga repressalier. Först vid jultiden hade Erik tillfrisknat och kunde åter gripa maktens tyglar.

Så slutar berättelsen om Sturemorden, men historien hade inga goda öden i beredskap åt de överlevande. Många, såväl förövarna som de tilltänkta offer som klarade sig i första vändan, mötte ett våldsamt slut. Erik XIV avsattes 1568 och avled 1577, sannolikt mördad med arsenik på brodern Johan III:s befallning. 

Jöran Persson torterades grundligt och avrättades den 21 september 1568. Sten Eriksson dog den 5 oktober samma år i sviter av skador som han ådragit sig under de strider som ledde till Erik XIV:s avsättning. Sten Axelsson halshöggs i Linköpings blodbad år 1600.

Och i Uppsala domkyrkas skattkammare kan man ännu beskåda den genomborrade klädnad som Nils Sture bar när kung och drabanter ändade hans unga liv.

Publicerad i Populär Historia 5/2017

Kanske är du intresserad av...

Läs också