Provisorisk sjuksal under spanska sjukan 1918. Washington.

Provisorisk sjuksal på ett sjukhus i Washington 1918.

© Harris & Ewing/Library of Congress

Fruktad farsot: Spanska sjukan

1918–20 dog mellan trettio och hundra miljoner människor i spanska sjukan världen över. Oron för fågelinfluensan har gjort att forskarna åter vänt blickarna mot en av 1900-talets största mänskliga katastrofer.

28 januari 2006 av Dick Harrison

Om hösten, när du kommit hem från jobbet, tagit av dig ytterkläderna och konstaterat att det blir allt kallare, inser du att du har huvudvärk. Den är molande och ger dig olustkänslor, men du viftar bort problemet; det är inget att vara orolig för. Men det är just vad det är. Huvudvärken övergår i ögonhetta och en krypande känsla av kyla. 

Du bäddar ner dig i sängen, darrande och frusen, sveper in dig i filtar och mår dåligt. Kölden vägrar att släppa taget, och du begriper till slut att du har drabbats av influensa. Besynnerligt. Influensan brukar ju komma först i januari, inte redan i september. Men visst, då är det väl influensa. Tre dagars helvete och sedan långsamt tillfrisknande. Om en vecka är det över.

Under natten torteras du av feberdrömmar, och på morgonen har du ont i musklerna. Det dunkar i huvudet, men det är inte bakfylla eller stress utan något mycket värre. Familjen säger åt dig att åka till akuten, och du lyder. 

Oförstående läkare inspekterar dig, tar prover, muttrar inbördes och säger något om att du har fått influensa och att det är över om en vecka. Du hävdar att du mår sämre än du mått i någon tidigare influensa och att du inte orkar ta dig hem. De låter dig stanna kvar.

Hostar blod

Efter att ha fått dig en säng tilldelad följer du läkarnas råd om medicinering. Men inget hjälper, och nu blir du snabbt mycket sämre. Din hy får nyanser av mörkt brunviolett. Du hostar blod. Du kan knappt andas. Lungorna fylls av en rödaktig vätska som dränker dig och dödar sig.

Läkarna begriper inget, och inte ens när de själva börjar grubbla över varför de allesammans lider av en så märklig huvudvärk drar de slutsatsen att både de och du har drabbats av en dödlig variant av influensa. 

När de stackars patologerna – snart är det deras tur! – undersöker ditt högintressanta lik finner de att dina lungor är tunga och närmast svampaktiga. Vad har hänt? Svar: du har dött i spanska sjukan.

Detta scenario, eller liknande, drabbade minst 21–22 miljoner människor – sannolikt några tiotal miljoner fler, enligt vissa forskare över 100 miljoner – mellan åren 1918 och 1920. I princip hela världen drabbades; städer såväl som landsbygd, Arktis såväl som Söderhavet.

Fler döda än i första världskriget

Till de värst drabbade områdena hörde så fjärran belägna regioner som Alaska och Samoaöarna. Vissa inuitbyar drabbades så hårt att de nästan utplånades. På mindre än två månader, november och december 1918, dog omkring tjugo procent, 7 500 av 38 000 invånare, på Samoa. 

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

Lägg därtill att den mest kritiska gruppen för insjuknande och död var folk i åldrarna tjugo till fyrtio år. Inte barn, inte åldringar, utan aktiva vuxna män och kvinnor.

För att vi rätt ska inse katastrofens vidd bör vi också betänka att dödstalet vida översteg motsvarande siffra för första världskriget åren 1914–18 (9,2 miljoner i strid, sammanlagt omkring 15 miljoner). 

Hur mycket engelsmän, fransmän och tyskar än bombarderade, sköt och gasade ihjäl varandra i västfrontens skyttegravar under flera år kom de inte i närheten av influensavirusets lika hastiga som mordiska kapacitet för tagande av liv.

Hösten 1918 angreps alltså mänskligheten av en färsk biologisk fiende; en liten effektiv alien som förklarade krig mot oss och som tillfogade oss förödande förluster på vardagslivets slagfält. 

Normalt dödar ett influensavirus cirka 0,1 procent av sina offer. Spanska sjukan dödade 2,5 procent. Det låter kanske inte mycket, särskilt inte om vi jämför med äldre tiders pestepidemier, men om vi ponerar att en femtedel av jordens befolkning drabbades på hösten 1918 blir 2,5 procent förfärligt mycket. Och det kan mycket väl hända igen.

Blev känd i San Sebastian

Att vi kallar pandemin – så benämner vi en världsomspännande epidemi – ”spanska sjukan” beror inte på att den uppstod i Spanien, utan på att det var i Spanien den först upptäcktes. 

Att den inte blev officiellt observerad och diskuterad norr om Pyrenéerna berodde på att det rådde krigscensur. Spanien var emellertid, liksom de nordiska länderna, neutralt i första världskriget. Här fanns inte samma starka behov av att hålla dåliga nyheter borta från massmedia. 

Även om myndigheterna i den tidigt drabbade staden San Sebastián gärna hade sett att tidningarna hållit tyst om den omfattande influensa som slog till på våren 1918, gick det inte att hindra ryktesspridningen. ”Spanska sjukan” blev ett begrepp.

Offer för spanska sjukan i Oakland Municipal Auditorium 1918.

Rådhuset i Oakland användes som tillfällig sjuksal under pandemin 1918.

© Edward Rogers/Oakland Public Library

Muterat influensavirus

När begreppet spreds över världen rörde det sig ännu bara om vanlig influensa, låt vara att den var ovanligt smittsam. Pandemins tidigaste fas, under första halvåret 1918, var global om än inte totalt världsomfattande. Stora delar av Afrika och Sydamerika, liksom Kanada, slapp undan. 

Sverige drabbades vid halvårsskiftet 1918, ungefär samtidigt som Indien nåddes av viruset. Omkring 10 000 svenskar rapporterades ha insjuknat i juli, men endast några tiotal avled.

Vad ingen kunde ana var att influensans upphörande på sommaren endast var lugnet före den verkliga stormen. Från och med augusti månad kastade sig en ny, muterad och synnerligen dödlig variant av influensaviruset över mänskligheten i land efter land.

En av fem kom lindrigt undan

Förloppet är väl dokumenterat. Ungefär var femte insjuknad person kom undan relativt lindrigt, men fyra av fem utsattes för en av två förfärliga symptombilder. 

Några föll ihop i våldsam sjukdom och dog redan efter några dagar, ibland redan efter ett par timmar, med vätskefyllda lungor (så kallat lungödem); det är detta förlopp som skildras i artikelns inledning.

Andra tycktes inledningsvis ha drabbats av vanlig influensa, men efter fyra–fem dagar tog sjukdomen en elakartad vändning i form av lunginflammation (en variant som kallas bronkopneumoni).

Före tillkomsten av antibiotika var detta en allvarlig åkomma. Många dog. De övriga behövde en utdragen konvalescenstid för att återinträda i de levandes rike. Efter en oerhört snabb smittspridning över hela jordklotet mattades influensan av vid årsskiftet 1918–19, men den återkom i en tredje våg under våren 1919. Inte förrän 1920 kunde mänskligheten andas ut. Seklets värsta biologiska attack mot Homo sapiens var över.

Norrland drabbades hårt

Ingenting tyder på att Sverige slapp lindrigare undan än övriga världen. Redan i augusti och september 1918 drabbade spanska sjukan otaliga svenskar. Vid årsskiftet 1918–1919 hade över 27 000 dött. Under 1919 och 1920 års epidemier avled ytterligare 10 000.

Särskilt Norrland drabbades hårt; här fanns en jämförelsevis ung befolkning som var bosatt i isolerade byar utan tillstymmelse till immunitet. Att Östersund hade hög influensadödlighet sammanhängde troligen med den stora inflyttningen från landsbygden av unga människor vars kroppar inte hade hunnit utveckla biologiskt motstånd mot smittan. 

Även avsides belägna orter nåddes av viruset på grund av de många tåg- och båtförbindelserna. Inte bara de små stationssamhällena i myndighetsmässigt perifera landskap som Jämtland och Härjedalen, utan nästan varje by i landskapen drabbades.

Yrkesverksam man i 30-årsåldern

Omkring 52 procent av de svenskar som dog i spanska sjukan var män, 48 procent kvinnor, men på enskilda orter kunde dödstalen variera kraftigt mellan könen. Att männen stundom var överrepresenterade berodde troligen på att de var mer utsatta för smittspridning. 

Männen rörde sig mer ute i samhället än kvinnor, varför de löpte större risk att insjukna. Däremot visade sjukdomen inga tendenser att drabba vissa socialgrupper eller bostadsområden hårdare än andra. Såväl inom arbetarklassen som inom aristokratin skördade ”spanskan” offer. Det typiska liket under pandemins härjningar i Sverige tillhörde alltså en yrkesverksam man i 30-årsåldern som kunde vara likaväl rik som fattig.

Syndabockar för spanska sjukan

I samband med de flesta stora katastrofer börjar vi människor leta efter syndabockar. Detta gäller i synnerhet pandemier. Dylika sjukdomsattacker är ofattbart stora, men de vilar likväl på osynliga små partiklar som endast det senaste seklets vetenskapsmän har kunnat varsebli med hjälp av kraftiga mikroskop. 

Vanligt folk nöjer sig sällan med förklaringar som grundar sig i att virus och bakterier har egna utvecklingshistorier som vi människor inte kan påverka, att vi när allt kommer omkring inte är skapelsens herrar utan delar jordklotet med små fiender som ibland kan få för sig att attackera och döda oss. 

Vanligt folk vill ha mer handfasta förklaringar. Man vill kasta skulden på någon. Så var det på digerdödens tid på 1300-talet, så var det när aidsepidemin spred sig på 1980-talet, och så var det under spanska sjukans dagar.

Argument för rasåtskillnad

En vanligt förekommande åsikt i Frankrike och Storbritannien under epidemins tidiga skede var att sjukdomen spreds av tyskarna, det vill säga att Kaiserns vetenskapsmän hade odlat fram bakteriologiska smittämnen som skulle hjälpa Tyskland att vinna kriget. Denna misstanke dog dock lika snabbt som den uppkommit. 

Svarta afri­kaner skyllde på de vita kolonialherrarna: det var de vitas sjukdom, men det var de svarta som dog i störst omfattning. Vissa skyllde på västerlänningarnas vaccin, som man misstänkte i själva verket var ett dödligt smittämne. 

Kolonialherrarna var inte mycket bättre själva. I Sydafrika skyll­de de vita epidemin på de svartas simpla levnadsvanor och ohygieniska bostäder. Spanska sjukan blev således ett kraftigt argument för rasåtskillnad, en pusselbit i konstruktionen av apartheid.

Den allra vanligaste folkliga förklaringen till spanska sjukan var dock mindre chauvinistisk: man skyllde på kriget. Pandemins källa stod, menade många, att söka i skyttegravarnas elände. Det var här sjukdomen hade utvecklats och börjat spridas. Nu drabbades alltså även de oskyldiga neutrala länderna av stormakternas galna slaktande!

Alkohol ordinerades

Hur skulle man då klara sig från att dö? Genom att dricka, var ett vanligt svar. Både lekmän och läkare ordinerade varandra och sig själva alkohol som medicin. I synnerhet konjak åtnjöt högt anseende. En och annan svensk provinsialläkare gjorde klart att spanska sjukan sannolikt hade fått ännu värre konsekvenser om myndigheterna varit dumma nog att införa spritförbud. 

I de stater som hade spritrestriktioner infördes temporära lättnader. Hit hörde Norge, där det rått totalförbud sedan 1916. Under pandemin tilldelades varje norskt hushåll en halvflaska konjak. Dessvärre hade emellertid drickandet ingen som helst terapeutisk effekt annat än att folk stundom mådde bättre eftersom de intalade sig att de skulle göra det…

Spanska sjukan upprättade ett skräckvälde på vår planet. Alla försök att förklara dess dödlighet genom att spekulera om sociala orättvisor, undernäring, trångboddhet, bristfällig vård och annat som vi människor själva var ansvariga för stupar på sin egen otillräcklighet. Sanningen är att vi inte hade en chans. En ny virustyp, osynlig för blotta ögat, slog till mot en befolkning som saknade immunitet.

Viruset brände ut sig

Men skräckväldet var kortvarigt. Efter 1920 försvann farsoten fullständigt – viruset brände ut sig själv, och överlevare utvecklade immunitet – varefter våra chockade fäder och farfäder ägnade decennier åt att försöka glömma den. 

I 1900-talets historieböcker lyser spanska sjukan med sin frånvaro. Möjligen hänvisar man till pandemin i några korta meningar, men dess kusliga dräparkraft och det faktum att en liknande superkatastrof när som helst kan inträffa igen, om mutationsolyckan är framme, tillhör de saker som vi har valt att bortse från.

Historien ska ju vara bekväm. Historien ska ge lärdomar om oss människor, om krig och förtryck och annat elände som vi själva har åstadkommit och som vi därför själva kan avhjälpa. 

Vem vill min­nas ett generalangrepp av ett litet virus som kunde – och kan – sluka tiotals och åter tiotals miljoner aktiva vuxna människoliv på några månader? Skräcken i sig har för många 1900-talsmänniskor varit ett fullgott skäl att blunda.

Publicerad i Populär Historia 1/2006

Fakta: Östersund slog rekord

Östersund hörde till de städer som drabbades värst av spanskan – efteråt har man räknat med att två tredjedelar av invånarna insjuknade. De första som drabbades var folk som på olika sätt hade anknytning till järnvägen. 

Smittvägarna diskuterades livligt, och många ansåg att den variant av sjukdomen som kom från Norge, via tvärbanan mellan Trondheim och Storlien, var värre än smittan som kom från andra ställen. Regementet i Östersund slog ett svårslaget rekord vid den här tiden – nästan var tionde av de sjuka artilleristerna dog.

Staden var dock snabb med att upprätta provisoriska sjukhus och annan hjälpverksamhet, och framhölls därför gärna som ett föredöme i kampen mot influensan. Läroverket förvandlades till »Spanska sjukhuset», med tvättstuga, badavdelning och kök. 

Föreståndare för det senare var vävlärarinnan Helena Öberg. Lokaltidningen startade en hjälpbyrå som skulle bistå sjuka familjer med mat, pengar och sängkläder.

Det stora problemet var dock, precis som i resten av landet, bristen på läkare och sjuksköterskor. Epidemin var så omfattande att de sjukvårdskunniga inte räckte till – dessutom blev de ju också själva ofta sjuka. 

Till de små byarna och gårdarna utanför staden nådde inte hjälpen, och det berättas hur invånarna i den isolerade byn Getan fick tända på en vedhög för att påkalla omgivningens uppmärksamhet.

Publicerad i Populär Historia 1/2006

Fakta: Ödersdigert svenskt beslut

I Sverige överskuggades spanska sjukan i början av andra akuta frågor i första världskrigets spår; den otillräckliga maten och de låga lönerna.

I augusti 1918, då sjukdomen hade haft sitt första utbrott, diskuterades om man skulle ställa in hösten repövningar för värnpliktiga. Myndigheterna visste ju att trängsel i nya miljöer, som kaserner eller fartyg, innebar en större risk för smittspridning. Regeringens beslut blev dock att inte ge något generellt uppskov – ett beslut som skulle visa sig ödesdigert. Det dröjde inte länge förrän militärsjukhusen var överfulla och logement och exercishus fick göras om till sjukläger åt soldaterna.

Av de 117 472 värnpliktiga som låg inkallade från juli 1918 till juli året därpå blev 44 689 sjuka. 820 avled. Drygt fyrtio procent av dödsfallen inträffade under tiden 11–24 september.

Publicerad i Populär Historia 1/2006

Kanske är du intresserad av...

Läs också