Tron bar in i politiken: Partiernas historia: Kristdemokraterna

För de förhoppningsfulla sympatisörerna till det nybildade KDS, Kristen demokratisk samling, blev riksdagsvalet 1964 en chock. Allt hade sett så bra ut. Opi

6 juli 2010 av Torbjörn Nilsson

För de förhoppningsfulla sympatisörerna till det nybildade KDS, Kristen demokratisk samling, blev riksdagsvalet 1964 en chock. Allt hade sett så bra ut. Opinionssiffrorna var på väg upp. Och i samhällsdebatten hade moraliska och kulturkonservativa vindar blåst. Hela 2,1 miljoner människor hade skrivit under en namninsamling i protest mot att kristendomskunskap i gymnasiet skulle döpas om till religionskunskap och dessutom skäras ned. I en skrivelse till regeringen hade 140 läkare uttalat sin oro över tidens moraliska förfall och sedeslöshet bland ungdomen. Att regeringen tillät Vilgot Sjömans film 491 för biovisning med dess sexuella inslag upprörde också kristna och moralkonservativa grupper. KDS starka motstånd mot aborter vann samtidigt anklang.

Ändå blev resultatet bara 75 000 röster och 1,8 procent, långt ifrån representation i riksdagen. Ekonomin var usel efter valkampanjen. Röster höjdes för att partiet borde läggas ned, men de flesta bevarade sin förtröstan. Partiets svårigheter visade hur långt avkristningen i Sverige hade gått och behovet av ett kristet parti var således ännu större, resonerade man. Kanske nynnade man på frälsningssången ”Löftena kunna ej svika”:

Tro när det mörknar på färden,

solen ej slocknat har!

Blott några timmar och sedan

strålar en morgon klar.

Sången var skriven av den starke mannen bakom partiet, Pingströrelsens organisatör och predikant, Lewi Pethrus, 80 år under valåret. Just Pingströrelsen dominerade från början KDS. Andra frikyrkor var också representerade liksom konservativa statskyrkomän. Pethrus hade länge beklagat att Pingströrelsen till skillnad från andra samfund saknade talesmän i riksdagen. Han hade 1955 bildat KSA, Kristet samhällsansvar.

Syftet var att få in kristna företrädare på olika partiers riksdagslistor. Pethrus försökte samtidigt få en riksdagsplats via högern. När dessa försök hade misslyckats återstod alternativet ett nytt parti som skulle verka för ett samhälle på kristen grund och som avvisade pengajakt och snöd materialism. ”Människan lever icke av bröd allenast”, som det heter i Bibeln. Varken vänster eller höger stod för dessa ideal, menade man. Därför avvisade man blockpolitiken. Även om KDS var moralkonservativt fanns det också vänsterinslag – social omsorg, u-hjälp och stöd för den socialdemokratiska regeringens neutralitetspolitik.

Grundarna kunde peka på att liknande partier var vanliga i omvärlden. I Västtyskland och Italien var kristdemokraterna ledande borgerliga partier. I Nederländerna fanns de med i de flesta regeringar. Likaså var de väl etablerade i Danmark, Finland och Norge. I Norge deltog Kristelig Folkeparti i en borgerlig regering från 1965. I Latinamerika, särskilt Chile, var de starka. Varför då inte i Sverige?

Men KDS-arna fick mothugg, inte bara från kulturradikaler och i pressen. Många kristna var direkt negativa. Dels fanns en äldre strömning som ansåg att kristna inte skulle arbeta politiskt överhuvudtaget. Dels hävdade kristna socialdemokrater och folkpartister att man skulle verka inom de partier vars allmänna ideologi man delade. Folkpartiets så kallade frisinnade gren var utsatt för KDS locktoner. Några politiker därifrån övergick till det nya partiet, liksom på lokal nivå några socialdemokrater. Högern behövde inte släppa till så många, även om KDS första ordförande, kyrkoherden Birger Ekstedt, på 1950-talet hade varit partiombudsman för Högern.

Åren 1964–91 var en lång ökenvandring för partiet. De enda riksdagsledamöter KDS fick var när avhoppare från andra partier gick över – som Högerns Dagmar Heurlin 1968 och Centerns Sven Johansson 1982. Även om personlig tro inte krävdes av medlemmarna gjorde Pingströrelsens dominans och mötesformer med psalmsång att den kristna profilen var orubbad.

Ändå fanns tecken i skyn på förändringar. Ungdomsförbundets ordförande Alf Svensson tog över partiledarskapet 1973. Inom den äldre generationen fanns en viss oro för att partiet skulle vridas åt vänster. Svensson hade exempelvis en annan syn på Vietnamkriget än Lewi Pethrus som helhjärtat stött USA:s krigföring. KDS breddade sin ekonomiska politik och anslog mer radikala toner i miljö- och biståndsfrågor. Ett tydligt tecken på den nya tiden var partiets deltagande på nejsidan vid kärnkraftsomröstningen 1980. Här kom partiets aktiva i kontakt med både miljörörelsen och VPK:s kommunister.

Några större valframgångar ledde inte det till. Argumentet från de borgerliga partierna att en röst på KDS var bortkastad, att den indirekt gynnade Socialdemokraterna, påverkade många tveksamma.

Däremot kom man under 1980- och 1990-talen att dra till sig enskilda kända personer som dock inte alltid blev så långlivade i partiet. En av dem var miljödebattören Björn Gillberg, andra artisten Eva Rydberg samt tandläkaren och premiärlejonet Alice Timander. Senare tillkom cancerläkaren Jerzy Einhorn, advokaten Peter Althin och förre moderaten Anders Wijkman. Alla tre fick framträdande poster inom partiet.

Den borgerliga profilen blev tydligare. Inför valet 1985 ingick KDS teknisk valsamverkan med Centern. Resultatet blev att Alf Svensson invaldes på en centerlista. Svensson var som enmansparti outtröttligt verksam med motioner och inlägg i debatterna. Någon fortsättning blev det ändå inte. Partierna kritiserades för att ha kringgått författningens anda och inom Centern fanns stark kritik mot KDS från ungdoms- och kvinnoförbund. KDS var fortfarande moralkonservativt och avvisade sambolagen 1986 som underlättade för människor att leva tillsammans utan att vara gifta.

Vid 1988 års val hände något. Visserligen förblev riksdagens portar stängda, men resultatet 2,9 procent var det bästa någonsin och Alf Svensson som person uppmärksammades under hela valrörelsen. I styrkebältet Jönköpings län, där flera av partiets toppnamn bodde, var siffran 10,6 procent. Nästa valnatt 1991 blev en jubelfest för KDS-arna. De som hade kämpat för partiet sedan 1964 fick äntligen sin belöning. Resultatet 7,1 procent var sensationellt. Alf Svensson tog plats i den borgerliga fyrpartiregeringen, som biståndsminister, och fick sällskap av två partivänner.

Framgången var nära knuten till Alf Svenssons popularitet. En annan orsak var att Moderaterna alltmer hyllade ekonomiskt liberala värderingar. Det gav utrymme för ett parti med en konservativ familjepolitik, omsorg om kyrka och kultur samt traditionell moral i allmänhet – kort sagt för KDS. Partiets långa ökenvandring hade också medfört att många medlemmar fått en ordentlig skolning i kommunal- och landstingspolitik. Där fanns inga fyraprocentspärrar att ta sig över. Alltsedan 1964 hade en strid ström av KDS-politiker verkat i kommuner och landsting, skaffat sig kontakter och erfarenheter av politikens alla områden. Sitt första landstingsmandat fick man 1966 (Västerbotten). Efter valet 1985 hade KDS sammanlagt 19 mandat i landstingen landet runt. I Jönköping fick partiet sitt första kommunalråd 1982. I Stockholm dröjde det till 1998.

Den långa tiden utanför riksdagen hade på flera sätt förändrat partiet, även om grunden var intakt. KDS var inte längre en samfundsliknande rörelse utan ett vanligt parti, med mötesformer och skolning av medlemmar utifrån politiska frågor. Samfundstillhörighet och bibelsyn kom i skymundan. KDS hade vid valet 1991 sedan länge en politisk linje i alla sorters frågor, från arbetsmarknad till Öresundsbro.

Viktigt var också att de mer kontroversiella delarna i partiets ursprungliga program tonats ned. Det benhårda motståndet mot abort hade mjukats upp, och 1997 var omsvängningen genomförd. Under graviditetens första fas skulle avgörandet ligga helt hos kvinnan. Skolan var inte längre tänkt att bedriva kristen fostran, men den etik som utvecklats under kristendomens långa tid i Sverige skulle utgöra en grund. På senare år har en opposition från mer konservativt håll uppkommit inom partiet. Partirepresentanter aktiva inom Livets Ord har kritiserat omsvängningen.

En tredje förändring var den tydliga anslutningen till det borgerliga lägret. Allt tal om att verka mellan blocken var försvunnet. Socialdemokratins kollektivism och familjeskadliga politik skulle bekämpas, menade man. Med inlemmandet i den borgerliga familjen följde successivt ett antal politiska kursändringar. Kärnkraftsmotståndet hade övergivits till förmån för en mer flexibel politik. Inställningen till EU var mycket positiv, vilket också låg i linje med att kristdemokratin i Europa varit pådrivande i den europeiska integrationen sedan 1950-talet. Partiet sade också så småningom ja till euron, tvärt emot den tidigare linjen och även mot många av KDS väljare som röstade nej vid folkomröstningen 2003.

Regeringsåren 1991–94 blev besvärliga för alla inblandade partier. KDS var nära att åka ur 1994. Fortsättningen blev dock mer upplyftande med rekordsiffran 11,7 procent 1998 – och en position som landets tredje största parti. Namnet hade då ändrats till KD, Kristdemokraterna, som ytterligare en markering av partiets europeiska tillhörighet.

Nu var partiet helt etablerat i politikens elitserie, riksdagen. Liksom andra mellanstora eller små partier finns dock hela tiden risken att hamna utanför. Både valen 2002 och 2006 innebar röstförluster och årets opinionsundersökningar har inte varit uppmuntrande. Partiledaren sedan 2004 Göran Hägglund, socialminister, har fortsatt att driva partiets klassiska fråga, familjepolitiken, och även profilerat sig mot samtidens kulturradikalism. På så sätt finns också kontinuitet i partiets nu 46-åriga historia.

FAKTA

Fakta Vem blir kristdemokrat?

Partiet når både lågavlönade och medelklassväljare, kvinnor mer än män. De regionala skillnaderna är stora. Traditionellt är KD starkt i Småland och Västerbotten, båda med historiskt starka frikyrkor. Den småländska företagartraditionen med strävsamma familjeföretag har passat väl ihop med partiets budskap. Även Bohusläns kusttrakter är ett gammalt kärnområde. Storstäderna var tidigare svaga distrikt, men sedan inträdet i riksdagen 1991 har framryckningar också skett där.

Valresultat och partiledare

Bästa val: 1998 (11,7 procent)

Sämsta val: 1976 och 1979 (1,4 procent)

Bästa kommun 2006: Gnosjö 25,1 procent (i riksdagsvalet)

Sämsta kommun 2006: Arvidsjaur 2,1 procent (i riksdagsvalet)

Partiledare: Birger Ekstedt 1964–72. Alf Svensson 1973–2004. Göran Hägglund 2004–.

Torbjörn Nilsson är professor vid Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola.

ATT LÄSA Kristen demokrati på svenska – studier om KDS tillkomst och utveckling 1964–1982 (1985) av Göran V Johansson. Moralpartiet – en bok om KDS (1991) av Erik Lindfelt. Hundra år av svensk politik (2009) av Torbjörn Nilsson.

Kanske är du intresserad av...

Läs också