Så blev Sverige en del av Nato

På 1950-talet hade Nato femton medlemmar. Sverige kallades »den sextonde Natostaten» av dem som visste. För redan från start var det neutrala och allia

15 oktober 2015 av Daniel Rydén

På 1950-talet hade Nato femton medlemmar. Sverige kallades »den sextonde Natostaten» av dem som visste. För redan från start var det neutrala och alliansfria Sverige knutet till den västliga försvars-alliansen. Hur blev det så? Här är berättelsen om hur Sverige blev Natoallierad i det fördolda.

Text: Daniel Rydén

När Olof Palme mördades på Sveavägen i Stockholm den 28 februari 1986, var det sent på lördagskvällen. Viceamiral Per Rudberg, som till nyligen varit chef för den svenska marinen, hade gått och lagt sig. Först nästa morgon hörde han nyheten på Ekot. Rudberg gick omedelbart till telefonen och ringde upp överbefälhavare Lennart Ljung.
"Om det behövs är jag klar", sa amiralen kort.

Klar att resa till USA. Till Washington, där Sveriges marinchef hade sin placering i händelse av ett krig. Mordet på landets statsminister kunde ju vara något allvarligare än ett vansinnesdåd, skulle Per Rudberg många år senare förklara för journalisten Mikael Holmström. Det kunde vara början på en attack mot Sverige.

I så fall visste landets högsta militärer sedan länge vad som gällde. I händelse av ett akut krisläge skulle marinchefen snabbt lämna Sverige och bege sig till ett Nato-högkvarter, antingen i USA eller Storbritannien. Väl i säkerhet där skulle han organisera motståndet. Om Sverige ockuperades skulle den övriga militärledningen, regeringen och kungafamiljen följa efter. Så snart som möjligt skulle sedan försvarsalliansen Natos styrkor hjälpa Sverige att slå tillbaka angriparen.

Sådan var planeringen och den var absolut hemlig, för Sverige var ”alliansfritt”. Neutralitetspolitiken var den främs-ta garanten för landets oberoende, det hade Olof Palme inskärpt många gånger och så hade det varit i generationer.
Låt oss gå ytterligare fyra årtionden bakåt i tiden. Fredagen den 4 maj 1945 hade Föreningen Sveriges Flotta sitt årsmöte i Stockholm. Utrikesminister Christian Günther höll högtidstalet.
"Världskriget lider mot sitt slut, dess utgång är given", började Günther, "nu är det dags att tänka på framtiden".

I San Francisco hade den internationella konferensen som skulle bilda Förenta Nationerna nyss börjat. Christian Günther varnade dock sina svenska åhörare för att tro för mycket på FN:s förmåga att bevara världsfreden. Och när det gällde Sveriges förmåga att bidra till denna var utrikesministern säker på sin sak:
"Sverige främjar bäst världsfreden genom att hålla sig utanför alla stormaktsblock och stormaktsallianser."

Redan innan andra världskriget var avslutat stod det klart att de allierade stater som gemensamt besegrat Hitlertyskland snart skulle splittras i två oförsonliga block. I det läget gällde det för Sverige att fortsätta den politik som hållit landet utanför krig ända sedan det tidiga 1800-talet, när Karl XIV Johan grundlade det som skulle bli den svenska linjen: alliansfrihet i fred, neutralitet i krig.

"Varje stormakt, som skulle få oss med i ett allianssystem, skulle därigenom riskera att skapa en irritations-faktor i för-hållandet till en annan stormakt", varnade Christian Günther.

Sommaren 1945 lämnade den opolitiske utrikesministern Günther plats för en socialdemokratisk efterträdare, men generationer svenska regeringar skulle därefter instämma helt och fullt i formuleringarna från Sveriges Flottas möte. Sveriges alliansfrihet och neutralitet värnades med fasthet – i högtidstal och proklamationer, regeringsförklaringar och diplomatiska skrivelser. I praktiken borde Sverige dock föra en annan politik, det var både regering och militärledning övertygade om. Hur skulle det annars gå när ryssen kom?
Under andra världskriget hade den svenska militärledningen planerat för två tänkbara huvudscenarier, så kallade krigsfall. Krigsfall 1 bestod i ett angrepp från Tyskland. I Krigsfall 2 hette angriparen Sovjetunionen. Efter den tyska kapitulationen 1945 återstod bara alternativ två. För Sveriges militära och politiska ledning, liksom för de flesta svenskar, var Sovjetunionen nu det stora och enda hotet mot landets säkerhet. De militära strategerna delade in det återstående krigsfallet i tre varianter, beroende på om ett sovjetiskt angrepp skulle riktas mot norra, centrala eller södra Sverige.

Hur skulle man värja sig?

På papperet stod Sveriges försvarsmakt väl rustad efter sex års beredskap och uppbyggnad, men den militära utrustningen var till stora delar omodern. Landet hade varit avskuret från den tekniska utvecklingen i de krigförande länderna, och den teknologi som nu behövdes fanns bara att tillgå i USA och Storbritannien. Svenska militärer började göra studieresor dit, men både britter och amerikaner var tydligt skeptiska till att sälja militär och teknologisk utrustning till Sverige, vars export av järnmalm, kullager och and-ra krigsviktiga produkter till Hitlertyskland fanns i färskt minne. Den svenska ”neutraliteten” stod inte högt i kurs, varken i London eller Washington.

För socialdemokraten Tage Erlander, som blev statsminister 1946, blev det därför viktigt att övertyga västmakterna om Sveriges pålitlighet. Erlander var en varm vän av USA och en lika bergfast motståndare till kommunismen.”De flesta talar om nära förestående ryska framstötar i Skandinavien”, skrev en orolig statsminister i sin dagbok den 10 mars 1948. Då hade det gått två veckor sedan sovjetstödda kommunister störtat den demokratiska regeringen i Tjeckoslovakien, och lika länge sedan Sovjetunionens ledare Josef Stalin tvingat Finland att förhandla om en framtida ”vänskaps-, samarbets- och biståndspakt”.

Den finsk-sovjetiska pakten undertecknades den 6 april och därefter kom uppgifter om att Norge stod näst i tur. Det ryska hotet tedde sig verkligt: i Västeuropa hade de allierade vid det här laget tagit hem de flesta av sina soldater, i öst stod Röda armén orubbad med 1,7 miljoner man under vapen.
För att möta detta hot bildade Storbritannien, Frankrike, Belgien, Nederländerna och Luxemburg den 17 mars 1948 en allians som de kallade Brysselpakten. Men det stod alldeles klart att de skulle vara chanslösa utan militär hjälp från USA. Förhandlingar inleddes och kunde avslutas på bara fyra månader. Den 4 april 1949 undertecknades ett avtal som kallades North Atlantic Treaty och vars femte artikel började:

Parterna är överens om att en väpnad attack mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika ska betraktas som attack mot dem alla…

Med denna princip som bas bildades försvarsalliansen North Atlantic Treaty Organization, Nato. Tolv stater anslöt sig, det alliansfria Sverige stod utanför. För Tage Erlander framstod detta till stora delar som en formalitet. Inte för att han avsåg att Sverige skulle gå i krig för ett annat land, men…

Jag blir för varje dag alltmer övertygad om att Amerika gör Europa den största tjänsten med att rusta upp sig själv till det yttersta och låta oss rusta så gott vi kan med egna resurser i Europa. Det som kan hålla ryssarna tillbaka måste ändå bli rädslan för Amerikas överlägsenhet.

Så skrev det neutrala Sveriges statsminister i sin dagbok i september 1950. Då hade Koreakriget rasat i tre månader, ett krig som geografiskt stod mellan nord och syd men
i världspolitiken utkämpades mellan öst och väst.

Medan Tage Erlander nu blev alltmer besluten att knyta Sveriges öde till Natos var USA än mer beslutsamt att strypa försäljningen av strategiska varor till det kommunistiska östblocket. En USA-ledd embargopolitik inleddes och om Sverige ville köpa militär utrustning av västmakterna måste man respektera den fullt ut. Hur skulle man kunna göra det utan att samtidigt överge neutralitetspolitiken? Svar: Genom att göra det i hemlighet.
På kvällen den 2 juli 1952 satte sig generalmajor Richard Åkerman, chef för Försvarsstaben, som vanligt för att skriva dagbok. Men i dag skulle han notera något historiskt:

Avtal gjort med USA om köp av mtrl i USA. Vi ha med spetsfundiga formuleringar gått med på de villkor, som ställer oss i paritet med Nato-länderna. Detta får absolut ej offentlig-göras, ty då får Sovjet rätt i att Erlander var där för sådant.

Där för sådant? Statsminister Tage Erlander hade varit i USA på våren. Resan kallades inofficiell och skulle se ut som en semester med familjen. Men på programmet stod ett besök hos president Harry S Truman i Vita huset. Inför detta hade USA:s nye Stockholmsambassadör Dean Acheson rapporterat till Truman om Erlander:

Jag är säker på att han är villig att gå ganska långt för att samarbeta med oss, särskilt om det kan göras utan offentlighet. För han önskar inte gå tvärs emot den svenska allmänna opinionen som, måste det medges, stöder den rådande svenska utrikespolitiken.

Ambassadörens analys var riktig. Tage Erlander var beredd att gå ganska långt. Besöket i Vita huset avlöpte synnerligen väl, och när den svenske statsministern återvänt hem skickade han statsrådet Dag Hammarskjöld (ansvarig för internationella ekonomiska frågor) till Washington med ett konkret budskap: Sverige skulle till punkt och pricka följa de principer om ”ömsesidigt militärt bistånd” som USA hade satt upp.

Därmed öppnades dörrarna. Den 1 juli 1952 undertecknades avtalet som gav Sverige möjlighet att köpa militär utrustning och materiel från USA. Länderna inledde ett professionellt utbyte av militär spaning och information. Det svenska flygvapnet skulle förses med bränsle och smörjoljor från USA, tillräckligt för nittio dygns krigföring. Så mycket ansågs nödvändigt för att det svenska flygvapnet skulle kunna hålla stånd mot ett sovjetiskt anfall i väntan på Nato.

Om detta yppades ingenting offentligt. Officiellt var Tage Erlanders USA-resa fortfarande en rent privat historia.

”I realiteten spelade den en avgörande roll för den uppgörelse som inordnade Sverige i västs ekonomiska krigföring och samtidigt gav Sverige samma militärtekniska fördelar som USA:s västeuropeiska allierade”, skrev forskaren Wilhelm Agrell när han drygt fyrtio år senare i boken Den stora lögnen (1991) berättade hur det svenska Nato-samarbetet föddes.
Kanoner och handeldvapen, spaningsutrustning och radarstationer, oljor, drivmedel och gummidäck – mycket stod på inköpslistan när svenska militärer skrev avtal med USA. I gengäld skickades information västerut, i sällskap med löften om att Nato skulle få använda svenskt luftrum och svenska baser om det behövdes. Sverige låg strategiskt bra till i Östersjön, en rejäl bit östligare än järnridån genom Tyskland, dessutom i ett område där Sovjetunionen hade samlat en stor del av sin militära verksamhet.

Strax efter klockan nio på morgonen fredagen den 13 juni 1952 startade en svensk DC3:a från Bromma med åtta mans besättning. Den flög ut över Östersjön. Klockan 11.23 uppfattade markstationen på F2 i Hägernäs ett sista anrop från planet, därefter blev det tyst. DC3:an var spårlöst försvunnen.

Tre dagar senare sköts ett svenskt plan, av typen Catalina, ner när man var ute och letade efter vraket. Granaten var sovjettillverkad och Sverige protesterade, men alla inblandade ansåg att nedskjutningen borde ha lett till mer bråk mellan Sverige och Sovjet än den gjorde.

Först 1991 erkände Sovjetunionen att man skjutit ner DC3:an på internationellt vatten utanför Gotska Sandön. Och inte förrän elva år därefter kom det fram att det svenska planet hade spanat i samarbete med Storbritannien. DC3:an hittades och bärgades 2004, och året därpå fick världen veta att besättningen, för Natos räkning, spionerat på en sovjetisk flottövning.
Om svenska folket var ovetande om Sveriges bindningar till Nato så var ledningen i Moskva desto mer väl-informerad. Redan 1948 hade den sovjetiska underrättelsetjänsten GRU värvat en svensk flygöverste som agent. Han hette Stig Wennerström och skulle under hela 1950–talet hålla Sovjetunionen informerad om den svenska försvarsplaneringen. När Wennerström avslöjades 1963 hade han i sex år varit sektionschef vid Försvarets kommandoexpedition.

Sveriges hemliga samarbete med Nato skulle vara så länge kalla kriget pågick, och trots att de officiella svenska relationerna med USA under långa tider var djupfrysta påverkades inte det goda förhållandet bakom kulisserna. När dåvarande utbildningsministern Olof Palme i februari 1968 hade retat USA genom att delta i en demonstration mot Vietnamkriget (ambassadören William Heath kallades hem i fem veckor) ringde Palme snabbt till sin vän Birger Elmér som var underrättelsechef på Försvarsstaben:

"Håll för fan Washington på gott humör!", sa Palme.

Detta ordnades bland annat genom att Sverige försåg USA med hemlig information om Nordvietnam, vars kamp Olof Palme officiellt solidariserade sig med.

"All den retorik som pågick om Vietnamkriget – den hade ingenting att göra med facts on the ground: allt sam-arbete på försvars- och underrättelsesidan. Det låg naturligtvis i bägge ländernas intresse", säger USA-diplomaten James Lowenstein i Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen (2011).
Hur många svenskar kände till vad som pågick? Inte många, det är forskarna ense om. Ledande militärer visste förstås, men exakt hur många som hade den fullständiga bilden är fortfarande oklart.

Inom den socialdemokratiska regeringen kände bara en trång krets till hur nära knutet Sverige var till Nato: Tage Erlander, som var statsminister till 1969, Torsten Nilsson som var försvarsminister på 50-talet och utrikesminister på 60-talet, Sven Andersson som var försvarsminister i sexton år från 1957 och ofta framställs som samarbetets främste ”arkitekt”, samt Olof Palme som hösten 1953 blev Erlanders närmaste medarbetare och 1969 efterträdde honom som partiledare och statsminister.

Utåt framhöll Palme alltid neutralitetspolitiken som det främsta värnet för Sveriges oberoende. När han mördades 1986 ”räckte det med tryckvågen från en mördares kula för att sånär sända en hög militär till USA”, skriver Mikael Holmström.

När Svenska Dagbladets reporter 1998 avslöjade planen som gjorde att amiral Rudberg alltid hade en väska ”halvpackad” och på morgonen den 1 mars 1986 var klar att resa till USA, möttes detta av misstro från ledande politiker. Lennart Bodström, som varit utrikesminister 1982–85, avfärdade uppgifterna:

"Tanken att vi skulle säga att vi var alliansfria, men föra en annan politik, den är ju omöjlig."

Vad sa ÖB Lennart Ljung då, när Per Rudberg ringde? Det anförtrodde amiralen reportern:

"Vi håller an och ser hur det går."
Daniel Rydén är journalist på Sydsvenskan.

Provlas_nato_550
omslag11_270

Kanske är du intresserad av...

Läs också